Minns du, pappa, för 26 år sedan.
Det var precis innan Du skulle predika på en gudstjänst. Du mötte mig i kyrkgången med öppna armar inför allas blickar, jag är stolt över dig, sa du och gav mig en stor kram.
Tystnaden i kyrkan hade varit tryckande när jag smugit mig in längst ner med min proggiga tonårsuniform, lappade jeans och säckig murarskjorta och med en nyfödd på armen!
Någon Du kunde och kanske i mångas ögon borde skämts över, din tonårsdotter!
Det var en tydlig markering var Du stod.
Som pastor kunde man kanske tro att moral var ett signum, men Du såg utanför ramarna och Din kärlek var större. Jag minns, och det präglar mig.
Saknar Dig så mycket varje dag och på så många plan, pappa.
”Jag har en tro som ger mig tröst och styrka att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt så vet jag att Du lever i ett ljus, i det hemmet som vi kallar Faderns hus”.
Ja, din pappa var en mycket fin och klok medmänniska! Jag minns honom med värme och respekt!