Hoppet är det sista som överger oss men det kan se lite olika ut.
För min del står Gud för hoppet.
Jag diskuterar ibland med mina döttrar om att ingenting är så svårt som att förstå Gud. Just därför är han också Gud, för att vi inte kan förstå allt. Det går kanske att acceptera, men vissa saker vill man ändå likväl förstå, det går inte att välja det man vill förstå. Kan man bara förlika sig med att det är på det viset och inte alltid försöka ha svar på allt så är det lättare att se och känna hans storhet.
Kanske kan det vara barnsligt enkelt också, nästan så man inte kan se det för den skull.
För mig är inte bevis eller hans uppenbarelser det viktiga, men i den enkla vardagen kan man nog ibland skönja hans närvaro som en liten påminnelse.
Jag skulle köra genom Köpenhamn en gång och hamnade i valet av många vägfiler, och utan vägskyltar (skyltar måste vara osynliga där) är man rätt så vilsen i en främmande stad.
Vi körde runt,runt och kom tillbaka till samma plats flera gånger. Tillslut höll jag på att bli helt tokig så jag sa högt och något sarkastiskt, inte helt seriöst
– Gud om jag så ska krocka, låt mig hamna i rätt fil någon gång!!
Det tog inte mer än ett par sekunder, som från ingenstans dyker plötsligt en gul sportbil av något slag upp i häcken på mig med tjutande däck och tutar vansinnigt.
Men var kom han ifrån? skriker jag, och manövrerar hastigt över i en annan fil…rätt förstås! och jag kunde lugnt köra ut ur Köpenhamn. Haha!!!
Jag frågar mig om Gud var ironisk tillbaka och tvungen att ta mig så på orden.
Det finns alldeles för många uppfattningar och teorier om vem Gud är.
Ingen människa, kyrka eller samfund har i alla fall patent på honom.
