Här i huset har vi firat och haft fest för en sjutiofemåring! En pigg sådan.
I dag är det ingen ålder, för några år sedan tyckte man att åttio var att leva på övertid.
Hennes bror ringde för att gratulera, han var påtagligt ivrig att få berätta att han precis köpt ett hus.. bara åttiotvå år gammal!
Vad skönt det ändå måste vara att veta att döden inte längre är en katastrof om den skulle dyka upp. Veta, att om jag dör nu så lämnar jag inte någon som är beroende av mig. Att bara få leva för att man själv vill och kan, inte vara rädd för vad som skulle hända om man plötsligt var tvungen att lämna allt.
Kylan är ett faktum varnar metrologerna. Det är stora varningsklockor av många skäl.
Hela kroppen värker pga. kylan, bilens rutor måste skrapas, massor av bökiga kläder och inte minst så ökar risken för v.kräksjuka! det är lika med döden för mig, i alla fall i tanken. Absolut det värsta som finns. Att denna skräck faktiskt är ganska vanlig, gör kanske inte situationen lättare men en tröst är ändå att jag inte är ensam att vara skräckslagen och knäpp pga. detta hemska fenomen.
Jag önskar så i djupet av mitt hjärta att det vore sommar året om, allt blir så mycket lättare då.
Nu lättar jag i alla fall upp dagen med en färgglad porträttmålning på en liten pojke.
Det hör inte till det vanligaste att jag får måla små barn, så det är roligt… dom är ju så goa. Den fyller ateljén med sol när det är kallt och ruggigt ute.
Jag målade ett härligt syskonporträtt i somras, men när målningen var färdig gick datorn sönder och jag kunde inte fixa ett fotografi på målningen för att lägga ut.
Den här gången ska jag nog med föräldrarnas tillstånd kunna visa upp ett barnporträtt.
Att låta måla av sitt barns porträtt är att konservera tiden lite, barnet förändras hela tiden vilket man får ta med i beräkningen, snart ser den där lilla söta inte längre ut som den gjorde när den målades, men vilken härlig tid att minnas och bevara, så fin.