Har plötsligt blivit sugen på att sy. Jag har nästan gett upp att hitta det jag verkligen vill ha, och när jag hittar något så kostar det skjortan (dyr sådan vill säga 😉
När min äldsta dotter var liten och tider fortfarande gick att prioritera, sydde jag mycket mysigt. Det längtar jag efter ibland. Jag vet ju precis vad jag vill ha och hur det ska se ut men det verkar ingen annan tillverkare veta och då måste man göra det själv.
Abraham är och har aldrig varit särskilt stresstålig och det höga tempot har tagit ut sin rätt. Han har varit hemma i några dagar, men barn läker och kommer igen snabbt så nu är det full fart igen. Det är svårt för honom att få ihop musikskolans alla tider med den vanliga skolan och utöver det återstår knappt någon ytterligare fritid. Det blir alldeles för mycket ibland, men musiken är inget man kan prioritera bort för hans del, inte skolan så gärna heller förstås.
Vi hade en pianostämmare här som gjorde underverk med vårt gamla piano, Abraham blev överlycklig och det var den bästa gåvan han kunde få.
Ibland måste man få ha det så här också.
Jag jobbar med ett syskonporträtt, det tredje av samma i ordningen. Jag har nu präntat dessa fyra killar så att jag aldrig lär glömma deras drag. Annars är jag tyvärr helt värdelös på att känna igen människor, konstigt nog.
Kära kusin Abraham! Alla måsten som måste göras. Jag har hört fler än en gång att man får jobba med det hela livet. Det är konstigt. För det är så lätt att glömma essensen. Vilken tur då att det finns dumleklubbor, höstpromenader och tonsäkra pianos.