Final.. Nu sjunger vi på sista versen… allting har ett slut eller utan att krångla till det, vårt hus är nu alldeles snart klart!
Rustat för vintern eller jag menar för kommande vår.
Min pappa sa att man skulle lära sig fuska på rätt ställen, jag tror han menade att man kan lösa och förenkla uppkomna problem där ändå ingen ser dom. Nu har vi inte stött på några sådana problem, men det går inte förneka att baksidan som ingen ser och kortsidorna på huset är dom allra finaste. Så fr.o.m. nu tar vi emot alla besökande via baksidan genom skogen och klättra upp för berget, för vi vill ju förstås visa den finaste sidan först. Välkomna!
När man som jag arbetar i hemmet, måste man ibland prioritera jobbet före barnen hur illa det än låter. Samuel är delvis på dagis men nackdelen där är att han gång på gång blir sjuk och för mig finns inget vab på schemat, så det blir ganska kluvet med den typen av barntillsyn, fördelen är naturligtvis för hans skull med den sociala kontakten.
Det blir mycket taxirörelse åt de äldre, och för dom en självklarhet att jag alltid finns tillgänglig för att ställa upp.
Så även om jag ägnar mycket tid i ateljén försvarar jag mig med att de förhoppningsvis alltid kan känna den tryggheten med vetskapen om att jag finns i huset hos dom.
Elisia som är ganska självgående och trevlig när hon är på det humöret,
Abraham en hygglig retsticka som kan göra mig alldeles tokig, och Samuel som nog alltid kommer att vara ”lillebror”, empatisk men tar plats och kan lätt fylla ett helt rum med sin närvaro, alla vet dom hur man hanterar en mamma till att bli vans.. själaglad!!!
Allt kan man tydligen göra vapen av!
