En minnesdag.
För tio år sedan avled min älskade far. Hur kan man känna en sån otrolig saknad efter så lång tid.
Upp till ett år efter hans död kunde man ringa till honom och genom hans personsökare få höra hans röst säga.
– Hej, där jag befinner mig just nu är motagningen dålig men jag ringer upp dig så fort jag kan.
Han ringde aldrig upp, och nu är inspelingen borta.
Det var den hänsynslösa och obarmhärtiga sjukdomen som tog över hans kropp.
Han var en stark stabil klippa, en man som ingen människa kunde mästra över, med sin varma och trygga utstrålning hade han också en orubblig självstyrka, men vad hjälper det när döden fräckt tränger sig på.
Jag hade så gärna velat att han kunde fått vara med oss i dag och påverkat våra barn i deras utveckling, dom hade behövt honom, sin morfar.
Vi kommer att ses igen pappa.
Älskade pappa!
Tack för att du ”lämnade blommorna kvar” och alla fina minnen! ”Att sakna är en rikedom, den som inget haft har heller inget att sakna” är ett av dina Livsord… Jag försöker vara tacksam för att jag fått förmånen att sakna dig!
Lene, jag vill tro att han är med och påverkar våra barns utveckling genom det han gav till oss. Men ack så mycket smidigare det hade varit om han funnits här och stöttat! Vi får helt enkelt göra vårt bästa!
10 år. Jag har redan under de år jag levt haft hjälp av den människa morfar var och allt vad det innebär. Med er hjälp att lyfta fram de minnena, lära oss det han lärde er, visa oss allt gott som finns i honom så kommer vi (alla barn) att få precis den utveckling vi kommer att behöva. Så han finns bland oss och är med och stöttar oss i vår framtid. Genom er.
Tack Elias för en fin kommentar, den värmer oss alla.
Stor kram.