Här sitter vi nu igen, Elisia och jag !
Det lilla problemet med att ha arbetet hemma med flexibel arbetstid är att barnen vänjer sig vid att jag alltid finns tillhands.
Jag vet konstnärer som vägrar låta sig störas under pågående arbete, men jag har väldigt svårt att ha såna principer och vara så sträng.
Så nu sitter vi alltså här på vårdcentralen med ett skadat ben, vilket denna stora tjej borde klara själv då inget allvarligare har hänt och som den stamkund hon dessutom är 😉 Men har man nu tillgång till sin mamma så ska man väl utnyttja det.
”Är Du okramad”. Ett underbart uttryck.
Att vara dygnetrunt tillgänglig är en föräldraruppgift. Det är inte alltid möjligt förstås, men det är då min skyldighet att komma med någon alternativ lösning.
Är Du okramad, är Du oäten barn. Vi borde mynta det begreppet.
Jag som förälder ska alltid försöka ligga steget före och förstå mina barns behov och har man lite extra omsorg över kan man dela med sig av den, det finns så många barn och ungdomar runtomkring oss som är ”okramade och oäten”.
Jag tänker ofta de där tankarna om självständighet och säger till min son att ”det där klarar du själv!” men så tänker jag efter- hur mycket ses vi/är vi tillsammans? Självklart klarar han av det men det har att göra med gemenskap, sälskap, att underhålla anknytningen och därmed tilliten!
Jag får ibland dåligt samvete just för att jag inte tar mig den tiden att följa med…
…men okramad (vilket bra ord!) det är han inte <3
Att vara curlingförälder är ju för de flesta inte så eftersträvansvärt, men det finns en risk med att man stillar sitt dåliga samvete med att, jag är ju i allafall ingen curlingförälder.
Balansen är inte alltid så lätt 😉
Tack för din respons Nadja.
Balansen ja! Denna hårfina linje… Attans så svår den är 😉