När jag skulle hämta min dotter med bilen, fick jag se en överkörd fin and.
Synd att jag inte hade kameran med mig, var min makabra tanke. Fy för att det alltid är det första jag tänker på.
Jag hämtar upp min dotter, berättar om ödet för den stackars lilla anden.
Har du inte kameran med så du kan fota den då, undrar hon.
Hur i all sina dar kan hon tro att jag är så okänslig!!
Vissa föremål etsar sig fast som symboler i min hjärna. Dom förekommer i mina målningar både som levande och döda.
Jag är dock absolut inte så okänslig. I går var vi ute med bilen, då överaskades vi av två mäktiga älgar som hamnat på fel sida av viltstängslet. Den ena skenade i skräck längst vägkanten, den andra stångade av alla sina krafter mot stängslet för att försöka ta sig igenom det. Deras ögon utstrålade en ofantlig ångest. Denna åsyn att de kan förmedla en sådan ohanterbar ångest påverkade mig så starkt att det var svårt att släppa. Ville omedelbart ut och hjälpa, som om det vore små barn som sprungit ifrån mamma och pappa. (Måste ändå erkänna att jag undrade lite om något av barnen hann fota älgarna)
Man får uppleva mycket dramatik just nu i naturen.
