För mig har alltid kärlek och medmänsklighet stått främst i uppfostran av mina fyra barn. Självklart har ”förlåt” gått före, ”du ska minsann få..” eller ”vill du vara med” istället för ”du ska inte tro att du är något”. Det har från början varit en självklarhet att tänka och förmedla detta, att jag inte ens har varit medveten om att man kan uppfostra på något annat sätt.
Godhet är inte samma sak som svaghet, vilket verkar vara en vanlig missuppfattning.
Jag har väldigt svårt att inte reagera när jag möter barn som inte har lärt sig det enklaste och mest självklara i förhållandet mellan sig själv och andra.
Om man som förälder tycker att detta är alldeles för komplicerat eller rent av löjligt att förmedla till sina barn, så bör man sätta sig ner en stund och verkligen fundera så djupt man förmår, över svåra situationer som ens eget barn ev. kan hamna i, och känna efter hur man skulle tänka sig att det egna barnet hade velat bli bemött utav sina kompisar.
Det man kommer fram till är ofta väldigt ömsint och en användbar tanke att omvandla och lära sitt barn, hur man i praktiken bemöter andra.
Kärlek och medmänsklighet måste genomsyra uppfostran.
Inget är väl viktigare!