Jag får börja med att be min pappa om ursäkt för detta inlägg.
Att bli hyllad eller ännu värre glorifierad var det värsta som kunde drabba honom. Men det här handlar om mitt behov av att minnas pappa, Hans-Ivar Jonsson avliden sedan några år tillbaka.
Denne pappa delade jag med många. Absolut den mest närvarande var han i dom svåraste situationer, de som andra helst skulle fly ifrån. Många har inflikat att, han var speciell för mig också, just det gläder mig. Jag delar så gärna min pappa med många. Denna egenskap, att han fanns till för så många gjorde inte honom till en sämre pappa.
Det är Gud som all ära ska ha. Men det är du som har fått mig att inse det. Jag hoppas att det finns en mening där du är, för att hålla dig härifrån, att du har skäl till varför du inte finns här nu.
Som barn var jag fylld av ångest. Jag minns då hur pappa med olika pedagogiska knep kunde möta mig på ett sätt som var så genomtänkt men ändå så enkelt att ett barn kunde ta det till sig direkt. När ångesten når toppen måste man kunna angripa direkt och ta udden av den. Minns speciellt när han satt hos mig på sängkanten och gav mig en tankebild. ”Samla ihop det tunga och jobbiga till en boll, packa ihop det riktigt ordentligt. Ta sedan denna boll och kasta den långt, långt bortom skogen och förbi bergen. Så långt bort att den inte kan komma tillbaka”.
Det kanske inte var någon långsiktig behandling. Men för en åttaåring som behövde omedelbar hjälp var det mycket bra.
Senare, ungefär tjugofem år, i slutet av hans sjukdomstid fick jag ta med honom på dagliga bilturer ( ibland flera gånger om dagen) för att lindra hans ångest som ibland var så svår att den övergick hans förstånd. Med stor tacksamhet och glädje över att få hjälpa honom, att på något sätt lindra den ångesten, for vi runt i den vackra naturen i bergen och skogen på omberg, långt så långt att ångesten inte skulle hitta honom. Jag var så tacksam över att jag också fick sitta vid hans sida, han som alltid hade varit den urstarka som hjälpt alla andra i deras svåra situationer. Nu fick jag med så enkla medel hjälpa honom till lindring av sin ångest.
Jag lider fortfarande av ångest, men jag minns pappas klokhet och bär alltid hans trygghet djupt inom mig.