Skolans kämpar, modell eller fotografi

Mina barn behöver i alla fall inte oroa sig för skolstarten, för det gör jag så väldigt bra åt dom!
Jag trodde i min enfald att man la bekymren bakom sig den dag man som elev lämnade skolans värld, men jag hade fel. Nu flödar informationen från media om förändringar i stort och smått gällande skolan. Det är mycket och antalet elever per skola ökar visst enormt. I Göteborg ska det tydligen byggas 30 nya grundskolor inom två år!
Samuel klagar inte och min viktigaste uppgift är att inte överföra min oro på honom eller dom andra. Är det någon yrkesgrupp som jag skulle vilja kunna överföra superkrafter till så är det lärarna, men eftersom jag inga har så kan jag bara ge dom min beundran för att dom kämpar för mina och alla andras barn.

Jag hade min lilla fotogäst här igår, det blev lite skolprat då också eftersom familjen kom från Stockholm där trycket på skolorna är på bristningsgränsen.
Vi konstaterade att deras pojke och Samuel var lika gamla på dagen faktiskt, samma kille målade jag för tre år sedan och nu var det lillebrors tur att bli fotograferad och avporträtterad.
Jag hade, som jag nämnde i förra inlägget, laddat upp för att vara rolig och det brukar gå hem hos barn. Men vad hade jag för det, hur mycket jag än apade mig så tyckte han att jag var ganska trist! Hans egen humor däremot var överlägset bättre.
Efter gediget arbete fick vi fram den bild som kommer spegla honom.

Det är viktigare på en målning än på ett fotografi att fånga karaktären av en person. Ett bra porträttfoto kan vara intetsägande som målning, precis som en störande detalj på ett foto kan vara ett bidrag till en målning. Det är därför som en del porträttmålare anser att levande modell är nödvändigt. Men är man medveten och jobbar lite extra på att hitta dom typiska uttrycken i karaktären så är fotografiet ypperligt som underlag. Av den anledningen är det också en fördel om jag som ska måla porträttet också får fotografera personen.

 Vi grattade kusin Elias i dag, och utan att veta om min nya beställning kom han in på bild som han fastnat för, där Samuel leker tittut med ett barnporträtt, och det råkar vara den pojken jag målade för tre år sedan.

Skolångest

Visst har ju skolan dragit i gång också, det har jag inte missat!!
Samuel har börjat första klass. Han visade så stolt upp sin första mapp. En sån som dom äldre syskonen haft ett antal av och strött omkring här hemma, vet inte hur många dom har klottrat ner och slitit ut under åren. Nu kunde även han visa upp sin mapp, som ett bevis på att han blivit ett riktigt skolbarn! Han känner sig nästan jämnårig med dom nu, haha.. Det skiljer ju bara åtta, tio och tjugo år mellan han och dom, vår lille boss!

Min oro inför skolstart är enbart min egen. Ingen av mina barn är skuld till den. Jag kommer förmodligen ha skolångest vid den här tidpunkten även när mina barn blivit vuxna och slutat skolan.
Här skrev jag först ett långt inlägg om min egen skoltid, men ångrade det eftersom jag vet att ofta fel personer tar åt sig, och att dessutom dom lärare det skulle gälla förmodligen inte är i livet längre.
I bland får man överväga det man vill säga och också ångra sig.
Jag hade skolångest i alla fall kan jag säga, men det har jag varit väldigt noga med att inte överföra på mina barn.
Dagen då min förstfödda började skolan höll jag på att krypa ur kläderna av ängslan. Men hon älskade sin skola från första till sista dagen hon gick där. Jag är evigt tacksam för att skolorna där vi bor är bra.

Jag har ingen passande bild och orkar inte leta. Istället tar jag det senast tagna m.a.o. ett par bröllopsbilder!

maria brud

 

kusken

 

Äntligen Dressman

Det blev en viktig dag i dag. Abraham har köpt sina första byxor på Dressman!
Han har velat handla på Dressman sedan 10-12 års ålder, och nu hade han åldern inne! Han köpte svarta chinos som får ligga på hyllan till bröllopet på lördag.
Värre var det för Samuel, är det ens lönt att köpa finbyxor??

Det är väl två veckor kvar till skolstart?
Nej, kom på idag att det bara är en vecka!!!!
Jag håller djupt inom mig hur känslorna kring det är.

En rockig bild som jag hittade på Elisias sida👍🏻

image

Vad som komma skall

Mycket av energin går till kommande dagar då det är skolstart för samtliga barn.
Jag försöker vara ganska förtegen över hur mina känslor är inför det, men herr ångest kör sitt eget race och är svårtyglad. Jag är dock angelägen om att inte överföra mina känslor på barnen.
Elisia som börjar första året på gymnasiet är ganska självgående och medveten om sin situation.
Samuel däremot, det fria naturbarnet som jag vill ska få fortsätta vara så levande, lycklig och opåverkad. Han är mitt fjärde barn som börjar skolan. Trots, eller kanske pga. den erfarenhet jag har så är jag något ambivalent inför det som komma skall. Många i min omgivning är lärare och de gör alla ett fantastiskt arbete som jag beundrar och absolut inte riktar någon som helst kritik mot.
Igår när jag hämtade en liten kille på fritids så gick min puls upp då jag kom in i skollokalen. Det är något med atmosfären, institutionskänslan och hur alla på ett eller annat sätt måste anpassas till rådande grupp. Att min kille på något sätt kommer göra det vet jag, men vad kommer det att kosta honom.

Gud gör honom tillräckligt stark att vara sig själv.

samuel fikar sexåring