Kvällsfika

Go kväll i stugorna! Nu har kvällarna blivit mörka igen.
Vid den här tiden är det ändå på något vis så härligt att få vistas ute i naturen.
Vi tog en spontan tur och hade med kvällsfikat ut tidigare i kväll. Något jag gärna gör alla kvällar. Skogen har något en själ behöver.
Samuel min lillbonde är så mycket naturmänniska och jag önskade att jag kunnat erbjuda honom mer lantliv.
På Rås gård har dom tre andra barnen vistats mycket med skolan och haft utomhuslektioner, dom har underbara minnen därifrån. Samuels skola däremot är inte där lika ofta, typiskt nog! han som skulle passa så bra på en naturskola.
Han är inte överlycklig precis över att vara tillbaka i skolbänken.
Det finns som vanligt så mycket funderingar kring skola så det låter jag bli att ta nu.

Tänk att vi har en liten till att dra med ut i blåbärsskogen numera, världen gulligaste Sakarias.

 

 

De unga i hemmet

Någonting fick min stressnivå att slå i taket i går.
Nu har jag just räknat ut varför!
Elisia fyllde 19 år i går (hurra hurra) och det skulle firas med att bjuda släkten ca. tjugo personer, något som vi brukar göra utan några större problem. Hon ville att vi skulle bjuda på ratatouille och lax med cheesecake till efterrätt. Men för att slippa för mycket fixande, lax dessutom är inte precis gratis, så föreslog jag att vi i den närmaste familjen kunde äta den önskade rätten till lunch innan, och bjuda gästerna på kycklingpaj och skinkrullar i stället och cheesecake till efterrätt.
Hur tänkte jag där?
Blev det mindre jobb att bjuda på paj/skinkrullar och cheesecake plus att göra hennes favoriträtt?
korkad är jag!

Vi har ett härligt gäng ungdomar i hemmet som har försökt sig på att ha pluggstuga (vissa mer drivna än andra, utan att nämna några namn 😉 en pluggar på universitetsnivå, en på gymnasienivå ytterligare en gymnasie och en på lågstadienivå, alla har dom sina personliga utmaningar, läxor, prov och inlämningsuppgifter mm. Vissa orkar mycket, andra mindre men dom kämpar efter förmåga.
…och så lilla Sakarias som sprider sin kärlek på sitt alldeles egna sätt!

Så sne, så rätt!

Varför är det så svårt att vara pedagogisk i matematik.
När jag vänder och vrider på lösningar för att hitta den bästa förklaringen så förvärrar jag det bara för varje gång jag öppnar munnen.
Han går i andra klass så det handlar inte om svårighetsgraden, men hur får man en annans hjärna att klicka?
Och vad svarar man på den återkommande frågan; varför ska jag lära mig detta?
Vi har verkliga mattesnillen i den nära familjekretsen och dessutom min syster som är utbildad specialpedagog i matte. Så man kan väl säga att glappet mellan oss i intresse och kunskap är rätt stort.

Den naturligaste tanken är att läraren ska vara pedagogen och det är där mitt barn ska lära sig.
Men han får ibland hem läxor som han inte förstår och har pressen på sig att göra.
Hur många gånger har jag inte suttit och försökt förklara ”mellanled” t.e.x. för alla mina barn. Jag har själv aldrig använt begreppet och lärt mig det i praktiken vad jag kan minnas. Det är möjligen något som bara finns där i det undermedvetna abstrakta tänkandet.
Från det till att kunna på ett begripligt och enkelt sätt förklara för en åttaåring.
Jag känner mig dum, han känner sig dum och vi drar ett likhetstecken, vi är lite dumma vi som inte kan matte och inte har den pedagogiska kompetensen.


Om jag skulle lära ut konst ( jag lämnar nu min motpol, matten) så vore det första momentet att ta bort alla regler och principer.
Jag skulle försöka bombardera mina elever med inspiration på olika sätt. Det enda som skulle kunna sätta stopp är om man inte har förmågan att känna inspiration, det är grundläggande för konstnärskapet.

Det finns så mycket man kan säga om kunskapskrav inom konstnärsskap, tar man bort det, så är man långt gången och på rätt väg.
Från det att man sätter in regler tar man i samma stund bort förmågan att tänka fritt, vilket är konstens grundmoment.

Jag gråter nästan av lycka när jag ser Lars Lerins program ”Lerins lärlingar”. Där får han individerna att verkligen blomma ut bara genom att tillföra inspiration och ge beröm.
Han exemplifierar det jag alltid tyckt varit det enda riktiga tillvägagångssättet inom konst, och visar hur otroligt betydelsefullt det kan vara för en individ att lyckas bara genom att använda sin egna kraft och tänkande.
Vad Du kan!
Vilken bra tanke Du har!

Jag skulle dessvärre kunna skriva en hel bok i detta ämne.
Inspiration-fri tanke-Uppskattning.

Den här är en vas! I mina ögon ett konstverk, som jag uppskattat i många år.
Eline gjorde den när hon var liten. Minns att hon skämdes att visa mig den. Enligt bedömaren följde den inte ” konstens regler”. Jag älskade den från första stund.
Vilket konstverk! Så sne, så rätt så personlig.

Jätteroligt att börja skolan!!

Från den äldsta modellen till den yngsta. Nu har jag påbörjat ett barnporträtt. Det sprider en glädje i ateljén. Barnet jag ska måla har ett härligt smile och det smittar av sig. Han var inte stilla många sekunder när jag fotograferade honom och det känns viktigt att få fram och förmedla denna livfullhet. Skönt att ha denna glädje framför sig när hösten smyger på. Min ateljé är mitt terapirum, min borg.

Tänk att skolan börjar nu Samuel; ja det är bara två dagar kvar, vad tycker du om det undrade jag. Jätteroligt, svarar han med ett stort leende.

Jag har inga hokuspokus teorier angående barnuppfostran men vissa saker är grundläggande, b.l.a. att inte överföra negativa känslor. Tvärtom försöker jag påverkas av hans positiva inställning till situationer som jag har svårare för.

Han har några små kompisar och några stora. Dom stora finns runt honom nästan hela tiden och gör honom till en liten tonåring.

Spela basket i klassrummet? Öppet hus

Större delen av dagen har varit ägnad åt Abraham ( även om fokus gärna hamnar på Samuel) Vi var på öppet hus i hans skola och hans klass, åk.9. Jag valde att vara med på dom två lektioner som kunde lämpa sig för en sjuåring, nämligen musik och idrott. Tobbe fick vara med på resten. Det skulle kunna ha blivit tortyr för Samuel om inte idrottsläraren förstod att det var hans hemmaarena. Läraren hissade fram basketkorgen till Samuel och så var stunden räddad. Ingen av våra barn har som små varit så intresserad av fysisk aktivitet som han, det är roligt och han behöver det så väl.
Efter skoldagen invigde Samuel med kompisen Nils, skateparken för säsongen. Då är det vår anser jag även om kylan var bitande för oss mammor som inte fick åka kickbike.

Parkens träd! kanske i brist på vårfåglar.
Efter en stund var vi åter på plats som publik i samma idrottshall, då Abrahams lag hade en basketmatch mot Nässjö, hur det gick behöver jag inte gå in närmare på 😉
Dom är såna kämpar dessa killar.


I sällskap fick jag tranås stora f.d. basketspelare och lärare/tränare, Vic Knight.
Mycket tekniksnack försökte han sig på att prata med mig om!!!??
Men jag hävdade att det väsentliga är att man har så stort intresse av sitt barn att man kan sitta med och heja på utan att känna detsamma för basket, dessutom kan man faktiskt bli intresserad ju mer man tittar och bara är där.
Han undrade just var alla föräldrar var? -Ingen coach kan ersätta en förälders plats på läktaren. Viktigt att ta till sig! Och sagt av en långt erfaren och rutinerad lärare och tränare.
Jag berättade för honom om att en lärare igår ringt hem och haft synpunkter på att Samuel kastar boll mot väggen inne i klassrummet!
Fullständigt naturligt! utbrast Vic, han måste ju få spela basket grabben.
Han ville ringa och ta ett snack med läraren, vilket jag ansåg var lite onödigt överdrivet och visst är det väl inte helt ok. att spela basket i klassrummet, även om jag faktiskt för en tid sedan varnat för just det att; om ni har bollar i klassrummet så är det stor risk att Samuel börjar spela basket!

Redan skoltrött?

Tre skoldagar på den nya terminen har passerat och en helg, men det känns faktiskt som om det varit skola i flera veckor.
Konstigt vad man kan känna sig skoltrött fastän man själv inte går där! Även om det också är lite skönt att arbetsrutinen är återställt igen.
Kylan och mörkret är nog det egentliga skälet till tröttheten.
Barnen, framförallt Abraham har extremt svårt med sovtiderna och är knappt vid liv på mornarna när han cyklar iväg. Det är ett mirakel varje dag att han överhuvudtaget lyckas komma iväg. När han kommit hem efter skolan har han däckat och då omöjlig att väcka, och så har han vaknat strax innan jag ska gå och lägga mig. Då är det svårt för honom att sova för natten och jag har noll koll på när han går och lägger sig. Man kan ju inte sitta uppe och vakta, jag är ju själv dödstrött. Förmodligen är han en zombie i skolan, sista terminen i nian, inte en optimal start för hans del.
Mina barn är kvälls- eller snarare nattmänniskor. Även Samuel har sena kvällar men vaknar konstigt nog tidigare och är pigg som en mört ändå.
Jag önskar skoltiderna kunde vara lite mer flexibla, framför allt för tonåringarna.

Här är han inte så pigg kanske, jag var tvungen att fota honom även om det inte var så smickrande, mitt i en gäsp. Men han kom tidigt på morgonen och hade sin ”Kajsa” innanför linnet och sa, jag har henne som ni hade mig på magen när jag var bebis. Så gullig!
somnig
Våra barn har sovit i egna sängar från ca. fem månaders ålder. När jag någon gång har frågat om dom inte vill komma och sova hos oss, har dom tyckt att deras sängar är skönare och där får dom sova ifred. Tjocka täcken och skön dyna tror jag betyder mycket för att även ett litet barn ska sova bra. Det är förstås mysigt att ha dom små i sängen i början, men senare vet jag inte!! Huvudsaken är att alla gör vad som passar dom. Jag har haft förmånen att vara med mina små på dagarna och kunnat ta igen myset då, för det är förstås jätteviktigt.
Barnen har i regel sovit bra på nätterna, om man bortser från Abraham just nu då, jag kanske ska föreslå att han kan få sova hos oss, ha ha ha! Kanske ett bra hot.
Det var så skönt med helg! konstigt att man har sånt behov av det efter alla helger som precis varit.  Sol och värme, vad jag längtar!

gitarr

Den där får ni tukta!

Jag vill berätta om ett barn som är speciell, lika speciell som alla andra barn.
Han är lite mer av allt kanske man kan säga. Dom som känner honom förstår nog vad jag menar. Samtidigt vill jag inkludera så många andra barn som lätt blir missförstådda.

Min Samuel har många,  stora och levande extra sinnen.
Dessa egenskaper får dessvärre inte utvecklas i den förmåga dom borde få göra.
När han föddes stack läkaren som utfört kejsarsnittet in huvudet och sa: –Den där får ni tukta.
Vi förstod att speciellt utvalda verktyg krävdes för detta barn.

Under hösten tog vi med honom ut på olika resor nästan varje dag då vi märkte att han blomstrade och fullkomligt exploderade i sin vetgirighet.
Vet att jag tänkte: Samuel skulle finnas för uthyrning!
Så roligt och upplevesefyllt är det att göra utflykter med honom, på ett sätt som jag aldrig upplevt med något barn tidigare.

imageett

Han har länge sagt att han vill bli forskare, fröken smålog lite i dag åt hans fantasier. Men när jag berättade om den lilla kille jag tar med ut i skogen, till tåkern, djurparker fenomenmagasin eller andra stimulerande miljöer där hans sinnen får utrymme då förstår man hur han tänker. Rätt man på rätt plats.
Vem kan hävda att skolans miljö med alla barn sittande på trästolar inomhus i dålig ventilation är den bästa. Han fungerar i skolan, han har börjat anpassa sig, men hans fulla potential visar sig i det verkliga livet under aktiva förhållanden och då han får upptäcka den riktiga världen.
Han kom hem en dag och sa: -Vill du veta veta nåt häftigt?  Donald Trump vann presidentvalet i USA, men han säger lite dumma saker ibland,Trump! la han senare till.
Han älskar verkligen att lära sig nya saker läsa, skriva och mattematik men det ska vara på riktigt.
Läsa lärde han sig direkt på tåkern, för han ville ju veta mer!

c

Hade det funnits en alternativ naturskola eller ännu hellre, en skola uppbyggd på utflykter och studiebesök så hade jag inte tvekat att sätta honom där. Han uttrycker så tydligt själv att  han blir uttråkad! Han är helt enkelt understimulerad och tycker inte om att sitta still.

Det är svårt att specialinrikta studiemiljön men jag tror nog att nära hälften av alla barn i en klass skulle fungera bättre som aktiva friluftselever.

hittarfangad

 

Kreativ liten vill inte vara tyst

Tiden flyger iväg och ibland är det för mycket för att hinna reflektera.
Nu inväntas en veckas lugnt lov för barnen i alla fall.
Samuel har räknat ner dagarna och nu firar han. Lite för tidigt att vara skoltrött redan i första klass.
Han sa för ett tag sedan: -Jag tror att jag ska sluta med skolan, det var inte så roligt!
För första gången fick han till sin förvåning höra att skolan får man faktiskt inte välja bort.
Min lilla konstnär teaterapa och rockare, var ska du kunna utveckla hela din potential utan att ständigt bli tillsagd och nedtystad. Det är inte lätt att vara ett inspirerat kreativt eldklot och behöva sitta still och vara tyst.

rock

 

Eline gjorde ett spontanbesök hos honom i skolan idag. Han hade bildlektion och det passade förstås Eline också. Hon satte sig bredvid honom och de målade tillsammans. Läraren vid tillfället känner inte vår familj alls och utbrister: Men! det var två syskon som kunde måla, kan det vara ett släktdrag? Eline tyckte det var ganska roligt att få förklara hur det ligger till med det.
Hon har alltid gillat att besöka syskonen på skolan och det är ingen överdrift att säga att det är mycket ömsesidigt.

Traditionen som är svår att bryta

Vi har haft avslutning här i Tranås kyrka. En kyrka vi firat skolavslutning för våra barn sedan 1996, i hela 20 år utan avbrott!
På dessa avslutningar har alltid barnen varit i centrum och fått visa upp sina förmågor i sång och musik med hjälp och fantastiskt engagemang från deras musiklärare, vilket har betytt otroligt mycket för deras självförtroende och utveckling.
Våra fyra barn är födda med tioårs intervaller, förutom Abraham som kom emellan.
När vi flyttade var Samuel två år så han går nu på en för oss mer närliggande skola.
Synd att bryta trenden. Får se när han om några år ska byta skola, om vi inte väljer den våra andra haft då.abraham

Samuels fröken delade ut en fin och minnesvärd liten påse till alla barn i går på deras avslutning, innehållande det som med ord beskrevs utanpå och mitt syfte är absolut inte att undervärdera deras insats.

textaronEfter avslutningar brukar vi åka till ett särskilt ställe och fika, något vi också gjort i 20 år. Men numera brukar det nästan vara fullsatt på ”vårat” fik så vi valde ett annat ställe i år, om man ändå har börjat bryta trender. Vi valde torpön där Samuel fick glädjen att åka färja och våra äldre barn roa sig med en tennisboll!!!

tennis farja

Tänk efter före!

Vi hade fest i helgen med släkten för vår sjuttonåring, men min kamera hade batteritorsk förstås och jag tycker inte om att berätta utan bilder så det hoppar jag. Trevligt var det i alla fall😉

I vår släkt är det många lärare vilket innebär att jag förstås ofta sympatiserar med dom. Men eftersom jag inte är lärare själv kan jag bara betrakta och framföra min åsikt utifrån vad jag ser. Men så har jag ju och har haft skolbarn så länge jag kan minnas och kan se från det perspektivet också.
Det finns nästan lika många åsikter om lärare som det finns människor i Sverige eftersom alla har gått i skola.
Att föräldrar och elever har fått mer inflytande och mer att säga till om i skolans värld kan tyckas vara enbart positivt.
Men om en kaxig förälder och en lika kaxig tonåring kan ödmjuka sig lite och föreställa sig att 25 stycken lika viljestarka barn och minst lika många föräldrar kräver att få sin röst hörd och sin personliga vilja igenom i mötet med en kanske två ansvariga personer, snacka om kackel i hönsgården, då borde det inte vara så svårt att förstå hur omöjligt det kan vara. Det räcker att vara förälder och känna sig otillräcklig!
Alla vill förstås få det bästa för just sitt barn, men då måste det fungera för hela gruppen och alltså inte bara för en. Man kan också försöka vara en medarbetare i stället för att motarbeta, och tänka efter några gånger extra innan man lägger fram egoistiska lösningar.
Hur skulle det se ut om jag målade ett familjeporträtt där alla skulle vara med och bestämma sin egen komposition, vad jag skulle använda för verktyg och hur jag genomförde mitt arbete. Familjen måste lita på att jag vet hur jag arbetar och att jag gör allt för att var och en ska bli på allra bästa sätt, samtidigt som jag förstås också måste lyssna på önskemål och är lika angelägen som dom att få det bästa slutresultatet. Men om jag inte tror på det jag gör så blir det aldrig bra.
Vi måste utgå ifrån att dom som jobbar med våra barn vet vad dom gör och respektera deras tillvägagångssätt.

Tänk bara vad lätt det är nu att häva ur sig sin vrede via mail eller ett sms utan att tänka efter vad det får för konsekvenser, av impulsivitet eller bara för att man tycker sig veta bäst. Så överför man också sitt respektlösa beteende till barnet som i sin tur gör på samma sätt, helt oacceptabelt enligt mig.

Att antalet sökande till lärarutbildningar minskar är kanske inte så konstigt.
Om höjda löner kunde locka fler så vore problemet lättlöst, men om det inte är där felet sitter så spelar det nog dessvärre ingen roll.
Vi föräldrar måste nog faktiskt göra en omvärdering och börja visa respekt för dom viktigaste personer våra barn rör sig med på dagarna och se till att vi får behålla dom!

Jag menar förstås inte att vi ska underlägsna oss och heller inte att alla lärare alltid är bra men man måste kunna se i ett större perspektiv och vrida och vända på sitt önskemål för att få det att passa in i skolans stora pussel och för att det ska funka bra för alla små pusselbitar.
Sen kan man ibland faktiskt framföra lite positiv respons, det behöver vi alla få för att göra ett bra jobb, för det är väl just det vi vill att dom ska göra?

Oj det blev ett långt inlägg och ändå finns det mycket mer att säga😉

skolanvardagsbild