Saknar dig

En minnesdag.
För tio år sedan avled min älskade far. Hur kan man känna en sån otrolig saknad efter så lång tid.
Upp till ett år efter hans död kunde man ringa till honom och genom hans personsökare få höra hans röst säga.
Hej, där jag befinner mig just nu är motagningen dålig men jag ringer upp dig så fort jag kan.
Han ringde aldrig upp, och nu är inspelingen borta.
Det var den hänsynslösa och obarmhärtiga sjukdomen som tog över hans kropp.
Han var en stark stabil klippa, en man som ingen människa kunde mästra över, med sin varma och trygga utstrålning hade han också en orubblig självstyrka, men vad hjälper det när döden fräckt tränger sig på.
Jag hade så gärna velat att han kunde fått vara med oss i dag och påverkat våra barn i deras utveckling, dom hade behövt honom, sin morfar.
Vi kommer att ses igen pappa.

pappa!

Konstnärskap och ångest

Jag dämpar min ångest på ett enda säkert sätt, genom att måla. Nu i influensa tider då mina barn drabbats, får jag inte chansen att vistas i min ateljen. Ångesten är obeskrivlig. Vad är det för begär. Tanken på att själv bli sjuk eller om en sjukhusvistelse någon gång skulle bli aktuell, är en tanke som inte finns,skulle helt enkelt inte vara möjlig. Vad har måleriet för kraft, att den kan  vara lika nödvändig som en människas andra grundläggande behov.
Om man inte tillåts att acceptera sin ångest kan man tvingas in i en neuros. Det är det samma som att inte acceptera de starkaste  behov man har. Ångest är en signal som inte går att förtränga utan måste hanteras på något sätt. Jag tror att många konstnärer genom tiderna har känt att konstnärsskap är en psykisk sjukdom. Snarare bearbetning av ett psykiskt tillstånd skulle jag nog tänka då. God natt.