Till alla vilsna själar

 

Att sitta stilla i så många timmar som krävs för att se ”en man som heter Ove” på bio är nästan mer än vad jag klarar av. Men det blev ju inte långtråkigt precis.
Jag är så innerligt tacksam att få styra över min egen kreativitet, tur även för min omgivning tror jag, annars hade jag nog fått flytta ut. Jag älskar att gå på högvarv och skulle aldrig kunna ha ett mer stillasittande och organiserat arbete en längre tid. Därför beundrar jag av hela mitt hjärta alla som lugnt och konsentrerat och med stort tålamod roddar världen utanför min egen.
Men så finns det också många andra, själar som irrar omkring ( skulle själv ha varit en om jag inte utvecklat det jag gjort) och som skulle behöva hitta sin inre drivkraft, som med envis skalle och viss risk och dumdristighet kunna utveckla en plats där dom hör hemma och få göra det dom är ämnade till för att må bra.
Jag har kanske haft ”tur” men jag önskar varje vilsen själ att försöka se möjligheten att använda sin egen energi till att utveckla sin kreativitet.
Konstnärskap är en kreativ psykisk sjukdom eller tvärtom, ingen kan väl säga vad som är rätt. Ingen kan väl säga vad en människa är.
Helt naturligt går det inte alltid i den riktning jag tänkt mig. Ibland är det svårt när vatten och bröd känns som lyx, men så plötsligt vänder det och känslan över den egna förmågan att lyckas är fullkomligt obeskrivlig. Den starka kraft som krävs för att lyckas och vägen dit är det som också simulerar mest. Men skulle jag inte känna att allt går att utveckla mycket mycket mer så skulle jag tröttna även här. Det kommer jag aldrig göra och just det är så vansinnigt stimulerande.

image

 

Nya upplevelser

Det är spännande att utforska nya områden och företeelser som man aldrig trott sig vara kapabel till.
Det låter som bungyjump eller något liknande.
För vilken kvinna som helst så är detta vardag medan det för mig är ett outforskat område. Jag pratar om smink! I går kväll hade vi sminkparty här hemma och det var riktigt roligt.
Med två vackra döttrar så har jag visserligen förstått att detta är en självklar del i morgonbestyren, som man kliver upp en timme tidigare för att hinna med att göra.
Förutsättningarna var kanske inte dom bästa då en av de tre inbjudna var min syster som är lika okunnig i ämnet som jag. Men vi kommer förmodligen återkomma, göra beställning och tom. bjuda in till ett nytt party, då med min äldsta dotter som inte kunde medverka den här gången.

Elisia här med Frida Leander som beskriver Mary Kays produkter. sminkparty
smink

Jag älskar ju verkligen människans naturliga ansikte och åldrande och jag brukar rekomendera de jag ska porträttera att inte lägga för mycket kosmetika på huden.
Att åstadkomma olika hudtoner är förstås inte främmande för mig, på ett liknande sätt som en foundation. På så vis skulle jag nog kunna få till nyanser och åstadkomma en ganska bra makeup.


party
elisia
Än är inte sommaren slut.
Under sensommaren har jag ägnat en del tid i blåbärsskogen och i dag tog jag dessutom med kameran för nu är det nog snart slut på blåbärssäsongen. Men så mycket större själsfrid än att vistas i skog och mark är svår att uppnå.
Alla intryck och spännande fynd naturen har att ge oss.

Bilder att minnas och njuta av när mörkret och kylan tränger sig på.
blåbärsplockare
skogenAhh den kittlar mig i nacken!i skogen
letar

nyfiken

plockare

samuel plockar

Deras problem är vårt

Idol Tristan är en av många unga som var så viktig för vår överlevnad. Likt alltför många fler fina ungar så finns han nu inte längre. En byggsten mindre.
Världens byggstenar är våra barn och unga. Om vi inte lägger mycket omsorg och energi på dom så förlorar vi det viktigaste materialet för att kunna skapa en framtid, då är allt vi gör för vår överlevnad meningslös.
Att så många barn och ungdomar mår dåligt och självmordsstatistiken är så alarmerande hög just nu är lika allvarligt som det värsta miljöhotet.
Barnens problem är i högsta grad vårt problem.
I Kina har man sagt, att om ca.trettio år ska vi börja ändra på vårt levnadssätt för att minska miljöförstörande utsläpp. Om trettio år? Det är kanske redan nu försent!
Att ta hand om våra unga och miljön är inget som kan skjutas på framtiden. Det är allas vårt största ansvar.
Eller är vi kanske nöjda med den tid vi haft, tackar vår planet för det vi fått och för allt som den givit oss. Kanske är det just detta som återspeglas i många barns själar.

Rädda barnens drömmar och visioner. I deras glöd kan vi se framtiden.

Att få vara lite crazy i skolan ibland, är för många betydelsefullt. Även hos dessa.
De gick upp helt frivilligt klockan sex i morse för att göra sig fina.

(Är man liten och inte går i skolan, vill man kanske ändå se läskig ut)

e och a

abrahamelisiasamuel

Konst, när ord inte räcker

Jag vill berätta om en stor tavla jag gjorde en gång och min reaktion på hur små pojkar kan bli behandlade. Hur dom unga, i tidig ålder skickas ut i krig bara för att dom råkar vara födda till pojkar…
Och för att det finns en liten krigare som just nu kämpar med att passa in i någon slags medveten grabbroll.

liten krigare..blogg1Som alltid varit en kille med mjuka drag, både till utseende och till sättet.
När denne kille var liten fanns inte intresset för bilar eller tuffa pojklekar. Söt som få och rosa var en favoritfärg och dessutom med två äldre systrar.
Det var aldrig något negativt med hans mjuka drag, tvärtom, en sån liten kille kan ju ingen vara dum emot, tänkte man. Han var glad, trygg, helt ljuvlig och stark i det.
Det passar för tjejer i samma ålder, men tyvärr inte hos grabbarna.
Ändå kämpar han i dag med sport och vill så gärna delta i grabbarnas aktiviteter, men dom vill ändå inte riktigt släppa in honom. Din tönt, du ska inte tro att du är något, så lyder den dagliga melodien. Någon tönt är han då inte, men han tror att han år något fortfarande, tack och lov!
Allt han tar sig för blir han duktig på. Han lägger all sin energi, både inspiration men även vrede på sitt utövande av framförallt musik men även idrott. Det är ju heller inte ovanligt att mobbingsoffer gör revansch. Dom skiljer sig från massan, går sin egen väg och blir ofta riktigt bra på det dom gör.
Han är älskad av många vuxna, och av tjejer!!! så han kommer nog att klara sig ändå.
Han vill ju bara vara en bra kille. Naturligtvis blir han påverkad och han kanske redan har fått ett sår i sin själ.
Visst är det ohyggligt med mobbing, och för att man inte är en tuffing.
Man måste ju tåla lite för att man är grabb”  Tycks också vara ett orubbligt resonemang från många vuxna (Slagsmål har han aldrig befattat sig med, men däremot blivit slagen på.)
Så resonerade man om småpojkarna i Afghanistan också, så skickade man ut dom på fälten för att röja minor. Bara för att man är grabb…
Det är utifrån detta jag gjorde, ”liten krigare utan rustning”, som numera hänger på en högskola, och jag hoppas att den kan förmedla något till betraktaren.

makt

Jag skulle vilja påstå att blyertspennan är det säkraste och mitt närmaste verktyg. Försöker att  i möjligaste mån inte blanda in för mycket tekniska prylar i min värld där som tv, dator, telefoner i  överdrivt mm. för det mesta är själens fiende. Dock är bilden något nödvändigt  som underlag för mitt skapande och dess värre måste jag där ge vika för teknologin.

Dagen började lovande. Skulle skriva ut ca. tio foton som jag knäppte i går. Håller tummarna och klickar på skriv ut, ofta hakar någonting upp sig. Två fina bilder kommer ur maskinen men sedan börjar det blinka, ”följande bläckhållare går inte att känna igen”. Desperat ringer jag en kunnig person. Han råder mig att köpa ett nytt kitt originalpatroner, men det är torsdag så dom kommer nog inte före helgen säger han. Ingen fungerande skrivare och ingen fotoframkallare, HJÄLP!  Jag har gjort mig beroende av dessa medier.

Vill ju bara vara en själens skapande konstnär. Helst befinna mig långt ut i ödemarken, i tystnaden där lugnet  gör det möjligt att filtrera allt som pockar på och lägger sig på lager och får själen att känna sig fullständigt överkörd.

Varför får jag en sådan lust att skapa stor konst med bara blyertspennan.