Tiggarna, vårt dåliga samvete

Det var första skoldagen för våra barn. Alltså har höstterminen infunnit sig på riktigt, inte hösten!!
Plötsligt saknas det kläder, lika akut som när mjölken är slut får jag ta mig ner på stan för att komplettera mer än vad jag önskar. Tydligen har jag inte fattat att mina tonåringar absolut inte har någonting i sina garderober. Men att shoppa tillsammans förgyller faktiskt tillvaron, för dom är så positiva.

Mina funderingar kring tiggerit utanför våra butiker dyker ofta upp, framförallt när man kommer därifrån med fulla kassar och jag tror inte att jag är särskilt ensam om att känna dåligt samvete av att bara ignorera och passera dessa människor.
Att ge en slant hit och dit löser inget i längden varken för dom eller mitt samvete.
Det jag däremot gärna skulle vilja är att ge dom det vi har mycket utav, och som kostar betydligt mer än vad deras inskrapade slantar kan bidra till, nämligen skor och kläder. Vi med barn i blandad ålder lyckas samla på oss och dessutom spara på massor som jag känner att egentligen ingen av oss eller vår omgivning har behov av. Varför inte lämna överskottet till dessa som verkligen kan behöva det då. Eller fråga direkt vad det är dom har behov av och som vi kanske kan hjälpa till med.
Det hade inte varit speciellt svårt om det inte vore för språket. Förmodligen pratar dom inte ens engelska och jag vill gärna veta om det är möjligt att ge annat än pengar eller om det då kan komma att bli till en björntjänst på ett eller annat sätt.
Spekulationen om att bli lurad eller ej, bryr jag mig inte alls om och dessutom skulle det förmodligen uppdagas om man erbjuder annat än pengar.
Det är så enkelt att stilla sitt samvete med att ringa in bidrag till hjälporganisationer (något man självklart också ska göra) men att hjälpa dom utsatta runt hörnet är betydligt svårare.
Tänk om man aktivt kunde hjälpa dom med det man kan istället för att gå och bli irriterad, då irritationen för det mesta beror på dåligt samvete.
Jag instämmer med vad en intervjuvad sa, hur kan vi hålla vårt lilla barn i handen, gå förbi och ignorera en tiggares blick som om den inte existerade.
Så skänker vi sedan pengar till dom fattiga som vi ser på tv galan. Vad förmedlar vi då till våra barn? Eller finns dom fattiga bara på tv?
Så länge man inte kan göra så mycket annat får man väl åtminstone se dom, bekräfta deras närvaro, säga hej på dig och kanske skänka en slant.

min elisia 12

 

Varför detta samvete ?

En arbetsvecka har gått, med dagar som kan liknas med känslan av att hamna på en öde ö utan några ägodelar, tror jag 😉 Lillgrabben b.la har varit sjuk, och jag står knappt ut, att med tvång hålla mig till nedre våningen, frånskild min ateljé. Vilken fasansfull rastlöshet. Vad gör alla andra när dom befinner sig i samma situation. Det är nyttigt att ha det lite långsamt ibland, påstod min kära mor när jag var barn. Men om man inte alls kan koppla av, av att ingenting göra så kan det inte vara nyttigt. Inte för mig i alla fall. Men nu är han frisk min lille prins. Jag försökt ta med mig lite arbete ner, men det visade sig inte vara så lyckat. Alla som känner till Samuel vet hur kreativ han är.

sa

En del har undrat om mina barn tycker det är tråkigt att jag är mycket i ateljén.
Jag har många gånger frågat och försökt känna av, men eftersom dom själva kan vara där och alltid vet var jag finns så verkar dom rätt nöjda med det. Vi är mycket tillsammans och diskuterar, jag finns alltid tillgänglig för dom. Jag tror att det utvecklar deras vuxenrelation mycket, vilket också är bra. Annars är jag rätt så bra på att ha dåligt samvete. Dåligt samvete är nog besläktat med ångest förresten, många gånger har man det helt utan någon anledning eller bara för bagateller och så finns det också ibland skäl för att ha dåligt samvete. Men oftast är det bara en känsla som spökar i ens eget huvud, precis likt ångest.
Nu ska jag också rensa lite ogräs bland mina övervintrande paprikaplantor. (Inte bara min hjärna som behöver rensas ibland 😉

DSC_0012