Minns pappa!

I dag är det pappas födelsedag!

När han gick bort rämnade marken. Vad jag inte innan var så medveten om var
att förebilder har en så avgörande betydelse,
att få ha någon som ett bollplank är det enda som kan förverkliga människan i oss,
att urgrundstrygghet är livsavgörande.
Att tomrummet efter honom aldrig skulle försvinna.

Jag hoppas Gud har starka skäl till att ha tagit dig ifrån oss!

Brev till min pappa

Minns du, pappa, för 26 år sedan.
Det var precis innan Du skulle predika på en gudstjänst. Du mötte mig i kyrkgången med öppna armar inför allas blickar, jag är stolt över dig, sa du och gav mig en stor kram.
Tystnaden i kyrkan hade varit tryckande när jag smugit mig in längst ner med min proggiga tonårsuniform, lappade jeans och säckig murarskjorta och med en nyfödd på armen!
Någon Du kunde och kanske i mångas ögon borde skämts över, din tonårsdotter!
Det var en tydlig markering var Du stod.
Som pastor kunde man kanske tro att moral var ett signum, men Du såg utanför ramarna och Din kärlek var större. Jag minns, och det präglar mig.
Saknar Dig så mycket varje dag och på så många plan, pappa. 

”Jag har en tro som ger mig tröst och styrka att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt så vet jag att Du lever i ett ljus, i det hemmet som vi kallar Faderns hus”.


OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Elisia med pappas urna

 

Minnesvärda möten

En dag har sakta glidit över i en annan och det är så vi förväntar oss att det ska vara.
Att fira en födelsedag är en sak men att fira en 80-års dag är något lite annorlunda. Man träffas över generationer och blir outtalat påmind om att vissa av de människor man möter kan vara ett möte för sista gången. Det var barnens farfar vi firade i går.
Vi hade en födelsedagsfest för min pappa för några år sedan, några månader innan han gick bort i cancer, egentligen var det en avskedsfest men av ganska förståeliga skäl kallade vi den inte för det. Det var en oförglömlig tillställning med mycket skratt och tårar, släkt kom långväga ifrån för att ta farväl, eller fira pappa. Den annalkande begravning som senare ägde rum blev mindre dramatisk och de närvarande kunde minnas tillbaka med glädje på det vi tidigare delat med varandra och då även han kunde vara med.
Jag tror att det är viktigt att kunna samlas vid en högtid med de som blivit äldre även om känslor kan ta över då man konfronteras med krämpor, sjukdomar och hur det sista kapitlet i livet kan te sig men tänk vad betydelsefullt för alla parter att få träffas på ett levande kalas istället för att invänta ett begravningstillfälle. Samtidigt är det nog viktigt att hålla igen kraven på att allt ska bli till den perfekta festen, bara umgås och ta emot vad det har att ge då man möts som människa. En minnesvärd stund innan det blir försent.

bänkVid servering av de äldre gick kaffekannan jag höll i sönder och golvet täcktes av det välfyllda innehållet, senare på samma golv tappade Tobbe ut en burk fernissa. Små detaljer att minnas och le åt som vi gärna bjuder på och som inte drabbar någon annan än oss själva.

Jag ångrar ofta att jag inte planerade göra ett porträtt av min pappa medan han levde, man tror man har all tid i världen tills den dag det är försent. Ett levande och bestående minne och gåva att låta gå i arv släkte efter släkte är det oljeporträtt av de som vi har nära oss, de älskade anhöriga vi samtidigt är väl medvetna om inte alltid kommer att finnas där.
Jag hade som sagt så innerligt velat ha det porträtt jag aldrig tog mig tid att göra på min pappa.

Pappa

Pappas bibel

Pappas bibel

Jag får börja med att be min pappa om ursäkt för detta inlägg.
Att bli hyllad eller ännu värre glorifierad var det värsta som kunde drabba honom. Men det här handlar om mitt behov av att minnas pappa, Hans-Ivar Jonsson avliden sedan några år tillbaka.
Denne pappa delade jag med många. Absolut den  mest närvarande var han i dom svåraste situationer, de som andra helst skulle fly ifrån. Många har inflikat att, han var speciell för mig också, just det gläder mig. Jag delar så gärna min pappa med många. Denna egenskap, att han fanns till för så många gjorde inte honom till en sämre pappa.

 Det är Gud som all ära ska ha. Men det är du som har fått mig att inse det.  Jag hoppas att det finns  en mening där du är, för att hålla dig härifrån, att du har skäl till varför du inte finns här nu.

 Som barn var jag fylld av ångest. Jag minns då hur pappa med olika pedagogiska knep kunde möta mig på ett sätt som var så genomtänkt men ändå så enkelt att ett barn kunde ta det till sig direkt. När ångesten når toppen måste man kunna angripa direkt och ta udden av den. Minns speciellt när han satt hos mig på sängkanten och gav mig en tankebild. ”Samla ihop det tunga och jobbiga till en boll, packa ihop det riktigt ordentligt. Ta sedan denna boll och kasta den långt, långt  bortom skogen och förbi bergen. Så långt bort att den inte kan komma tillbaka”.
Det kanske inte var någon långsiktig behandling. Men för en åttaåring som behövde omedelbar hjälp var det  mycket bra.

Senare, ungefär tjugofem år, i slutet av hans sjukdomstid fick jag ta med honom på dagliga bilturer ( ibland flera gånger om dagen) för att lindra hans ångest som ibland var så svår att den övergick hans förstånd. Med stor tacksamhet och glädje över att få hjälpa honom, att på något sätt lindra den ångesten, for vi runt i den vackra naturen i bergen och skogen på omberg, långt så långt att ångesten inte skulle hitta honom. Jag var så tacksam över att jag också fick sitta vid hans sida, han som alltid hade varit den urstarka som hjälpt alla andra i deras svåra situationer. Nu fick jag med så enkla medel hjälpa honom till lindring av sin ångest.
Jag  lider fortfarande av ångest, men jag minns pappas klokhet och bär alltid hans trygghet djupt inom mig.