Pojk/flicka-man/kvinna-människa

Har du varit med om att snubbla över dig själv någon gång vid mötet av en annan människa?
Jag menar den där igenkänningsfaktorn som ibland blir så påtaglig.

Jag hörde Lars Lerins diskussion med Nino Ramsby (musiker och konstnär) om acceptansen av den kropp man har blivit tilldelad sig.
Men där vill jag inflika ytterligare en aspekt.
Måste man vara man eller kvinna?
Kan det inte vara flytande?

Jag var en sån där pojk-flicka, högst omedvetet! och minns kommentarer som,
du
försöker vara tuff va!
Inte förstod jag vad dom menade då som barn, det var ju bara jag!
Spelade trummor med två fantastiska trummisar som lärare, dom sa till mina föräldrar,
om hon vill spela trummor så ska hon göra det och inte blockflöjt!!!
Senare i tonåren fick jag höra från utomstående att, en tjej spelar inte trummor!
Dom flesta proffsiga konstnärer jag kände var män, klart jag ofta önskade att jag hade fötts till man då, med betydligt större möjligheter.
Normen om vad som är manligt/kvinnligt ligger djupt förankrade… i oss alla!

trummor
Det är bara i en storstad man kan vara sig själv, sa en konstnärsvän från Stockholm när vi diskuterade en gång. Men målet är väl inte att försvinna!
Vi borde kunna acceptera att allt inte är som vi tror och tycker det ska vara, men inte heller finna oss i andras tyckande om vad som är ett lämpligt beteende.

trummskinn
Jag förstår Nino Ramsby som blivit man från att ha varit kvinna men jag önskar att acceptansen från allmänheten, kvinna eller man inte var så bestämd. I vissa fall är man bara människa och kanske inte ett könsbyte hade känts nödvändigt då.
Att vara man eller en kvinna är en sak, men alla måste kunna förlika sig med att bara vara en människa!
I den kroppen skulle nog fler känna igen sig!

lars lerinlerin