Etikettarkiv: konstnär

Är Du okramad

Postat av
3

Här sitter vi nu igen, Elisia och jag !

elisia sjDet lilla problemet med att ha arbetet hemma med flexibel arbetstid är att barnen vänjer sig vid att jag alltid finns tillhands.
Jag vet konstnärer som vägrar låta sig störas under pågående arbete, men jag har väldigt svårt att ha såna principer och vara så sträng.
Så nu sitter vi alltså här på vårdcentralen med ett skadat ben, vilket denna stora tjej borde klara själv då inget allvarligare har hänt och som den stamkund hon dessutom är 😉 Men har man nu tillgång till sin mamma så ska man väl utnyttja det.

barn”Är Du okramad”. Ett underbart uttryck.
Att vara dygnetrunt tillgänglig är en föräldraruppgift. Det är inte alltid möjligt förstås, men det är då min skyldighet att komma med någon alternativ lösning.
Är Du okramad, är Du oäten barn. Vi borde mynta det begreppet.
Jag som förälder ska alltid försöka ligga steget före och förstå mina barns behov och har man lite extra omsorg över kan man dela med sig av den, det finns så många barn och ungdomar runtomkring oss som är ”okramade och oäten”.

Lagom är bäst

Postat av
Svara

Om man reagerar på något, det kan vara en händelse, en åsikt eller ett beteende och man vill kanske spinna vidare på detta med egna tankar. Så kommer någon som också reagerat och överöser sina åsikter om vad den känner och häver ur sig allt utan att man har bett om det. Med ens har man tappat det man själv hade, det finns liksom inget kvar för dom tankar man själv påbörjade i sitt eget huvud. Detta kan nog alla känna igen.

Det kan även vara så i konsten, att innehållet är så  ”utrett” att det inte lämnar kvar något åt betraktaren. När tydliga och för många symboler eller om budskapet är alltför självklart, kan man tro att konstnären underskattar betraktarens egen förmåga att se och tänka själv och den personliga tolkningen eller spänningen går förlorad.

Konstutställningsutflykt!!!

Postat av
Svara

Jag och maken brukar åka på en konsttur på våren. Tydligen har vi ovetande om varandra börjat känna suget, kanske är det vårkänslor 🙂 Undrar vad det kan finnas för utställningar värda att se i landet. Ola Billgren kanske.
Det är så viktigt anser jag att gå på konstutställningar och däremellan titta på andras konst i media, för att utvecklas som konstnär själv. Jag vill inte bli för enkelspårig i mitt uttryck. Skaparglädjen triggas av intryck och lusten av att utvecklas åt flera håll. Man har ju sin egenskap och stil, men det gäller att inte fastna i fåran, då är risken stor att man får det tråkigt och konsten man gör blir tråkig. Hela livet igenom kan man utvecklas och upptäcka nya grejer och det är så fantastiskt spännande.

I morgon fyller vår Elisia 15 år, HURRA !!!el

Att älska sin nästa

Postat av
Svara

Jag är inte bara konstnär, jag är mamma också !
För mig innebär det att jag allt för ofta lever i symbios med mina barn. Det kan vara ganska omtumlande ibland, då jag har fyra barn i åldrarna fyra till tjugofyra år och därmed i helt olika faser i livet. Jag kan alltså ha fyra åldersrelaterade kriser samtidigt. Wow!

blogg

Tonåringar är ganska radikala i sina beteenden mot varandra men inte alltid så empatiska. Välvilja mot sin nästa, tycks vara något bortglömt eller så tror vi att det automatiskt överförs via bröstmjölken. Att värna om sin nästa borde självklart vara en viktigare lärdom än att hantera kniv och gaffel.
I uppfostran måste vi ständigt mata in hos våra unga vad omsorg är, att lära dom vad ordet empati innebär och att ha tålamod och överseende med sin omgivning, men även att ta hand om sig själv, kan man inte glädjas eller ta emot kärlek är det svårt att visa det, eftersom det då kan kännas som något främmande.
Man är inte en kuvad person för att man är en god medmänniska, tvärtom ! En stark människa behöver inte sänka andra för att växa själv.
Man slutar inte att vara ett föredöme som förälder när barnen blir över tjugo. Relationen kanske blir mer kompis-lik, men då en föredömlig kompis.

Att betrakta konst

Postat av
Svara

När jag gör mina egna stora tavlor lägger jag ner mycket själ. Min önskan är att dom ska vara självständiga och syftet är inte i första hand att ”matcha kuddarna i soffan”, det är min vilja och så jobbar jag.
För några år sedan besökte jag och maken en konsthall i Skåne. En konstnär som ställde ut, hade radat upp målning efter målning, väldigt lika varandra. Jag viskade till min man, detta är antingen brist på fantasi eller av tidsbrist ett upprepat tema. Det gav mig dessvärre ingen upplevelse. Det skulle jag några år senare få svar på. Den kända konstnären berättade om tillkomsten av dessa verk på radio, att hon på kort varsel skulle skapa målningar till en utställning, och efter att ha rådgjort med en kollega hur hon skulle gå till väga för att hinna, bestämde sig för att måla flera likadana tavlor.
Jag bara konstaterar att vi har alla våra tillvägagångsätt eller/och budskap i det vi skapar. Måla kan hon och det beundrar jag, men kanske ifrågasätter om där finns någon innebörd.

Konstutflykt

Postat av
Svara

När barnen är lite krassliga tvingas jag att varva ner och det passar inte mig alls. Grabben beslagtog min ipad så nu står jag utan ett viktigt arbetsverktyg dessutom. Vad göra. Jag är van att lägga upp mitt arbete själv och vara min egen chef.
Ett speciellt minne från barndomen dyker upp. En av mina ”nära jorden upplevelser”. Hade som barn väldigt svårt att anpassa mig till skolans bestämda och fyrkantiga strukturer.
Vid något tillfälle fick jag kontakt med en gammal intressant konstnär som bodde på ett äldreboende intill min skola. Jag smet upp till honom när det blev rast och kom tillbaka alldeles försent, varpå jag fick en gedigen utskällning av min lärare förstås. (Hade hon skrapat lite på sin korrekta yta hade hon kanske sett vikten av ett barns uppror.) Tur i oturen så  fanns det ett konstgalleri också nära skolan, det fick bli min tillflykt. Jag minns att aldrig någonsin någon kompis ville med på mina utflykter från skolan, fattade inte andra 11 åringar hur intressant detta var.

 

makt

Postat av
Svara

Jag skulle vilja påstå att blyertspennan är det säkraste och mitt närmaste verktyg. Försöker att  i möjligaste mån inte blanda in för mycket tekniska prylar i min värld där som tv, dator, telefoner i  överdrivt mm. för det mesta är själens fiende. Dock är bilden något nödvändigt  som underlag för mitt skapande och dess värre måste jag där ge vika för teknologin.

Dagen började lovande. Skulle skriva ut ca. tio foton som jag knäppte i går. Håller tummarna och klickar på skriv ut, ofta hakar någonting upp sig. Två fina bilder kommer ur maskinen men sedan börjar det blinka, ”följande bläckhållare går inte att känna igen”. Desperat ringer jag en kunnig person. Han råder mig att köpa ett nytt kitt originalpatroner, men det är torsdag så dom kommer nog inte före helgen säger han. Ingen fungerande skrivare och ingen fotoframkallare, HJÄLP!  Jag har gjort mig beroende av dessa medier.

Vill ju bara vara en själens skapande konstnär. Helst befinna mig långt ut i ödemarken, i tystnaden där lugnet  gör det möjligt att filtrera allt som pockar på och lägger sig på lager och får själen att känna sig fullständigt överkörd.

Varför får jag en sådan lust att skapa stor konst med bara blyertspennan.