Naturens egna performance

När jag befinner mig i en relativt orörd skog, är stimulans för ögat och därmed hela mig fullkomlig. Jag tror dom flesta upplever samma euforiska känsla som fyller kropp och själ, om man stannar upp tar ett djupt andetag och tar till sig av vad naturen har att erbjuda.
Skogen är inte bara ett vildvuxet oorganiserat virrvarr utav stammar grenar löv och sly.
Någonstans har jag lärt mig att allt orört i naturen är skapat med perfektion och med konstnärers genom tiderna vedertagna tredjedelsprincipen. Alltså varenda löv, grässtrå, trästam allt som är av naturen skapat, är gjort efter det vanliga sättet att presentera ett verk på. Vi bröstar oss för allt finurligt vi åstadkommit, och så visar det sig att naturens skapelse har det från allra första början.
Det är bara det som är gjort av människohand och det vi petar i som kan upplevas för ögat som oreda. Men naturens växtkraft är från grunden välordnat och därför skönt att betrakta.
Det är verkligen inte lätt att återskapa naturen med samma precision och inget man för den delen ens ska försöka med.
(Mitt första inlägg med nya datorn och för mig helt nya program.)

En pågående bild, 100*70 cm.
barn

Kasta sten i glashus

Aj aj Lars Vilks! Visst var det onödigt att hänga ut en tecknad bild på profeten Muhammed som hund, men du anade inte hur konsekvenserna skulle ta sig för uttryck.
Det är väldigt osvenskt att reagera så starkt som fallet blev mot Vilks.
Att ge honom ett knytnävslag eller i värsta fall starta ett slagsmål, men flera år av livvakter för att inte bli dödad.
I Sverige har vi en tradition att vilja fredligt reda ut, vända och vrida, analysera och diskutera ibland fullkomligt sönder uppkomna stötande händelser, men inte döda.
Jag tycker verkligen inte att det var något bra i det Vilks gjorde eller befarar stå för. I den viktiga yttrandefrihet vi har får vi inte kränka, men det innebär inte dödstraff om vi gör det. Vill bara förklara det om någon skulle undra!!
Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab ska också ha nämnt Lars Vilks bilder i sin sista mening.

Som liten hade jag ångest för mycket, ångest bl.a. för hur det vore om min mamma inte jobbade hemma och jag var tvungen att gå till fritids.
Jag visste vad fritids var, då jag följt med en kompis dit en gång. Alla flickor målar prinsessor!! Jag som ville måla lekparker och torg med massor av människor. Det var första och sista gången jag målade en prinsessa (och sista gången jag följde med till fritids)
Att bli påpackad en åsikt eller placerad för att man framför en annan, tryckt in i ett hörn kan vara mycket ångestväckande. Som konstnär är man ofta en udda fågel och har ett behov som en mental ventil att få uttrycka fritt i bild och ibland händer det att konstnärer går lite (eller mycket) över gränsen. Men att uttrycka och tänka självständigt så långt det är möjligt är en rättighet vi har.
Kasta sten i glashus är ibland vad konstnärer behöver göra, men i vissa fall får det oanade konsekvenser.

en and

 

b

 

 

Afromantics

Status

Kulturministern skär i en tårta!!! Hon blir brutalt anklagad att ha genomfört en rasistiskt handling.

Konstnären makode Lindes ( som dessutom är mörkhyad själv) egna ord om verket var att tårtan skulle visa den vita människans handling, att skära i och äta upp de svarta (symboliskt sett förstås) synliggöra rasism.
Vilket kulturministern också fyllde i och gav enligt mig ytterligare en aspekt, att den handlingen kan från västerlänningen vara helt och hållet omedvetet.
Enligt konstnären befann det sig vad han kunde avgöra heller inget annat än vita i lokalen när tårtan skulle skäras i, ännu mer intressant tycker jag.

Konstens syfte hänger ju ofta på att man måste se bortom första intrycket.
Men för somliga spelar det tydligen ingen roll hur många gånger och hur kloka ingående förklaringar han ger verket, har man bestämt sig för en åsikt så går den inte att ändra. Om du anser att verket är förfärligt så tycker jag att du bör upptäcka Makode Lindes övriga konst och höra hans egna ord om ”Afromantics ” hans stora tema.

 

Är Du okramad

Här sitter vi nu igen, Elisia och jag !

elisia sjDet lilla problemet med att ha arbetet hemma med flexibel arbetstid är att barnen vänjer sig vid att jag alltid finns tillhands.
Jag vet konstnärer som vägrar låta sig störas under pågående arbete, men jag har väldigt svårt att ha såna principer och vara så sträng.
Så nu sitter vi alltså här på vårdcentralen med ett skadat ben, vilket denna stora tjej borde klara själv då inget allvarligare har hänt och som den stamkund hon dessutom är 😉 Men har man nu tillgång till sin mamma så ska man väl utnyttja det.

barn”Är Du okramad”. Ett underbart uttryck.
Att vara dygnetrunt tillgänglig är en föräldraruppgift. Det är inte alltid möjligt förstås, men det är då min skyldighet att komma med någon alternativ lösning.
Är Du okramad, är Du oäten barn. Vi borde mynta det begreppet.
Jag som förälder ska alltid försöka ligga steget före och förstå mina barns behov och har man lite extra omsorg över kan man dela med sig av den, det finns så många barn och ungdomar runtomkring oss som är ”okramade och oäten”.

Lagom är bäst

Om man reagerar på något, det kan vara en händelse, en åsikt eller ett beteende och man vill kanske spinna vidare på detta med egna tankar. Så kommer någon som också reagerat och överöser sina åsikter om vad den känner och häver ur sig allt utan att man har bett om det. Med ens har man tappat det man själv hade, det finns liksom inget kvar för dom tankar man själv påbörjade i sitt eget huvud. Detta kan nog alla känna igen.

Det kan även vara så i konsten, att innehållet är så  ”utrett” att det inte lämnar kvar något åt betraktaren. När tydliga och för många symboler eller om budskapet är alltför självklart, kan man tro att konstnären underskattar betraktarens egen förmåga att se och tänka själv och den personliga tolkningen eller spänningen går förlorad.

Konstutställningsutflykt!!!

Jag och maken brukar åka på en konsttur på våren. Tydligen har vi ovetande om varandra börjat känna suget, kanske är det vårkänslor 🙂 Undrar vad det kan finnas för utställningar värda att se i landet. Ola Billgren kanske.
Det är så viktigt anser jag att gå på konstutställningar och däremellan titta på andras konst i media, för att utvecklas som konstnär själv. Jag vill inte bli för enkelspårig i mitt uttryck. Skaparglädjen triggas av intryck och lusten av att utvecklas åt flera håll. Man har ju sin egenskap och stil, men det gäller att inte fastna i fåran, då är risken stor att man får det tråkigt och konsten man gör blir tråkig. Hela livet igenom kan man utvecklas och upptäcka nya grejer och det är fantastiskt spännande.

I morgon fyller vår Elisia 15 år, HURRA !!!el

Att älska sin nästa

Jag är inte bara konstnär, jag är mamma också !
För mig innebär det att jag allt för ofta lever i symbios med mina barn. Det kan vara ganska omtumlande ibland, då jag har fyra barn i åldrarna fyra till tjugofyra år och därmed i helt olika faser i livet. Jag kan alltså ha fyra åldersrelaterade kriser samtidigt. Wow!

blogg

Tonåringar är ganska radikala i sina beteenden mot varandra men inte alltid så empatiska. Välvilja mot sin nästa, tycks vara något bortglömt eller så tror vi att det automatiskt överförs via bröstmjölken. Att värna om sin nästa borde självklart vara en viktigare lärdom än att hantera kniv och gaffel.
I uppfostran måste vi ständigt mata in hos våra unga vad omsorg är, att lära dom vad ordet empati innebär och att ha tålamod och överseende med sin omgivning, men även att ta hand om sig själv, kan man inte glädjas eller ta emot kärlek är det svårt att visa det, eftersom det då kan kännas som något främmande.
Man är inte en kuvad person för att man är en god medmänniska, tvärtom ! En stark människa behöver inte sänka andra för att växa själv.
Man slutar inte att vara ett föredöme som förälder när barnen blir över tjugo. Relationen kanske blir mer kompis-lik, men då en föredömlig kompis.

Att betrakta konst

När jag gör mina egna stora tavlor lägger jag ner mycket själ. Min önskan är att dom ska vara självständiga och syftet är inte i första hand att ”matcha kuddarna i soffan”, det är min vilja och så jobbar jag.
För några år sedan besökte jag och maken en konsthall i Skåne. En konstnär som ställde ut, hade radat upp målning efter målning, väldigt lika varandra. Jag viskade till min man, detta är antingen brist på fantasi eller av tidsbrist ett upprepat tema. Det gav mig dessvärre ingen upplevelse. Det skulle jag några år senare få svar på. Den kända konstnären berättade om tillkomsten av dessa verk på radio, att hon på kort varsel skulle skapa målningar till en utställning, och efter att ha rådgjort med en kollega hur hon skulle gå till väga för att hinna, bestämde sig för att måla flera likadana tavlor.
Jag bara konstaterar att vi har alla våra tillvägagångsätt eller/och budskap i det vi skapar. Måla kan hon och det beundrar jag, men kanske ifrågasätter om där finns någon innebörd.

Konstutflykt

När barnen är lite krassliga tvingas jag att varva ner och det passar inte mig alls. Grabben beslagtog min ipad så nu står jag utan ett viktigt arbetsverktyg dessutom. Vad göra. Jag är van att lägga upp mitt arbete själv och vara min egen chef.
Ett speciellt minne från barndomen dyker upp. En av mina ”nära jorden upplevelser”. Hade som barn väldigt svårt att anpassa mig till skolans bestämda och fyrkantiga strukturer.
Vid något tillfälle fick jag kontakt med en gammal intressant konstnär som bodde på ett äldreboende intill min skola. Jag smet upp till honom när det blev rast och kom tillbaka alldeles försent, varpå jag fick en gedigen utskällning av min lärare förstås. (Hade hon skrapat lite på sin korrekta yta hade hon kanske sett vikten av ett barns uppror.) Tur i oturen så  fanns det ett konstgalleri också nära skolan, det fick bli min tillflykt. Jag minns att aldrig någonsin någon kompis ville med på mina utflykter från skolan, fattade inte andra 11 åringar hur intressant detta var.