Lockelse för en konstnärssjäl

För att kunna ägna mig heltid åt porträttmåleri och inte annan konst så måste jag avhålla mig från två lockelser, det ena är bra konstutställningar det andra är bra musikupplevelser.
De faktorer som gör en människa hel!

Utan att på något sätt alls förringa porträttmåleri så är den konst som lockar mig på ett speciellt vis, något heligt, men alltför excentrisk och okommersiell för att funka som säljande, vilket tyvärr är nödvändigt för vår överlevnad här på jorden.

I går spelade den konst-exprementella-jazzgruppen ”Klabbes bank” på Plan B här i Tranås.
En helhetsupplevelse, konst-musik!
I kontrast till deras uppträdande, satt det typiskt nog som det ofta gör, ett gäng längst ner som trodde syftet med besöket var att dricka-vara-rolig-höras mest.
Fullständigt avsaknad av förståelse att musiken de försökte överösta var just vad andra var där för att uppleva.
Men den inre bilden av vad man vill ha och inte vill ha blev på så vis mycket stark, så musiken påverkades inte negativt, tvärtom min längtan efter själslig konst bortom all ytlighet blev större än någonsin.

Mobilbild är det enda jag har att erbjuda.

Vågar jag säga Lars Vilks?

Något som gör mig galen, som provocerar grymt mycket! Ett fall som då och då gör sig påmint.
Det är Lars Vilks, senast på bokmässan i Göteborg. Han fick diskret komma och vara där
-hur långt det nu är möjligt att vara diskret med ett gäng livvakter omkring sig.
Det är en risk att befinna sig där han är. Lars Vilks behandlas som han vore radioaktiv. Förutom dygnetruntbevakning går folk omvägar, byter sida och byter bord för att inte hamna för nära honom, hamna i skottzonen.
Vi hade självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs från Tranås som i en inspelning strax innan sitt dåd nämnde ”grisen Vilks” som en anledningen till att svenskar blir dödade, turligt nog var det bara han själv som dog den gången.
En olustig och märklig känsla kryper sig på, –säkrast att vara tyst, det är säkrast för alla!
En konstnär som har haft livvakter och varit frihetsberövad i många år p.g.a olika terrororganisationers jakt på hans liv, den svenska grisen som måste slaktas. Försök har gjorts och människor har blivit dödade.
Visst kan man tycka att det Vilks gjort är ganska onödigt. Man kan ifrågasätta hans åsikter, att han gick lite väl över gränsen, absolut.
Många konstnärer, framförallt politiska, vill gärna väcka debatt och heta diskussioner och synliggöra tystade och känsliga ämnen, ibland på ett lite för provokativt sätt. Så har det väl alltid varit.
Men jag tror att vi i vårt land och att den svenske Lars Vilks inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig konsekvenserna av hans verk.
Vi har yttrandefrihet och vi har religionsfrihet, men det kan vara väldigt svårt att få bägge att funka ihop.

 

Börjar sakna alla fina rondellhundar!rondell
Att skydda Lars Vilks från angrepp av terrorister påstås kosta svenska staten runt 20 miljoner kronor per år!

 

Slå knut på inspirationen

Inspiration är inte bara behaglig.
Likt alla andra gör jag mina plikter när jag arbetar, vilket innebär att måla det jag blivit ombedd att måla!
I går kväll råkade jag på en sida när jag sökte efter en annan svensk konstnär, ett register över inköpta verk. På listan dyker plötsligt två målningar av Lene upp.
Lusten att hänge mig åt det fria måleriet sköljde plötsligt över mig, det jag ofta får kämpa för att mota tillbaka!
Porträtt är fantastiskt roligt. Men det där som bubblar inuti, den där intensiva känslan som många kanske tillfredställer genom att träffa vänner, laga mat, shoppa läsa böcker eller vad det nu kan vara, finns för mig i det fria måleriet!
Tänk att kunna göra mer av bägge delarna, både porträtt och fritt måleri😊
Problemet är det som nog alla skulle vilja ha mycket mer av….tid!

image

 

 

 

Pojk/flicka-man/kvinna-människa

Har du varit med om att snubbla över dig själv någon gång vid mötet av en annan människa?
Jag menar den där igenkänningsfaktorn som ibland blir så påtaglig.

Jag hörde Lars Lerins diskussion med Nino Ramsby (musiker och konstnär) om acceptansen av den kropp man har blivit tilldelad sig.
Men där vill jag inflika ytterligare en aspekt.
Måste man vara man eller kvinna?
Kan det inte vara flytande?

Jag var en sån där pojk-flicka, högst omedvetet! och minns kommentarer som,
du
försöker vara tuff va!
Inte förstod jag vad dom menade då som barn, det var ju bara jag!
Spelade trummor med två fantastiska trummisar som lärare, dom sa till mina föräldrar,
om hon vill spela trummor så ska hon göra det och inte blockflöjt!!!
Senare i tonåren fick jag höra från utomstående att, en tjej spelar inte trummor!
Dom flesta proffsiga konstnärer jag kände var män, klart jag ofta önskade att jag hade fötts till man då, med betydligt större möjligheter.
Normen om vad som är manligt/kvinnligt ligger djupt förankrade… i oss alla!

trummor
Det är bara i en storstad man kan vara sig själv, sa en konstnärsvän från Stockholm när vi diskuterade en gång. Men målet är väl inte att försvinna!
Vi borde kunna acceptera att allt inte är som vi tror och tycker det ska vara, men inte heller finna oss i andras tyckande om vad som är ett lämpligt beteende.

trummskinn
Jag förstår Nino Ramsby som blivit man från att ha varit kvinna men jag önskar att acceptansen från allmänheten, kvinna eller man inte var så bestämd. I vissa fall är man bara människa och kanske inte ett könsbyte hade känts nödvändigt då.
Att vara man eller en kvinna är en sak, men alla måste kunna förlika sig med att bara vara en människa!
I den kroppen skulle nog fler känna igen sig!

lars lerinlerin

Från den största till den minsta

Jag hade tidigare en beställning som var en av dom största jag gjort, Cavalli /Nilsson som jag tidigare skrivit om, så stor som möjligt var då önskemålet.
På julafton ett par dagar efter att den levererats fick jag en annan beställning, denna gång den minsta tror jag som jag gjort, 20*30cm!
Denna målning blir en tolkning kan man säga, av ett riktigt gammalt fotografi till skillnad från den tidigare målningen som verkligen var ett modernt porträtt med mycket färg.
Det är variation!
Jag tycker faktiskt om att måla porträtt från riktigt gamla fotografier, 1800-tal. Friheten för tolkning och fritt måleri är då stort, men det är väldigt roligt att måla moderna porträtt också, då ligger den stora konstnärliga friheten vid fotografering av personen.

Liten målning på gång. Jag kan t.o.m. ta med den ner till vardagsrummet!
image

 

 

Till alla vilsna själar

 

Att sitta stilla i så många timmar som krävs för att se ”en man som heter Ove” på bio är nästan mer än vad jag klarar av. Men det blev ju inte långtråkigt precis.
Jag är så innerligt tacksam att få styra över min egen kreativitet, tur även för min omgivning tror jag, annars hade jag nog fått flytta ut. Jag älskar att gå på högvarv och skulle aldrig kunna ha ett mer stillasittande och organiserat arbete en längre tid. Därför beundrar jag av hela mitt hjärta alla som lugnt och konsentrerat och med stort tålamod roddar världen utanför min egen.
Men så finns det också många andra, själar som irrar omkring ( skulle själv ha varit en om jag inte utvecklat det jag gjort) och som skulle behöva hitta sin inre drivkraft, som med envis skalle och viss risk och dumdristighet kunna utveckla en plats där dom hör hemma och få göra det dom är ämnade till för att må bra.
Jag har kanske haft ”tur” men jag önskar varje vilsen själ att försöka se möjligheten att använda sin egen energi till att utveckla sin kreativitet.
Konstnärskap är en kreativ psykisk sjukdom eller tvärtom, ingen kan väl säga vad som är rätt. Ingen kan väl säga vad en människa är.
Helt naturligt går det inte alltid i den riktning jag tänkt mig. Ibland är det svårt när vatten och bröd känns som lyx, men så plötsligt vänder det och känslan över den egna förmågan att lyckas är fullkomligt obeskrivlig. Den starka kraft som krävs för att lyckas och vägen dit är det som också simulerar mest. Men skulle jag inte känna att allt går att utveckla mycket mycket mer så skulle jag tröttna även här. Det kommer jag aldrig göra och just det är så vansinnigt stimulerande.

image

 

Naturens egna performance

När jag befinner mig i en relativt orörd skog, är stimulans för ögat och därmed hela mig fullkomlig. Jag tror dom flesta upplever samma euforiska känsla som fyller kropp och själ, om man stannar upp tar ett djupt andetag och tar till sig av vad naturen har att erbjuda.
Skogen är inte bara ett vildvuxet oorganiserat virrvarr utav stammar grenar löv och sly.
Någonstans har jag lärt mig att allt orört i naturen är skapat med perfektion och med konstnärers genom tiderna vedertagna tredjedelsprincipen. Alltså varenda löv, grässtrå, trästam allt som är av naturen skapat, är gjort efter det vanliga sättet att presentera ett verk på. Vi bröstar oss för allt finurligt vi åstadkommit, och så visar det sig att naturens skapelse har det från allra första början.
Det är bara det som är gjort av människohand och det vi petar i som kan upplevas för ögat som oreda. Men naturens växtkraft är från grunden välordnat och därför skönt att betrakta.
Det är verkligen inte lätt att återskapa naturen med samma precision och inget man för den delen ens ska försöka med.
(Mitt första inlägg med nya datorn och för mig helt nya program.)

En pågående bild, 100*70 cm.
barn

Kasta sten i glashus

Aj aj Lars Vilks! Visst var det onödigt att hänga ut en tecknad bild på profeten Muhammed som hund, men du anade inte hur konsekvenserna skulle ta sig för uttryck.
Det är väldigt osvenskt att reagera så starkt som fallet blev mot Vilks.
Att ge honom ett knytnävslag eller i värsta fall starta ett slagsmål, men flera år av livvakter för att inte bli dödad.
I Sverige har vi en tradition att vilja fredligt reda ut, vända och vrida, analysera och diskutera ibland fullkomligt sönder uppkomna stötande händelser, men inte döda.
Jag tycker verkligen inte att det var något bra i det Vilks gjorde eller befarar stå för. I den viktiga yttrandefrihet vi har får vi inte kränka, men det innebär inte dödstraff om vi gör det. Vill bara förklara det om någon skulle undra!!
Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab ska också ha nämnt Lars Vilks bilder i sin sista mening.

Som liten hade jag ångest för mycket, ångest bl.a. för hur det vore om min mamma inte jobbade hemma och jag var tvungen att gå till fritids.
Jag visste vad fritids var, då jag följt med en kompis dit en gång. Alla flickor målar prinsessor!! Jag som ville måla lekparker och torg med massor av människor. Det var första och sista gången jag målade en prinsessa (och sista gången jag följde med till fritids)
Att bli påpackad en åsikt eller placerad för att man framför en annan, tryckt in i ett hörn kan vara mycket ångestväckande. Som konstnär är man ofta en udda fågel och har ett behov som en mental ventil att få uttrycka fritt i bild och ibland händer det att konstnärer går lite (eller mycket) över gränsen. Men att uttrycka och tänka självständigt så långt det är möjligt är en rättighet vi har.
Kasta sten i glashus är ibland vad konstnärer behöver göra, men i vissa fall får det oanade konsekvenser.

en and

 

b

 

 

Afromantics

Status

Kulturministern skär i en tårta!!! Hon blir brutalt anklagad att ha genomfört en rasistiskt handling.

Konstnären makode Lindes ( som dessutom är mörkhyad själv) egna ord om verket var att tårtan skulle visa den vita människans handling, att skära i och äta upp de svarta (symboliskt sett förstås) synliggöra rasism.
Vilket kulturministern också fyllde i och gav enligt mig ytterligare en aspekt, att den handlingen kan från västerlänningen vara helt och hållet omedvetet.
Enligt konstnären befann det sig vad han kunde avgöra heller inget annat än vita i lokalen när tårtan skulle skäras i, ännu mer intressant tycker jag.

Konstens syfte hänger ju ofta på att man måste se bortom första intrycket.
Men för somliga spelar det tydligen ingen roll hur många gånger och hur kloka ingående förklaringar han ger verket, har man bestämt sig för en åsikt så går den inte att ändra. Om du anser att verket är förfärligt så tycker jag att du bör upptäcka Makode Lindes övriga konst och höra hans egna ord om ”Afromantics ” hans stora tema.

 

Är Du okramad

Här sitter vi nu igen, Elisia och jag !

elisia sjDet lilla problemet med att ha arbetet hemma med flexibel arbetstid är att barnen vänjer sig vid att jag alltid finns tillhands.
Jag vet konstnärer som vägrar låta sig störas under pågående arbete, men jag har väldigt svårt att ha såna principer och vara så sträng.
Så nu sitter vi alltså här på vårdcentralen med ett skadat ben, vilket denna stora tjej borde klara själv då inget allvarligare har hänt och som den stamkund hon dessutom är 😉 Men har man nu tillgång till sin mamma så ska man väl utnyttja det.

barn”Är Du okramad”. Ett underbart uttryck.
Att vara dygnetrunt tillgänglig är en föräldraruppgift. Det är inte alltid möjligt förstås, men det är då min skyldighet att komma med någon alternativ lösning.
Är Du okramad, är Du oäten barn. Vi borde mynta det begreppet.
Jag som förälder ska alltid försöka ligga steget före och förstå mina barns behov och har man lite extra omsorg över kan man dela med sig av den, det finns så många barn och ungdomar runtomkring oss som är ”okramade och oäten”.