Vägval

Alla kan inte bli yrkesverksamma konstnärer, det är nog den enda väg jag velat avleda mina barn från. Mina äldsta står i vägskälet där dom ska välja riktning för vad dom vill med sin framtid.
Min pappa som var pastor sa en gång till en ung människa som befann sig i samma vägskäl; om du absolut, absolut måste så kan du bli pastor, inte annars. Nu har konstnär aldrig varit något alternativ för mina barn dom har haft helt andra planer, inom vård ambulans eller skola som övriga släkten. Jag är evigt tacksam att dom inte går i mina fotspår även om det för mig är livet, det bästa man kan tänka sig. Jag är tacksam för att dom har andra förebilder omkring sig.

Hej!

Det är galet mycket här just nu och har så faktiskt varit under en ganska lång tid när jag tänker efter. Lite svårt att veta hur man ska organisera ibland för att allt ska bli bra. Tänk om man kunde ha anställda som konstnären Jeff koons. Hundra anställda i sin konstfabrik, det vore nåt! Men det är väl hushållet och allt runt omkring som jag gärna skulle lämna bort. Därför blir det inga djupare och längre inlägg för tillfället.

Skillnaden mellan en ingenjör och konstnär

Så var det helg igen. Men vad lättare tillvaron känns med lite sol och värme, det är jag väl knappast ensam om att tycka.
I morgon ska jag testa något nytt med min kamera, jag ska filma. Jag har visserligen filmat en gång tidigare, en basketmatch. Men så har jag helt glömt bort hur man gör! Den funkar inte som en vanlig videokamera och jag är ju så usel på all teknik. Jag överlämnade kameran till Elisias pojkvän Jonathan medan jag letade instruktionsboken, för utan den visste jag att det var omöjligt. Han tittade på den och ropade en minut senare -nu filmar jag! (utan instruktionsbok!)
Där har vi skillnaden mellan en konstnär och blivande ingenjör.

På tal om foto så hörde jag idag att Scandinavia photo i Bankeryd ska läggas ner. Mycket sorgligt, dom har varit mitt fotografiska stöd genom åren med sin fina personal och ett gudomligt tålamod. När butikerna övergår till nätbutiker förlorar man den kunskapskällan att ösa ur. En del fotobutiker får man chatta med, men hur svårt är inte det när man knappt vet vad man har för fråga utan bara vet vad man vill ha för svar. Jag kan ju bild men är värdelös på teknik 🙁

 

 

 

 

Lockelse för en konstnärssjäl

För att kunna ägna mig heltid åt porträttmåleri och inte annan konst så måste jag avhålla mig från två lockelser, det ena är bra konstutställningar det andra är bra musikupplevelser.
De faktorer som gör en människa hel!

Utan att på något sätt alls förringa porträttmåleri så är den konst som lockar mig på ett speciellt vis, något heligt, men alltför excentrisk och okommersiell för att funka som säljande, vilket tyvärr är nödvändigt för vår överlevnad här på jorden.

I går spelade den konst-exprementella-jazzgruppen ”Klabbes bank” på Plan B här i Tranås.
En helhetsupplevelse, konst-musik!
I kontrast till deras uppträdande, satt det typiskt nog som det ofta gör, ett gäng längst ner som trodde syftet med besöket var att dricka-vara-rolig-höras mest.
Fullständigt avsaknad av förståelse att musiken de försökte överösta var just vad andra var där för att uppleva.
Men den inre bilden av vad man vill ha och inte vill ha blev på så vis mycket stark, så musiken påverkades inte negativt, tvärtom min längtan efter själslig konst bortom all ytlighet blev större än någonsin.

Mobilbild är det enda jag har att erbjuda.

Vågar jag säga Lars Vilks?

Något som gör mig galen, som provocerar grymt mycket! Ett fall som då och då gör sig påmint.
Det är Lars Vilks, senast på bokmässan i Göteborg. Han fick diskret komma och vara där
-hur långt det nu är möjligt att vara diskret med ett gäng livvakter omkring sig.
Det är en risk att befinna sig där han är. Lars Vilks behandlas som han vore radioaktiv. Förutom dygnetruntbevakning går folk omvägar, byter sida och byter bord för att inte hamna för nära honom, hamna i skottzonen.
Vi hade självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs från Tranås som i en inspelning strax innan sitt dåd nämnde ”grisen Vilks” som en anledningen till att svenskar blir dödade, turligt nog var det bara han själv som dog den gången.
En olustig och märklig känsla kryper sig på, –säkrast att vara tyst, det är säkrast för alla!
En konstnär som har haft livvakter och varit frihetsberövad i många år p.g.a olika terrororganisationers jakt på hans liv, den svenska grisen som måste slaktas. Försök har gjorts och människor har blivit dödade.
Visst kan man tycka att det Vilks gjort är ganska onödigt. Man kan ifrågasätta hans åsikter, att han gick lite väl över gränsen, absolut.
Många konstnärer, framförallt politiska, vill gärna väcka debatt och heta diskussioner och synliggöra tystade och känsliga ämnen, ibland på ett lite för provokativt sätt. Så har det väl alltid varit.
Men jag tror att vi i vårt land och att den svenske Lars Vilks inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig konsekvenserna av hans verk.
Vi har yttrandefrihet och vi har religionsfrihet, men det kan vara väldigt svårt att få bägge att funka ihop.

 

Börjar sakna alla fina rondellhundar!rondell
Att skydda Lars Vilks från angrepp av terrorister påstås kosta svenska staten runt 20 miljoner kronor per år!

 

Slå knut på inspirationen

Inspiration är inte bara behaglig.
Likt alla andra gör jag mina plikter när jag arbetar, vilket innebär att måla det jag blivit ombedd att måla!
I går kväll råkade jag på en sida när jag sökte efter en annan svensk konstnär, ett register över inköpta verk. På listan dyker plötsligt två målningar av Lene upp.
Lusten att hänge mig åt det fria måleriet sköljde plötsligt över mig, det jag ofta får kämpa för att mota tillbaka!
Porträtt är fantastiskt roligt. Men det där som bubblar inuti, den där intensiva känslan som många kanske tillfredställer genom att träffa vänner, laga mat, shoppa läsa böcker eller vad det nu kan vara, finns för mig i det fria måleriet!
Tänk att kunna göra mer av bägge delarna, både porträtt och fritt måleri😊
Problemet är det som nog alla skulle vilja ha mycket mer av….tid!

image

 

 

 

Pojk/flicka-man/kvinna-människa

Har du varit med om att snubbla över dig själv någon gång vid mötet av en annan människa?
Jag menar den där igenkänningsfaktorn som ibland blir så påtaglig.

Jag hörde Lars Lerins diskussion med Nino Ramsby (musiker och konstnär) om acceptansen av den kropp man har blivit tilldelad sig.
Men där vill jag inflika ytterligare en aspekt.
Måste man vara man eller kvinna?
Kan det inte vara flytande?

Jag var en sån där pojk-flicka, högst omedvetet! och minns kommentarer som,
du
försöker vara tuff va!
Inte förstod jag vad dom menade då som barn, det var ju bara jag!
Spelade trummor med två fantastiska trummisar som lärare, dom sa till mina föräldrar,
om hon vill spela trummor så ska hon göra det och inte blockflöjt!!!
Senare i tonåren fick jag höra från utomstående att, en tjej spelar inte trummor!
Dom flesta proffsiga konstnärer jag kände var män, klart jag ofta önskade att jag hade fötts till man då, med betydligt större möjligheter.
Normen om vad som är manligt/kvinnligt ligger djupt förankrade… i oss alla!

trummor
Det är bara i en storstad man kan vara sig själv, sa en konstnärsvän från Stockholm när vi diskuterade en gång. Men målet är väl inte att försvinna!
Vi borde kunna acceptera att allt inte är som vi tror och tycker det ska vara, men inte heller finna oss i andras tyckande om vad som är ett lämpligt beteende.

trummskinn
Jag förstår Nino Ramsby som blivit man från att ha varit kvinna men jag önskar att acceptansen från allmänheten, kvinna eller man inte var så bestämd. I vissa fall är man bara människa och kanske inte ett könsbyte hade känts nödvändigt då.
Att vara man eller en kvinna är en sak, men alla måste kunna förlika sig med att bara vara en människa!
I den kroppen skulle nog fler känna igen sig!

lars lerinlerin

Från den största till den minsta

Jag hade tidigare en beställning som var en av dom största jag gjort, Cavalli /Nilsson som jag tidigare skrivit om, så stor som möjligt var då önskemålet.
På julafton ett par dagar efter att den levererats fick jag en annan beställning, denna gång den minsta tror jag som jag gjort, 20*30cm!
Denna målning blir en tolkning kan man säga, av ett riktigt gammalt fotografi till skillnad från den tidigare målningen som verkligen var ett modernt porträtt med mycket färg.
Det är variation!
Jag tycker faktiskt om att måla porträtt från riktigt gamla fotografier, 1800-tal. Friheten för tolkning och fritt måleri är då stort, men det är väldigt roligt att måla moderna porträtt också, då ligger den stora konstnärliga friheten vid fotografering av personen.

Liten målning på gång. Jag kan t.o.m. ta med den ner till vardagsrummet!
image

 

 

Till alla vilsna själar

 

Att sitta stilla i så många timmar som krävs för att se ”en man som heter Ove” på bio är nästan mer än vad jag klarar av. Men det blev ju inte långtråkigt precis.
Jag är så innerligt tacksam att få styra över min egen kreativitet, tur även för min omgivning tror jag, annars hade jag nog fått flytta ut. Jag älskar att gå på högvarv och skulle aldrig kunna ha ett mer stillasittande och organiserat arbete en längre tid. Därför beundrar jag av hela mitt hjärta alla som lugnt och konsentrerat och med stort tålamod roddar världen utanför min egen.
Men så finns det också många andra, själar som irrar omkring ( skulle själv ha varit en om jag inte utvecklat det jag gjort) och som skulle behöva hitta sin inre drivkraft, som med envis skalle och viss risk och dumdristighet kunna utveckla en plats där dom hör hemma och få göra det dom är ämnade till för att må bra.
Jag har kanske haft ”tur” men jag önskar varje vilsen själ att försöka se möjligheten att använda sin egen energi till att utveckla sin kreativitet.
Konstnärskap är en kreativ psykisk sjukdom eller tvärtom, ingen kan väl säga vad som är rätt. Ingen kan väl säga vad en människa är.
Helt naturligt går det inte alltid i den riktning jag tänkt mig. Ibland är det svårt när vatten och bröd känns som lyx, men så plötsligt vänder det och känslan över den egna förmågan att lyckas är fullkomligt obeskrivlig. Den starka kraft som krävs för att lyckas och vägen dit är det som också simulerar mest. Men skulle jag inte känna att allt går att utveckla mycket mycket mer så skulle jag tröttna även här. Det kommer jag aldrig göra och just det är så vansinnigt stimulerande.

image

 

Naturens egna performance

När jag befinner mig i en relativt orörd skog, är stimulans för ögat och därmed hela mig fullkomlig. Jag tror dom flesta upplever samma euforiska känsla som fyller kropp och själ, om man stannar upp tar ett djupt andetag och tar till sig av vad naturen har att erbjuda.
Skogen är inte bara ett vildvuxet oorganiserat virrvarr utav stammar grenar löv och sly.
Någonstans har jag lärt mig att allt orört i naturen är skapat med perfektion och med konstnärers genom tiderna vedertagna tredjedelsprincipen. Alltså varenda löv, grässtrå, trästam allt som är av naturen skapat, är gjort efter det vanliga sättet att presentera ett verk på. Vi bröstar oss för allt finurligt vi åstadkommit, och så visar det sig att naturens skapelse har det från allra första början.
Det är bara det som är gjort av människohand och det vi petar i som kan upplevas för ögat som oreda. Men naturens växtkraft är från grunden välordnat och därför skönt att betrakta.
Det är verkligen inte lätt att återskapa naturen med samma precision och inget man för den delen ens ska försöka med.
(Mitt första inlägg med nya datorn och för mig helt nya program.)

En pågående bild, 100*70 cm.
barn