Själsligt spektra och pumparock

Det är tur att varje högtid har ett visst mått av kreativitet.
Så här på hösten och vintern är det så mycket innesittande, och passivitet skapar dödsångest för själen.
”Jag vill göra inte titta” sa Samuel som fyraåring en gång när jag bad honom titta på för att se och lära, Jag vill göra inte titta!
Det har blivit ett väl använt citat som säger mycket om en viss typ av person. Jag känner så väl igen mig i honom och han fångade hela sitt själsliga spektra i en enkel mening, så begriplig för alla.
Det går inte att säga till honom; sluta med det där, du får inte, du kan inte.
Jag känner igen det jag tror han känner just då, bakbunden med en viss själslig dödsångest.
Men med åren vänjer man sig likt ett lejon i fångenskap.
Jag vill kunna tämja Samuel-lejonunge men jag vill inte sätta honom i bur.

Tillsammans med sin otroligt fin glada och snälla kusin blev det kreativ pumparock i går.

Efter att ha kommit hem från affären och att vi börjat söka coola bilder på nätet insåg jag hur svårt det skulle vara för mig att hålla fingrarna borta från pojkarnas pumpor så jag åkte och köpte en egen.

I timmar stod han och karvade frenetiskt i denna pumpa.

 

Finaste kusin med sin pumpa.


 

 

Minnesvärda möten

En dag har sakta glidit över i en annan och det är så vi förväntar oss att det ska vara.
Att fira en födelsedag är en sak men att fira en 80-års dag är något lite annorlunda. Man träffas över generationer och blir outtalat påmind om att vissa av de människor man möter kan vara ett möte för sista gången. Det var barnens farfar vi firade i går.
Vi hade en födelsedagsfest för min pappa för några år sedan, några månader innan han gick bort i cancer, egentligen var det en avskedsfest men av ganska förståeliga skäl kallade vi den inte för det. Det var en oförglömlig tillställning med mycket skratt och tårar, släkt kom långväga ifrån för att ta farväl, eller fira pappa. Den annalkande begravning som senare ägde rum blev mindre dramatisk och de närvarande kunde minnas tillbaka med glädje på det vi tidigare delat med varandra och då även han kunde vara med.
Jag tror att det är viktigt att kunna samlas vid en högtid med de som blivit äldre även om känslor kan ta över då man konfronteras med krämpor, sjukdomar och hur det sista kapitlet i livet kan te sig men tänk vad betydelsefullt för alla parter att få träffas på ett levande kalas istället för att invänta ett begravningstillfälle. Samtidigt är det nog viktigt att hålla igen kraven på att allt ska bli till den perfekta festen, bara umgås och ta emot vad det har att ge då man möts som människa. En minnesvärd stund innan det blir försent.

bänkVid servering av de äldre gick kaffekannan jag höll i sönder och golvet täcktes av det välfyllda innehållet, senare på samma golv tappade Tobbe ut en burk fernissa. Små detaljer att minnas och le åt som vi gärna bjuder på och som inte drabbar någon annan än oss själva.

Jag ångrar ofta att jag inte planerade göra ett porträtt av min pappa medan han levde, man tror man har all tid i världen tills den dag det är försent. Ett levande och bestående minne och gåva att låta gå i arv släkte efter släkte är det oljeporträtt av de som vi har nära oss, de älskade anhöriga vi samtidigt är väl medvetna om inte alltid kommer att finnas där.
Jag hade som sagt så innerligt velat ha det porträtt jag aldrig tog mig tid att göra på min pappa.