Är Du okramad

Här sitter vi nu igen, Elisia och jag !

elisia sjDet lilla problemet med att ha arbetet hemma med flexibel arbetstid är att barnen vänjer sig vid att jag alltid finns tillhands.
Jag vet konstnärer som vägrar låta sig störas under pågående arbete, men jag har väldigt svårt att ha såna principer och vara så sträng.
Så nu sitter vi alltså här på vårdcentralen med ett skadat ben, vilket denna stora tjej borde klara själv då inget allvarligare har hänt och som den stamkund hon dessutom är 😉 Men har man nu tillgång till sin mamma så ska man väl utnyttja det.

barn”Är Du okramad”. Ett underbart uttryck.
Att vara dygnetrunt tillgänglig är en föräldraruppgift. Det är inte alltid möjligt förstås, men det är då min skyldighet att komma med någon alternativ lösning.
Är Du okramad, är Du oäten barn. Vi borde mynta det begreppet.
Jag som förälder ska alltid försöka ligga steget före och förstå mina barns behov och har man lite extra omsorg över kan man dela med sig av den, det finns så många barn och ungdomar runtomkring oss som är ”okramade och oäten”.

Vinnare

Är det något som jag reagerar väldigt starkt över, så är det illvilliga människor.
Det är ofrånkomligt att man bär på en oro över sina barn och att man som förälder vill se dom som vinnare.

elisia 1

Jag är av den inställningen att om man strävar efter att göra det rätta, reflekterar över sitt eget handlande och har en önskan om att vara en god medmänniska, är man i längden en stor vinnare. Oavsett om andra inte har samma ambition, samt gärna vill, med avundsjuka ögon, såra och förtrycka.
Jag tror inte man höjer sig själv genom att sänka andra.
En framgångsrik ledare som pga. ett psykopatiskt tillvägagångssätt når det han strävar efter, lever kortsiktigt och kommer möjligtvis vinna till sig liksinnade, men aldrig mänsklighetens djupa sympati.
Om någon är genomsyrad av avundsjuka, hämnd och egoism, ser vi då inte igenom detta? Får vi inte en känsla av att denna människa är ute efter att sänka andra för att själv få komma till sin rätt. Detta tror jag vi kan se ganska ofta, men är då denne illvilliga och stridslystne egentligen en riktig vinnare. Även om han måhända får sin vilja igenom tack vare att alla runtomkring viker undan och hyllar, under tvångsmässig respekt, men aldrig av uppriktig och ärlig sympati.
Allt detta kan tyckas självklart. Är det självklart? Det måste börja hemma hos oss alla tror jag, med vår egna attityd. Barnen snappar upp våra värderingar och det är så lätt att häva ur sig kommentarer utan att tänka på att barnen inte alltid kan ”läsa mellan raderna” och till fullo litar på att det vi säger är det rätta. Hur tolkar dom när man säger, stå på dig! Varför ska du säga förlåt? Eller, visa dom vad du går för!!! Orkar vi diskutera med barnen.

vinnare 1

Jag älskar mina egna barn, och även andras. Jag tror på riktiga vinnare.

 

Att älska sin nästa

Jag är inte bara konstnär, jag är mamma också !
För mig innebär det att jag allt för ofta lever i symbios med mina barn. Det kan vara ganska omtumlande ibland, då jag har fyra barn i åldrarna fyra till tjugofyra år och därmed i helt olika faser i livet. Jag kan alltså ha fyra åldersrelaterade kriser samtidigt. Wow!

blogg

Tonåringar är ganska radikala i sina beteenden mot varandra men inte alltid så empatiska. Välvilja mot sin nästa, tycks vara något bortglömt eller så tror vi att det automatiskt överförs via bröstmjölken. Att värna om sin nästa borde självklart vara en viktigare lärdom än att hantera kniv och gaffel.
I uppfostran måste vi ständigt mata in hos våra unga vad omsorg är, att lära dom vad ordet empati innebär och att ha tålamod och överseende med sin omgivning, men även att ta hand om sig själv, kan man inte glädjas eller ta emot kärlek är det svårt att visa det, eftersom det då kan kännas som något främmande.
Man är inte en kuvad person för att man är en god medmänniska, tvärtom ! En stark människa behöver inte sänka andra för att växa själv.
Man slutar inte att vara ett föredöme som förälder när barnen blir över tjugo. Relationen kanske blir mer kompis-lik, men då en föredömlig kompis.

Det är också konst

Att förena konstnärskap och föräldrarskap är också en konst. Men motivet på duken stannar där det är placerat, det gör inte barnen. Deras utveckling är spännande och jag är bara delaktig i den processen, som kräver mycket arbete och en lyhördhet för var och ens behov. Det är en konst.

Lilla Samuel och jag på arbetsuppdrag.