Spela basket i klassrummet? Öppet hus

Större delen av dagen har varit ägnad åt Abraham ( även om fokus gärna hamnar på Samuel) Vi var på öppet hus i hans skola och hans klass, åk.9. Jag valde att vara med på dom två lektioner som kunde lämpa sig för en sjuåring, nämligen musik och idrott. Tobbe fick vara med på resten. Det skulle kunna ha blivit tortyr för Samuel om inte idrottsläraren förstod att det var hans hemmaarena. Läraren hissade fram basketkorgen till Samuel och så var stunden räddad. Ingen av våra barn har som små varit så intresserad av fysisk aktivitet som han, det är roligt och han behöver det så väl.
Efter skoldagen invigde Samuel med kompisen Nils, skateparken för säsongen. Då är det vår anser jag även om kylan var bitande för oss mammor som inte fick åka kickbike.

Parkens träd! kanske i brist på vårfåglar.
Efter en stund var vi åter på plats som publik i samma idrottshall, då Abrahams lag hade en basketmatch mot Nässjö, hur det gick behöver jag inte gå in närmare på 😉
Dom är såna kämpar dessa killar.


I sällskap fick jag tranås stora f.d. basketspelare och lärare/tränare, Vic Knight.
Mycket tekniksnack försökte han sig på att prata med mig om!!!??
Men jag hävdade att det väsentliga är att man har så stort intresse av sitt barn att man kan sitta med och heja på utan att känna detsamma för basket, dessutom kan man faktiskt bli intresserad ju mer man tittar och bara är där.
Han undrade just var alla föräldrar var? -Ingen coach kan ersätta en förälders plats på läktaren. Viktigt att ta till sig! Och sagt av en långt erfaren och rutinerad lärare och tränare.
Jag berättade för honom om att en lärare igår ringt hem och haft synpunkter på att Samuel kastar boll mot väggen inne i klassrummet!
Fullständigt naturligt! utbrast Vic, han måste ju få spela basket grabben.
Han ville ringa och ta ett snack med läraren, vilket jag ansåg var lite onödigt överdrivet och visst är det väl inte helt ok. att spela basket i klassrummet, även om jag faktiskt för en tid sedan varnat för just det att; om ni har bollar i klassrummet så är det stor risk att Samuel börjar spela basket!

En plats att må bra

Nu börjar tiden för alla utflykter. Det är vad som behövs för att stärka kropp och själ.
Det är en sån där känsla som är svår att beskriva. Vilan i naturen är nog väldigt viktiga byggstenar för att reparera en trött själ. Jag skulle råda dom flesta att ta en enkel tur till tåkern, det behöver vi alla. Skulle någon backa över rädslan att möta bara fågelentusiaster så är det helt fel, naturen där är så påtagligt nära och fridfull och faktiskt väldigt underhållande. nitton
I dag var vi där med både Abraham Elisia och Samuel, ingen av våra stadsungar hade tråkigt en sekund, alla njöt! Nu har dom visserligen nästan alltid roligt tillsammans som tur är.
En fågelnörd hade vi visserligen med oss. Men han stod där han stod, Tobbe fick se två blå kärrhökar, hona och hane och tre havsörnar! mer info än så har inte jag om det, annars är det väldigt roligt att fota fåglar men nu hade jag fullt upp med annat.
Vi var i Glänås där det stora naturrummet har sin plats och där mycket spännande överraskningar finns runtom i området. nio
Hon tror inte vi ser att pussen är fejk, ingen groda blir prins utav en låtsas puss!
tjugonio
tjugofem

Barn får en spännande vandring längs prinsessan Estelles stig.sexton
femton

Mys Elisia!elva
Håll med om att det ser väldigt mysigt, roligt och fridfullt ut. En plats som har allt man behöver för att må bra.tio
tjugosex

tjugotju

Viktigaste tiden i livet

Jag trodde inte att jag skulle kunna ta skidbilder, med mobilkamera dessutom. Jag tycker det kan bli lite tröttsamt med alla bilder på påbylsade skidåkare i knivskarp bländande vit snö och alla ser likadana ut.
Men idag var jag bara tvungen för Samuel stod på skidor för första gången och åkte utför med bravur, om och om igen, även om kanske liften var det mest spännande, men vilken lycka!
Tack Kia och Tomas för er tålmodiga insatts.

lycka skidor

När barnen lyckas och har roligt i det dom gör så blir jag nog gladare än dom själva blir, är jag ensam om att känna så?
Vi har kanske tjugo år på oss i vårt hundraåriga liv att skapa tillfällen som utvecklar, utmanar, roar och rustar dom. Det är den viktigaste tid i mitt liv i alla fall och jag ångrar inte en sekund jag har spenderat tillsammans med dom.
Jag kan däremot ha dåligt samvete för allt jag inte har gjort och förmått göra med dom.

På gång igen med chips till middag

Nu är vi på igen. Det märks på resultaten när energin återvänder.
I går kunde jag tänka mig att åka sju mil bara för att köpa penslar, bara det!
Nu kan jag fortsätta måla med full kraft.
Vi passade på förstås att köpa lite annat också, glass i vinterkylan tex. vidrigt!
men när Abraham sa att man får två dajmstrutar för 25 kr. i stället för en som kostade 23kr. då var jag ju bara tvungen att tvinga i mig en glass hur ogärna jag än ville!!!!!

Jag har fått mina unga killars hår klippt, det är också ett tydligt tecken på ny energi.

Här blev jag avbruten av ett kärt besök av barnens kusin Elias som inte allt för ofta tittar upp hos oss längre, förr i tiden brukade den unge mannen komma upp på frukost/fika då och då. Åren mellan 20 och 25 i en människas liv är möjligen den mest händelserika.

Nyfriserade killar!fyraetttva

tre



I går var det alla hjärtans dag! För att citera Elisias instagram: ”Gulligt av mamma att låta sina barn välja mat på alla hjärtans dag, även om det kan resultera i chips.”
Hjälp! måste nog vara ordentligt frisk igen, som inte bara tänker nyttigt!
chipsEnchiladas passar mig bättre än chips. anchilada

 

Outbytbar, Tristess, inte alls fint!!!

Det var en diskussion om vab och vobb i ”pappapanelen” på Nyhetsmorgon i morse, och dom var relativt eniga om att; ingen är outbytbar på sitt arbete! och naturligtvis går barnen först.
Nu råkar även min lilla kille ha drabbats av sjukdom och vägrar släppa mig ur siktet, vilket innebär att jag inte kan jobba i ateljén. Och!! jag kan faktiskt inte lämna över det till någon annan, allt står för närvarande still! Det är väldigt frustrerande. Jag kan inte ens vobba (vårda barn och jobba) det ser Samuel till.
Så tristess är en anledning till att inte ha så mycket att säga just nu. Hoppas bara att årstiden övergår till mer sol och värme snart.

För den som eventuellt skulle se något fint i denna årstid så har jag bildbevis!
Inte fint alls!!!!! 😉DSC_7078 DSC_7098DSC_7084

Redan skoltrött?

Tre skoldagar på den nya terminen har passerat och en helg, men det känns faktiskt som om det varit skola i flera veckor.
Konstigt vad man kan känna sig skoltrött fastän man själv inte går där! Även om det också är lite skönt att arbetsrutinen är återställt igen.
Kylan och mörkret är nog det egentliga skälet till tröttheten.
Barnen, framförallt Abraham har extremt svårt med sovtiderna och är knappt vid liv på mornarna när han cyklar iväg. Det är ett mirakel varje dag att han överhuvudtaget lyckas komma iväg. När han kommit hem efter skolan har han däckat och då omöjlig att väcka, och så har han vaknat strax innan jag ska gå och lägga mig. Då är det svårt för honom att sova för natten och jag har noll koll på när han går och lägger sig. Man kan ju inte sitta uppe och vakta, jag är ju själv dödstrött. Förmodligen är han en zombie i skolan, sista terminen i nian, inte en optimal start för hans del.
Mina barn är kvälls- eller snarare nattmänniskor. Även Samuel har sena kvällar men vaknar konstigt nog tidigare och är pigg som en mört ändå.
Jag önskar skoltiderna kunde vara lite mer flexibla, framför allt för tonåringarna.

Här är han inte så pigg kanske, jag var tvungen att fota honom även om det inte var så smickrande, mitt i en gäsp. Men han kom tidigt på morgonen och hade sin ”Kajsa” innanför linnet och sa, jag har henne som ni hade mig på magen när jag var bebis. Så gullig!
somnig
Våra barn har sovit i egna sängar från ca. fem månaders ålder. När jag någon gång har frågat om dom inte vill komma och sova hos oss, har dom tyckt att deras sängar är skönare och där får dom sova ifred. Tjocka täcken och skön dyna tror jag betyder mycket för att även ett litet barn ska sova bra. Det är förstås mysigt att ha dom små i sängen i början, men senare vet jag inte!! Huvudsaken är att alla gör vad som passar dom. Jag har haft förmånen att vara med mina små på dagarna och kunnat ta igen myset då, för det är förstås jätteviktigt.
Barnen har i regel sovit bra på nätterna, om man bortser från Abraham just nu då, jag kanske ska föreslå att han kan få sova hos oss, ha ha ha! Kanske ett bra hot.
Det var så skönt med helg! konstigt att man har sånt behov av det efter alla helger som precis varit.  Sol och värme, vad jag längtar!

gitarr

Vi hjälps åt att göra 2017

img_9333

En sanning med modifikation, för det är inte alla som har möjlighet att välja och så enkelt är det inte alltid heller.

Att vara negativ är inget vinnande koncept. 
Att vara positiv påverkar kreativiteten att se möjligheter och inte bara motgångar.
Det blir enklare att lösa problem och man blir mer flexibel.
Hur mycket är det inte våra egna föreställningar och känslor som provocerar oss, och vem kan ändra på dom, möjligen vi själva.

Gör ett så gott nytt år Du själv kan och så hjälps vi åt med resten!

Lite blandade bilder från det nya året.sex

sju

Ett kärt återseende av en ungdomsvän avslutade mitt 2016.
Vi har inte setts på 26 år!
Två timmar kändes som en kvart. Av respekt flänger jag inte fram min kamera så fort någon kommer och hälsar på, hade jag haft en fungerande mobilkamera hade det varit en annan sak, lite mer diskret!
Hon lämnade en fin bukett som erinrar om vår.

atta nioDessa två fick för sig att dom var tvillingar!
Jag är så glad över dessa härliga barn.

ett tva tre
Samuel har tjatat en del om påsk, han har en förkärlek till högtider tror jag. Han gjorde om hästen till en tupp i dag. fyra
Jag avslutar denna enkla nyårshälsning med mat!
Julmat i all ära men en stark konkurrent är den wokade nudelsallad vi åt i dag.

fem

Född i smutsen

 

En fridfull jul skulle jag verkligen önska alla.

image
Ser man dagsaktuella bilder från Syrien kan man ana lite av Josef och Marias verklighet. Att tvingas föda sitt barn under pågående flykt, vilket vore varje kvinnas mardröm, ridandes på en skumpig och knölig åsna och sedan förlösa sitt barn ensam i den obekvämaste av miljöer, bland smutsiga djur och stinkande gödsel.

Jag såg en kort ögonblicks filmsnutt på tv – en av många- men denna var så utelämnande på något vis. En kvinna i panik rusade för sitt och sina barns liv i ett vanligt krigshärjat område. Under varje arm släpade hon ett barn som om dom vore trasdockor. Inte med en förälders varsamma ömsinthet utan i fullkomlig panik släpade hon dom, de var bara tvungna att ta sig därifrån, hon hade inte tid att reflektera över hur barnen hanterades i hennes hårda grepp eller alls i vilket tillstånd dom var. I hennes ögon såg man mer skräck än vad en människa kan klara av.

Bilden av paret med det nyfödda barnet i det smutsiga stallet hade kunnat vara en av alla dom bilder vi får ta del av nästan dagligen.
Josefs oro och ångest, förmodligen inte alls så mjukt, fint och glamoröst som vi skapar till vår bild av mästarens födelse.
Snarare mer likt Syrien som det ser ut.
Så vår mästare föddes inte precis med silversked i munnen. Hans födelse var nog inte så olik hur många barns tillkomst kan se ut i många länder i dag.

image

Allmän åskådning på instagram

Äntligen har vi kommit till ett beslut om ny soffgrupp i vardagsrummet.
Har aldrig riktigt vetat om det ska kallas vardags-fin eller storarum? Hur vet man det?
Det blir en soffgrupp, exakt likadan som Malou efter tio har i sin studio 😀  En fin klassisk äldre stil, perfekt julklapp till oss själva. Vi får möbeln innan jul så vi kan ha invigning vid mysigaste tillfället. Vi har slitit på samma soffgrupp sedan vi träffades för 18 år sedan!

Med tanke på inredning så får man vara observant på detaljer överallt i hemmet när man har tonåringar, inte minst toaletten. Dom fotar vitt och brett överallt och lägger ut på sina instagram och tar ingen hänsyn till hur det ser ut runtomkring, och städar gör dom inte precis heller innan dom fotar och lägger ut för allmän åskådning. Så om jag visar en polerad och smickrande vinkel av hemmet så kan man se en helt annan på barnens instagram, haha! Är nog inte helt ensam om detta fenomen!
Det är förstås mycket fix som vanligt runt jul -som för de flesta- men här går allt lite långsammare med skadad hand, för att inte tala om julbaket!!!
Med duktig hjälp så går det utmärkt ändå.

bakakakor dsc_0003
Jag har lagt mycket energi på fotograferande och framförallt framtagning av foton den senaste veckan. Vanligtvis brukar jag ha bilderna kvar på datorn, men nu ska jag ta ut riktiga foton. Det är svårt att lämna över ansvaret för framtagning av bilder till någon annan. Att få vederbörande att förstå hur extremt petig jag är med detaljer av en bild, suck! Jag vänder mig och litar till Hegetorns foto i Nässjö, på deras gedigna erfarenheter och tror dom har förståelse för mina kräsna önskemål, lite längre att resa men resultatet av en bild väger högre, kvaliteten är det viktigaste.
Jag resonerade med mig själv när jag var i slutet av en målning för någon vecka sedan:
Det är frustrerande att inte kunna sluta måla när man vill, men att sluta när man vill men då inte bli nöjd är ännu värre.

fota

 

 

Den där får ni tukta!

Jag vill berätta om ett barn som är speciell, lika speciell som alla andra barn.
Han är lite mer av allt kanske man kan säga. Dom som känner honom förstår nog vad jag menar. Samtidigt vill jag inkludera så många andra barn som lätt blir missförstådda.

Min Samuel har många,  stora och levande extra sinnen.
Dessa egenskaper får dessvärre inte utvecklas i den förmåga dom borde få göra.
När han föddes stack läkaren som utfört kejsarsnittet in huvudet och sa: –Den där får ni tukta.
Vi förstod att speciellt utvalda verktyg krävdes för detta barn.

Under hösten tog vi med honom ut på olika resor nästan varje dag då vi märkte att han blomstrade och fullkomligt exploderade i sin vetgirighet.
Vet att jag tänkte: Samuel skulle finnas för uthyrning!
Så roligt och upplevesefyllt är det att göra utflykter med honom, på ett sätt som jag aldrig upplevt med något barn tidigare.

imageett

Han har länge sagt att han vill bli forskare, fröken smålog lite i dag åt hans fantasier. Men när jag berättade om den lilla kille jag tar med ut i skogen, till tåkern, djurparker fenomenmagasin eller andra stimulerande miljöer där hans sinnen får utrymme då förstår man hur han tänker. Rätt man på rätt plats.
Vem kan hävda att skolans miljö med alla barn sittande på trästolar inomhus i dålig ventilation är den bästa. Han fungerar i skolan, han har börjat anpassa sig, men hans fulla potential visar sig i det verkliga livet under aktiva förhållanden och då han får upptäcka den riktiga världen.
Han kom hem en dag och sa: -Vill du veta veta nåt häftigt?  Donald Trump vann presidentvalet i USA, men han säger lite dumma saker ibland,Trump! la han senare till.
Han älskar verkligen att lära sig nya saker läsa, skriva och mattematik men det ska vara på riktigt.
Läsa lärde han sig direkt på tåkern, för han ville ju veta mer!

c

Hade det funnits en alternativ naturskola eller ännu hellre, en skola uppbyggd på utflykter och studiebesök så hade jag inte tvekat att sätta honom där. Han uttrycker så tydligt själv att  han blir uttråkad! Han är helt enkelt understimulerad och tycker inte om att sitta still.

Det är svårt att specialinrikta studiemiljön men jag tror nog att nära hälften av alla barn i en klass skulle fungera bättre som aktiva friluftselever.

hittarfangad