Små coola grejer

När ett barn plötsligt vill ha något väldigt mycket, kan det bero på avundsjuka, att kompisen har fått något fint och dyrt som inte vem som helst kan köpa.
Men i dag finns ytterligare en aspekt.
Samuel kom hem en dag i förra veckan och var beklämd, då fröken inte lät honom få klistermärken hon hade i sin kateder och som han så väldigt gärna ville ha.
Skolan har ju så coola grejer, förklarade han -suddgummi och klistermärken.
Jag kände mitt eget tillkortakommande. Jag har aldrig gillat och nog aldrig köpt -i mina ögon- sånt krafs.
Förr, när jag var liten, gav man ju bort småpyssel i present när man gick på kalas till en kompis.
I dag får presenter knappast ha ett värde under 150 kr, och då köper man inte klistermärken eller doftsuddisar. Vilket fått till följd att Samuel och säkert många andra, nästan aldrig får det.
Mobiler och paddor i all ära, men det han skulle bli så själaglad över att få är ett coolt suddgummi. Tandläkaren är kanske paradoxalt nog den enda som förser Samuel med dessa värdefulla små ting.

En hund står förstås högst upp på önskelistan. Denna lånehund kom Eline hem med en kväll. Samuel släppte den inte för en sekund.

Finns det något finare än mor och barn fotografier.

Vinnare

Är det något som jag reagerar väldigt starkt över, så är det illvilliga människor.
Det är ofrånkomligt att man bär på en oro över sina barn och att man som förälder vill se dom som vinnare.

elisia 1

Jag är av den inställningen att om man strävar efter att göra det rätta, reflekterar över sitt eget handlande och har en önskan om att vara en god medmänniska, är man i längden en stor vinnare. Oavsett om andra inte har samma ambition, samt gärna vill, med avundsjuka ögon, såra och förtrycka.
Jag tror inte man höjer sig själv genom att sänka andra.
En framgångsrik ledare som pga. ett psykopatiskt tillvägagångssätt når det han strävar efter, lever kortsiktigt och kommer möjligtvis vinna till sig liksinnade, men aldrig mänsklighetens djupa sympati.
Om någon är genomsyrad av avundsjuka, hämnd och egoism, ser vi då inte igenom detta? Får vi inte en känsla av att denna människa är ute efter att sänka andra för att själv få komma till sin rätt. Detta tror jag vi kan se ganska ofta, men är då denne illvilliga och stridslystne egentligen en riktig vinnare. Även om han måhända får sin vilja igenom tack vare att alla runtomkring viker undan och hyllar, under tvångsmässig respekt, men aldrig av uppriktig och ärlig sympati.
Allt detta kan tyckas självklart. Är det självklart? Det måste börja hemma hos oss alla tror jag, med vår egna attityd. Barnen snappar upp våra värderingar och det är så lätt att häva ur sig kommentarer utan att tänka på att barnen inte alltid kan ”läsa mellan raderna” och till fullo litar på att det vi säger är det rätta. Hur tolkar dom när man säger, stå på dig! Varför ska du säga förlåt? Eller, visa dom vad du går för!!! Orkar vi diskutera med barnen.

vinnare 1

Jag älskar mina egna barn, och även andras. Jag tror på riktiga vinnare.