”Vägra ge sig” kontaktade mig igen, samma tid som förra året och med lika snygg inledning.
-Jag ringer igen för att jag tycker du har så fantastiska målningar och det vore ett otroligt lyft för dig att få visa upp det i vår tidning….Metro!
Inget illa mot tidningen, men kanske inte för att göra reklam med porträtt. Förlåt, rätta mig om jag har fel men en annons i en dagstidning som läses i all hast på väg till jobbet?
Jag försökte snabbt avfärda men som tidigare år höll han sig kvar! hur gör man?
Uppenbart hade han granskat min sida, visste mina priser och tekniker. Det blir svårt då att slänga på luren men att argumentera mot honom med mina tankar om kvalitet och intresse skulle säkert trigga honom och låta överlägset och definitivt inte korta ner samtalet, lite lurigt det där!
–Vill du inte synas! Skriker han nästan i örat på mig till slut.
–Vi gör det ju proffsigt! Våra annonser är faktiskt billigare än din minsta beställning!
Snälla herr ”vägra ge sig”, ge dig nu. Jag är ärligt imponerad över hur oblyg och naiv men talför en tefonförsäljare kan vara, han har dessutom kvar samma uppdrag år från år, han måste vara en skicklig försäljare. Jag brukar inte annars ha svårt att bli av med såna, men denna…!
Om Metro är intresserad av det jag gör är dom välkommen hem till mig, gör ett reportage så får vi se.
Förra året löste jag det tillslut med att säga: Om du skickar mig ett mail så lovar jag att svara, när han inte förstod bättre och vägrade sluta prata!!!
Sorry, var bara tvungen att avreagera mig lite, ha ha!
En liten nisse i min ateljé.
I dag lämnade jag ner två porträttmålningar för inramning. Trots att målet alltid är att få överlämna en färdig tavla och trots att jag gjort det så många gånger att jag borde vara van, så är det en sån tomhetskänsla varje gång. Plötsligt ser ateljén bara stökig och tråkig ut.
När jag har långväga beställningar brukar jag fotografera ramar som finns att välja på hos vår gallerist i Tranås och skicka förslag till beställaren.
