Ikväll blev min ateljé en fotoatelje, för i morgon kommer en liten kille som jag ska fotografera. Att fota barn kan vara en utmaning, men just det är så roligt. Dessutom är det tillåtet att spela lite apa och få vara sig själv ha ha!
Det är viktigt att vara lyhörd och känna in vad man har för person framför sig.
Så småningom blir det en målning på honom.

Det är bra att ibland växla karaktär på ateljén även om förändringen inte blir så stor, det blir i alla fall lite mer ordning där då. Det är ett rum som har en förmåga att bli stökigt.

Lite roligare om det suttit ett barn på stolen.

Nu har jag också en tanke att försöka klämma in lite målartid till det stora syskonporträttet på mina egna barn som jag påbörjade för länge sedan. Det har nog gått mer än ett år, kanske två, sedan jag påbörjade den. Det är inte för att jag inte vill, jag drömmer om att göra en riktigt häftig målning på barnen, det handlar bara tid och prioritering.

Jag har otroligt svårt att göra något till mig själv och jag har faktiskt inte gjort något oljeporträtt till oss själva som blivit kvar i vårt hem.

Dom ständigt ansiktslösa barnen.

Jag har ju just avslutat ett par målningar och ska börja på nya.
Glappet som blir när man avslutat en målning kan ibland vara något mentalt jobbig. Samma känsla som när ett barn vuxit upp och lämnar hemmet och mitt vakande öga.
Båda delarna har nu inträffat samtidigt, det är verkligen jobbigt. Jag vet dock att känslan går över och nya händelser tar vid.

Min ”lilla” Elisia har flyttat några hus längre ner på vår gata. Dom två närmaste husen är lite stökiga och oroliga men nedanför dom fick vi nys om en lugnt och fint hus där bekanta till oss skulle flytta ut och hon med pojkvän kunde överta deras lägenhet. Hon är så ung och det känns väldigt konstigt för mammahjärtat att redan släppa henne, tur att vi nästan är grannar.

Nu ska jag röja lite till inför fotogästen i morgon.