Nya vägar, campingutställning

Har just lärt mig att det är riskabelt att försöka tolka Dan Wolgers.
NEJ SLUTA INTE LÄSA NU!

Jag skriver om livet, inte om obegriplig konst. Oavsett vad man tycker om konst så har alla människor sitt inre rum, som bara finns där, och hos vissa sipprar det ut något odefinierbart därifrån. En del av dom som inte kan hålla tätt kallar sig för konstnärer. Är det komplicerat?
Nej, inte alls.

Som läget är just nu så måste jag välja en alternativ väg för att ta mig igenom en liten ekonomisk kris. Jag tror det kommer bli ett lyft och ge ännu mer skaparglädje. Jag ska till hösten jobba en tid som bildlärare! Det som sitter i ryggmärgen ska nu omvandlas till något verbalt, hur det ska gå till är omöjligt att veta just nu, men jag får börja arbeta lite med en annan del av hjärnan skulle jag tro.
Viktigt att poängtera är att jag kommer i samma utsträckning som förut att fortsätta med beställningar och måla själv förstås.

Jag tycker inte om konst, jag tycker om livet, Dan Wolgers
Konst ska vara meningslös, Dan Wolgers
Försök inte förklara konsten, Dan Wolgers
”Det är upp till betraktaren vad den ser i ett konstverk” det är en lögn, Dan Wolgers

Observera att detta är Dan Wolgers ord, inte mina! 
Jag vet, man behöver höra hans uttalande i sitt sammanhang. Men han får mig ofta att ramla av stolen och en inspireratör är han nog ändå, både för mig och många andra.

Campinglivet är inte riktigt min grej, men när vi får igång lite skaparanda i gruppen så kan det ändå bli riktigt härligt.
Vi fick till en fin liten utställning presenterat av stora och små konstnärer. Vi satt vid Värnens strand och jobbade med lera, målade med olja mellan husvagnarna. Med utomhusatelje på Mariestads camping så blev campinglivet något roligare, annorlunda och kreativt. ( observera Signes skylt på utställningen.) 

I dessa tider

Vanligtvis jobbar jag själv i min ateljé, samma nu. Det funkar alldeles utmärkt. Har man bara rutiner och inte låter sig påverkas alltför mycket av omständigheter runtomkring så går det väldigt bra! Det kan nog alla vänja sig vid, om man inställer sig på att vara effektiv. Då kan det till och med vara ännu mer effektivt med arbetsro.

Jag ska till Stockholm nu… är det livsfarligt eller???
För mig är mina uppdrag viktiga, för någon annan betraktas det måhända som oviktigt med porträttmålare ”i dessa tider”.

Att hela samhället närmar sig nedläggning skapar ångest och förfall, och inget uttryck är väl så använt just nu som ”i dessa tider”.
Dödsfallen kommer nog öka, inte bara av viruset.
Den katastrof som drar över oss, i och med all information, tror jag leder till stor skada.

Det finns säkert en och annan som tar ett glas och resonerar – Det finns nog ingen poliskontrollant ute ”I dessa tider” ändå.

Så finns det som vi vet, små företag som kanske redan innan haft det tufft, där det får förödande konsekvenser ”i dessa tider”.

För att inte tala om alla som redan innan lider av ångest, som kanske har sjukdomsfobier. ”Dessa tider” kan vara orimliga att hantera.

Misshandel och missbruk har redan ökat ”i dessa tider”.

Många gamla blir lämnade ensam med sin oro, tappar aptiten och blir undernärda ”i dessa tider”.

Listan kan nog göras mycket mycket längre än så, där förebyggande av sjukdom kan få livsfarliga följder. Där människor stryker med som inte ens varit sjuka.
Förebyggandet är så klart viktigt, men människan bakom varje förmaning är också viktig att komma ihåg.

Det finns mycket positivt också, det gäller bara att kunna konsten att se det.
Många konstnärer, liksom jag själv får nästan mer inspiration ”i dessa tider”.

Moderna museet visar live guidning på facebook och Instagram varje dag kl 12.00. Ett suveränt intiativ. https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/

Sällskap i ateljén men tomt i butikerna

Att kontakta mig för att beställa porträtt är relativt riskfritt! Jag har inget team med mig när vi möts och jag sitter för det mesta i karantän i min ateljé om dagarna. Jag har bunkrat såklart som alla andra fast med penslar! Måsta tillägga att jag inte avsiktligt köpte alla penslar av en sort som butiken hade på grund av coronaviruset utan för att jag måste åka några mil varje gång för att besöka konstbutiken, men expediten undrade kanske över mitt agerande.


Jag trodde aldrig att en liten ort som Tranås skulle gripas av sån panik, att det skulle bli skövling på mathyllorna. Kanske har jag missat något inser jag nu när vårt skafferi behöver fyllas på, men butikernas hyllor gapar tomma.

Jag har haft finfint besök i ateljén. Han sa ” måla mormors ateljé” Sakarias som är två år. Vem blir lyckligare än jag.
Man måste tona ner dramatiken med Corona för barnen. Dom har svårt att tänka förbi allt som sägs och får därför lätt panik.
Samuel kom hem efter två timmars tennisträning och med en viss rädsla i rösten, jag tror jag har Corona mamma! symptomen stämmer precis, ont i kroppen!
Jag kunde lugna honom med att man kan få ont i kroppen av två timmars träning, helt normalt.

I och utanför ateljén

Min ateljé må vara den plats där porträttmålningar och andra målningar trängs tillsammans med färger av alla världens sorter och millioner tillbehör därtill. Men vill man så kan den snabbt förvandlas till clean fotostudio.

Denna lilla söta firade sin ettårsdag i min ateljé. Hon var snabb att krypa iväg men några fina bilder lyckades vi med.

Vårt hus hänger med i utvecklingen kan man säga för att ta det positivt. Värmesystemet i form av vedpanna har brakat ihop helt och vi har fått ett akut beslut att lösa på en kvart. Vilken är den bästa uppvärmningen för vårt hus på berget? Kanske bergvärme! Alla inblandade förstår det akuta läget och har varit väldigt hjälpsamma och på ett par veckor har vi snart ett helt nytt värmesystem och behöver inte frysa längre.

Morgonnyheterna stod på i bakgrunden nu på morgonen och jag smålyssnade på en kvinna som lät väldigt trygg och klok, som vilken välutbildad sympatisk kvinna som helst. Kanske psykolog eller någon form av sjukvårdare tänkte jag. Så hörde jag vad samtalet handlade om och tittade upp. Det var inte direkt det jag föreställt mig. Där satt en fd. uteliggare och bostadslös kvinna som pratade om utsatta och hemlösa kvinnor. Det var ingen tvekan om att hon hade levt i missbruk och utanförskap större delen av sitt liv, det vittnade hennes utmärglade kropp och utseende om.
Men varför? Hoppas hon får många kramar och bekräftelse, så fin hon är. Jag kan inte låta bli att tänka på hur en människa kan hamna så fel och i samma person sitta inför tvkameror och vara så otroligt lugn klok och närvarande. Det må vara fördomsfullt av mig men jag tror dom flesta nog skulle känna det jag gör.

Ateljebesök

I går fick jag finbesök i min ateljé. Det var min egen Samuel och barnbarnet Sakarias som ville måla lite. Samuel är van och använder mycket av det material och verktyg som finns att tillgå i ateljén. Han började lite enkelt för att avsluta betydligt mer expressivt, med lite gipspulver och en roller så fick jag den effekt jag tänkt mig, förklarade han 😉


Sakarias behöver mer träning för han ville tvätta sig så fort han fick lite färg på fingrarna.

Vi vill måla!

Som alltid när jag har mycket arbeten, så får jag såna superideer på annat att göra. Det är självklart så att inspirationen kommer då man inte känner pressen att göra. I huvudet finns projekten och dom försvinner inte förrän dom verkställs.

En helt annan sak är att det finns en liten hund som är så ivrig på att få lära sig måla. Det är inte första gången han plundrar min ateljén. Men av allt spännande han kan välja på så tar han bara paletter och penslar. I morgon ska han på valpkurs och lära sig att han är en hund, men ser ut så här! Han tycker särskilt mycket om kadmiumröd.

 

 

Ta så många ni vill…

Innan dagen i ateljén börjar, med flera porträtt som väntar på att få utvecklas, vill jag nämna att andra saker händer här i huset som hos alla andra, det finns alltså ett liv utanför ateljén också.

Med våren kommer också upprustning av det materiella. Min iPad har gått vidare till Samuel och jag har köpt en ny.
På iPaden har jag allt arbetsmaterial, kundkontakter, prislistor och massor viktiga anteckningar mm. Abraham var villig och ivrig att få hjälpa mig att installera den nya samt ominstallera den gamla paddan till Samuel. Han frågar om han kan radera allt från min gamla. Eftersom jag hade fullt upp med matlagning och många andra sysslor, så tackade jag för hjälpen…….resten kanske man kan räkna ut!
Det finns en anledning till att jag vill att alla beställare skickar mig Mail på beställningar dom gör! Tack och lov sparade han alla fotografier innan han raderade resten. Jag skyller inte på min hjälpsamma son, det var jag som inte var snabb nog att reagera när han frågade om han skulle radera. Nu har jag ett gigantiskt arbete framför mig att försöka återställa det viktigaste.


Men det är ju vår och det gör allt mycket lättare. Mormor kom med en stor korg nybakade bullar som hon ställde fram på trädgårdsbordet i vårsolen, ta så många ni vill , sa hon. Vi är ofta väldigt många här i huset och det vet hon, ändå bakar hon bullar och bjuder generöst till alla hungriga. Stort hjärta!

Detta är en yr herre, han älskar att jaga kaninerna. Dom tycker nog att han är mest larvig!

Alfred-valp

En trogen följeslagare är vad jag fått. Från en dag till en annan har jag någon som är efter mig överallt. Det är otroligt intensivt med valp, ständigt pass. Alfred-valp är med mig i ateljen och där får han det lugn jag hoppats på. Han ligger bredvid mig och sover i ett par timmar. Däremot kan han plötsligt få för sig att jaga min pensel när jag målar och då vet jag att det är dags att ta paus. 

 

Det är inte lika lätt att få hundvakt som barnvakt och jag hoppas att han vänjer sig att åka bil. Vi hämtade honom i Stockholm men han gillade inte alls den resan och det är just dit jag mest åker, så jag hoppas innerligt att han kommer över sin avsky att åka bil annars blir det knepigt.

Lugn-vila-kreativitet och prestation

Lugnet efter juldagarna har lagt sig och jag är åter i min ateljé omgärdad av flera oljeporträtt. Detta rum inger ett lugn, utan det hade jag nog inte överlevt. Det är fyllt av prestation på ett sätt, samtidigt som det skapar sinnesro.

På radion som sorlar i bakgrunden i ateljén pratar dom om stora krav och skyhöga mål och ambitioner på våra skolbarn.
Dom nämner ett av flera skräckexempel: En förälder som intervjuades hade insett att hennes barn i åk. 6, efter mycket slit, aldrig skulle klara sin inlämningsuppgift. Mamman tog över och gjorde uppgiften åt barnet och lämnade in den till skolan, hon fick ett D. Mamman var docent och forskare och uppgiften var för åk.6.

Det är svårt som förälder att hinna förmedla att du duger som du är, när skolan stressar och tvingar oss att ständigt uppmana och påminna om hur viktigt resultatet är. Barnens all tid går ut på att prestera visa upp och bedömas.
Jag får ofta påminna mig själv om att inte bara prata plugg och prestation med Abraham, men inser att nästan allt kretsar kring detta.

I ett annat program (radiopsykologen) beskrev en ung man sin ohälsa grundad på att han hela sitt liv kämpat och att allt fokus legat på att leva upp till det som förväntats av honom och som fått honom att fullständigt förlora sig själv. Det behövs ingen djupanalys för att förstå vilken skada detta kan orsaka en människa.

Det är så lätt att man omedvetet lägger all vikt i vad skolan kräver för att det är prio ett, och därmed glömmer lyssna, känna in och prata om vad som rör sig i huvudet på individen och hur han mår.
Att det bara är en transportsträcka till vuxenlivet där vi ska programmera så mycket det går för att höja prestationsnivån och slutligen få ett så späckat resultat/individ som bara är möjligt.
Det svåra är att hitta en balans. Lugn-vila-kreativitet och prestation.

 

Spara minnen

-Jag sitter fast, hjälp mig! jag sitter fast!
-Nämen, sitter du fast?
-Hjälp, jag sitter fast….
-Men var sitter du fast?
-I golvet!!!
-Men då måste jag ju hjälpa dig att komma loss.
Det var Samuel när han var tre år och vi inte riktigt 
hade tid att kramas och han var för tung att bära på. Men vad gör man när han står där mitt på golvet och sitter fast?

Det är så roligt att ha texter och bilder från när barnen var små. Samuel speciellt var och är fortfarande otroligt klurig.

Jag hade småbesök i ateljen för fotografering i dag på förmiddagen och vi pratade om hur värdefullt det är att spara på minnen från barnen. Det finns nästan inget man uppskattar så mycket som detaljer som påminner om hur dom var som små och hur mycket av deras egenskaper som faktiskt fortfarande finns kvar.

Som denna bild av Abraham när han var sju, en typisk Abraham bild. Titeln är viktig!

”Ett tokigt lejon”

Jag har så mycket på gång just nu att jag inte kommer ihåg att uppdatera.
Många målningar som jag levererat men inte fotograferat, lite dumt eftersom det är bra att visa upp exempel på porträttsidan.