Vissa platser…

Favorit i repris, denna gång med den blivande pappan. Det var tänkt som en seriös fotosession men hur många bilder jag tog vet jag inte, det blev i alla fall inte många seriösa….

Titta storken utbrister Jonathan plötsligt!!!När min svåger Tomas träffade Elisia i skolan och frågade om bilderna på henne i förra inlägget var tagna vid vättern i Borghamn, var vi naturligtvis tvungna att åka dit för att ta denna omgång bilder. Tyvärr hann mörkret falla på och kameran hade det lite kämpigt, inte bara med oseriösa modeller. Det var i alla fall en underbar eftermiddag/kväll som jag kommer att bära med in i vintermörkret. 

 

 

 

Hamnen i Borghamn är en plats där själen får verklig frid, det är något märkligt som händer med det inre jaget när man vistas på vissa platser.

Övergiven i skogen

Min bebis ska ha bebis!!!
Hur är det möjligt? Min lilla flicka ska bli mamma om två månader.
Hon har höga ambitioner och inga planer på att skjuta upp några studier bara för det.
Jag kan knappast tänka mig bättre och roligare föräldrar än dessa två, det kommer bli bra. Vi finns nära dom och lite extra barnpassning får jag betala med såklart, för att få en ny liten modell till familjen.

Elisia är ingen man gulligullar med, men visst är hon strålande med sin mage. Det får man inte säga till henne.

Mitt under vår fotosession ute i skogen intill det kalla vattnet, var jag plötsligt tvungen att rusa till bilen för att åka och hämta Samuel på basketen, och Elisia…med sin mage…som dessutom gjorde sig tillfälligt illa i foten, kunde ju inte rusa upp för dom branta stigarna precis! Jag fick lämna henne kvar på en sten ute i skogen och åka själv.

Jag hämtade som sagt upp Samuel och Abraham och körde till simskolan med Samuel, därefter kunde vi fortsätta vår fotografering innan mörkret och kylan blev för påtaglig. Fy för det!! Men visst har vi framkallat lite sommarvärme i bilderna.

 

 

 

 

Hon tyckte det fanns vissa likheter…

Självförsörjande

Någon lyhörd observerade mitt nödrop! Det blev ett besök på grännaberget dagen efter mitt inlägg och jag behövde inte ens åka dit ensam. Syster Kia hörde snabbt av sig och Tomas Jonatan och Alma var inte sena att ställa upp, mina barn likaså.
Även om notan för mig och mina barn fick mig att kallsvettas och räkmackan att slå volt i magen så var det ”fett värt det” som Abraham skulle uttryckt det.

Jag vet att jag är korkad men nu är ateljén återigen ett växthus, mitt i vint..höstkylan.
Jag ska testa att få sallad att växa i lådan. Jag blir på något sätt harmonisk när jag ser möjligheten att få grönsaker växa, årstiden till trots. Vi får väl se hur det går!
Att vara självförsörjande är en livsdröm jag haft så länge jag kan minnas. Var får vi våra specifika drifter och drömmar ifrån. Jag tror absolut att dom flesta har haft en inre dröm från riktig tidig ålder, att vilja något särskilt eller efter en livsstil. Man kan undra hur tidiga drömmar och egenskaper (som inte alltid går att uppfylla) uppstår.

 

 

Väntar forfarande….

Varje kväll när jag går ut för att plocka te… salvia kamomill och lavendel…supergott och supernyttigt (inbillar jag mig) inser jag hur otroligt snuvad på sommaren jag är, och dessutom ser salladslandet som jag fortfarande väntar på ska börja växa, inser jag plötsligt att det nog är försent, det blir ingen sommar i år!!! När odlarna på tv lyriskt pratar om hösten som skördens tid, då man ska frossa i allt gott som frodas i trädgårdslandet…hmmm, vilket hån!
T.o.m. Räk/laxmackan på grännaberget tycks utebli eftersom dom anser säsongen över. Hur kunde det bli så? Dom stänger redan på torsdag och jag funderar på att själv åka bara för att jag vet att det är en lång och mörk tid innan det underbara stället som förgyller sommaren, öppnar igen. Risken finns att vinterhalvåret blir alldeles outhärdligt annars.

Det finns en speciell vintersallad som går att så året om som jag beställt på nätet. Det ska bli spännande att se om jag lyckas odla i ateljén med ett bättre resultat än salladsodlingen ute. Hade tänkt omvandla detta rum till ett sommarlandskap.

Att arbeta med foto är ett komplement till måleriet, ger ett snabbare resultat på ett kreativt behov, och lite sommarstämning på det!

 

Bekämpa oro med bilder

Det finns så otroligt mycket att glädjas åt, ändå är orons kraft så stark att den lätt tar över. För mig är morgon och förmiddagen värst, ibland nästan outhärdlig.

Största lyckan i dag var att se på basketträning. Samuel fick träna en timme extra med Abrahams kompisar, killar som var flera huvuden högre och han var förstås yngst av alla. Abraham och Samuel synkar verkligen trots åtta års åldersskillnad, nästan magiskt att se. Han har också tränat lillebror länge, så det är ju ett stort intresse för de båda.
Jag hade förstås ingen kamera med på träningen så jag kan ju inte visa någon bild därifrån. Men jag inledde ju med min oro och det försöker jag bekämpa på mitt sätt, med bilder.

Två av bilderna är likadana förutom att jag var lite klyschig och la in en text i den ena, något jag normalt inte gillar att man gör i bilder, men i bland finns det ett annat värde något utöver det estetiska och texten är viktig att bära med sig dagligen.


 


Jätteroligt att börja skolan!!

Från den äldsta modellen till den yngsta. Nu har jag påbörjat ett barnporträtt. Det sprider en glädje i ateljén. Barnet jag ska måla har ett härligt smile och det smittar av sig. Han var inte stilla många sekunder när jag fotograferade honom och det känns viktigt att få fram och förmedla denna livfullhet. Skönt att ha denna glädje framför sig när hösten smyger på. Min ateljé är mitt terapirum, min borg.

Tänk att skolan börjar nu Samuel; ja det är bara två dagar kvar, vad tycker du om det undrade jag. Jätteroligt, svarar han med ett stort leende.

Jag har inga hokuspokus teorier angående barnuppfostran men vissa saker är grundläggande, b.l.a. att inte överföra negativa känslor. Tvärtom försöker jag påverkas av hans positiva inställning till situationer som jag har svårare för.

Han har några små kompisar och några stora. Dom stora finns runt honom nästan hela tiden och gör honom till en liten tonåring.

Skolans kämpar, modell eller fotografi

Mina barn behöver i alla fall inte oroa sig för skolstarten, för det gör jag så väldigt bra åt dom!
Jag trodde i min enfald att man la bekymren bakom sig den dag man som elev lämnade skolans värld, men jag hade fel. Nu flödar informationen från media om förändringar i stort och smått gällande skolan. Det är mycket och antalet elever per skola ökar visst enormt. I Göteborg ska det tydligen byggas 30 nya grundskolor inom två år!
Samuel klagar inte och min viktigaste uppgift är att inte överföra min oro på honom eller dom andra. Är det någon yrkesgrupp som jag skulle vilja kunna överföra superkrafter till så är det lärarna, men eftersom jag inga har så kan jag bara ge dom min beundran för att dom kämpar för mina och alla andras barn.

Jag hade min lilla fotogäst här igår, det blev lite skolprat då också eftersom familjen kom från Stockholm där trycket på skolorna är på bristningsgränsen.
Vi konstaterade att deras pojke och Samuel var lika gamla på dagen faktiskt, samma kille målade jag för tre år sedan och nu var det lillebrors tur att bli fotograferad och avporträtterad.
Jag hade, som jag nämnde i förra inlägget, laddat upp för att vara rolig och det brukar gå hem hos barn. Men vad hade jag för det, hur mycket jag än apade mig så tyckte han att jag var ganska trist! Hans egen humor däremot var överlägset bättre.
Efter gediget arbete fick vi fram den bild som kommer spegla honom.

Det är viktigare på en målning än på ett fotografi att fånga karaktären av en person. Ett bra porträttfoto kan vara intetsägande som målning, precis som en störande detalj på ett foto kan vara ett bidrag till en målning. Det är därför som en del porträttmålare anser att levande modell är nödvändigt. Men är man medveten och jobbar lite extra på att hitta dom typiska uttrycken i karaktären så är fotografiet ypperligt som underlag. Av den anledningen är det också en fördel om jag som ska måla porträttet också får fotografera personen.

 Vi grattade kusin Elias i dag, och utan att veta om min nya beställning kom han in på bild som han fastnat för, där Samuel leker tittut med ett barnporträtt, och det råkar vara den pojken jag målade för tre år sedan.

Måla barn

Ikväll blev min ateljé en fotoatelje, för i morgon kommer en liten kille som jag ska fotografera. Att fota barn kan vara en utmaning, men just det är så roligt. Dessutom är det tillåtet att spela lite apa och få vara sig själv ha ha!
Det är viktigt att vara lyhörd och känna in vad man har för person framför sig.
Så småningom blir det en målning på honom.

Det är bra att ibland växla karaktär på ateljén även om förändringen inte blir så stor, det blir i alla fall lite mer ordning där då. Det är ett rum som har en förmåga att bli stökigt.

Lite roligare om det suttit ett barn på stolen.

Nu har jag också en tanke att försöka klämma in lite målartid till det stora syskonporträttet på mina egna barn som jag påbörjade för länge sedan. Det har nog gått mer än ett år, kanske två, sedan jag påbörjade den. Det är inte för att jag inte vill, jag drömmer om att göra en riktigt häftig målning på barnen, det handlar bara tid och prioritering.

Jag har otroligt svårt att göra något till mig själv och jag har faktiskt inte gjort något oljeporträtt till oss själva som blivit kvar i vårt hem.

Dom ständigt ansiktslösa barnen.

Jag har ju just avslutat ett par målningar och ska börja på nya.
Glappet som blir när man avslutat en målning kan ibland vara något mentalt jobbig. Samma känsla som när ett barn vuxit upp och lämnar hemmet och mitt vakande öga.
Båda delarna har nu inträffat samtidigt, det är verkligen jobbigt. Jag vet dock att känslan går över och nya händelser tar vid.

Min ”lilla” Elisia har flyttat några hus längre ner på vår gata. Dom två närmaste husen är lite stökiga och oroliga men nedanför dom fick vi nys om en lugnt och fint hus där bekanta till oss skulle flytta ut och hon med pojkvän kunde överta deras lägenhet. Hon är så ung och det känns väldigt konstigt för mammahjärtat att redan släppa henne, tur att vi nästan är grannar.

Nu ska jag röja lite till inför fotogästen i morgon.

Målarkurs, barndomsminnen

Tillsammans med min bror har vi campat i Mariestad, vår barndomsstad. Vi drog med våra barn och tvingade dom att uppleva sina föräldrars minnen från olika platser.
Min bror är fem år äldre än mig och därför var det så roligt när han kunde beskriva platser på ett annat sätt, sånt som jag bara har svaga minnen av.



Som kusiner känner våra barn varandra väl så jag tror faktiskt dom stormtrivdes också. Vi hade husvagnarna med förtält intill varandra och umgicks från tidig morgon till sent på kvällarna.

Likt Leif GW Persson är jag ingen stor semesterfirare. Men när man stöter på ett och annat konstverk på vägen känns det bra. Persson sa vid en intervju att han helst tar med sig lite papper och sitter och grunnar på då han är på semester och är inte så mycket till sällskap. Jag kan förlika mig lite med det även om jag kanske är mer anpassningsbar.
Men väl på plats så var det toppenbra.

Konstutställning utanför Mariestads fantastiska domkyrka.

 

Min brors dotter Saga hade laddat för att jag skulle ge henne en målarkurs.
Hon blev mycket nöjd med resultatet och visst blev det fint. Ett minne från campingen med lillasysters små skor på en strand med två eklöv, Ekudden heter också campingen.

Det var ju inte supervarmt hela tiden men barnen badade i värnen och poolen flera gånger om dagen.

 

Avtäckning av oljeporträtt

Igår var det dags att överlämna två oljeporträtt.
Ett stort tack till paret vi besökte för en fin bjudning i samband med avtäckning.

Kvinnan på den ena målningen är av släkten af Ugglas. Jag fick aldrig möjligheten att träffa henne då hon inte längre finns kvar i livet, men förstod av alla intryck att hon fyllde en stor varm plats för sin omgivning.
Däremot mannen, som b.l.a. varit hovmarskalk.
Denne satt inne med stor kunskap och var intressant att lyssna på. Ibland kan man känna en törst i mötet av vissa människor av att få ta del av deras erfarenheter.
Denne man hade förstås mycket extra livserfarenheter som naturligtvis inte kan hinnas med under en lunch.
Vi hade alla en trevlig stund tillsammans och den finaste sommardag man kan önska sig.

Herr och fru Hedengren
(målningarna är 40*50 cm.) Se nytt i porträttgalleriet.

Vi avslutade med en promenad i markerna som tillhörde den 1600-tals gård vi besökte.