Blir du lönsam lille vän

I skolan här har barnen just haft kängrumatte.
Elisia berättade för mig hur hon upplevde hennes första kängrumatte.
Hon var liten och med ganska normalhöga krav på sig själv men en duktig och stark flicka. Men denna uppgift hade hon svårt att förstå och av den press hon kände fick hon panik och började gråta, hennes lärare tog henne i famnen och kramade tröstande.
Det kan inte ha varit lätt för en lärare som jag vet alltid såg till barnens välmående i första hand, att ständigt tvingas utsätta dom för något som gick hennes egna teorier emot. Denna lärare gjorde underverk med barnen med sin kravlösa inkännande attityd, hon läste av var och ens behov och fick deras självförtroende att utvecklas, som dessutom fick till följd att barnen kunde ta till sig den kunskap som målen krävde.

Tyvärr har skolvärlden (jag säger inte lärarna) en attityd och ett budskap till våra barn om att du måste leverera, gör oss inte besviken!
Jag har haft fyra skolbarn och vet hur det är att ha barn som lyckas och hur ett barn påverkas av att misslyckas.
Jag minns hur tårarna välde upp ur ögonen när han för första gången fick höra att; det här var ju inte så bra!
Chocken hos en liten som tidigare inte visste annat än vilket fint och älskvärt barn och vän han var, som absolut inte var beredd på att få höra att han inte riktigt dög. För oss var det en bagatell, ett vanligt utvecklingssamtal, men för honom var det förödande för han var ett litet barn som trodde att han dög som han var. Där naggades nog hans självförtroende för första gången och jag glömmer aldrig hans tårfyllda blick.

Jag har alltid sett det som viktigt att uppmuntra mina barn till att bli riktigt bra på något.
Men varför? Måste alla verkligen prestera något extra för att…. Ja, vadå?
Accepteras!
Leverera?
Duga för andra och sig själv?
Finnas till?
Är det inte bra nog att bara få vara en god människa?
Vi strävar ständigt efter extra allt. Skolan jagar, siktar och träffar. Vi följer lydigt efter i jakten utan att egentligen reflektera.
Effektivt slår vi undan fötterna på de barn som inte lyckas och hyllar eliten, dom som lyckas. Budskapet till barnen för att hårdra, är att tävla, jämföra visa upp och leverera.

Skulle vi kunna låta barnen få uppträda, synas och bli hörda utan att alltid bli bedömda?
Men då räknas det bara som lek och där har vuxna inte någon funktion.

Inget vidare sätt om man vill bygga upp ett självförtroende.

 ”Blir du lönsam, lille vän” av Peter Tillberg.
Den stora målningen med ett rakt budskap.

Måleri och livet omkring

Kreativ ateljé med flera målningar på gång. Någon färdig, någon väntar på första penseldraget. Nu hoppas jag på en tid då jag ostörd kan ägna mig åt att få dessa arbeten under kontroll. Våren har väntat på sig ett tag, som väl är om jag får tycka. Men nu har dom pyttesmå tomat och paprikafröna kommit i sin jord och jag hoppas dom trivs i ateljén och vill gro och växa.

Jag hör lilla Sakarias där nere tillsammans med sin gammelmormor. Vad hade vi gjort utan henne. Hon är till så stor hjälp, det går inte att beskriva hennes engagemang och tålamod. Ingen har så god hand med spädisar som hon.

 

Det blev ändå…

Vi trotsade stormen och åkte till Tåkern ändå, denna fantastiska plats!
Tåkerns naturum är nog ett av dom finaste i landet med laboratorie, filmvisning, kvalitetkonst, lekrum utsiktsplatser och mycket mycket mera. Jag lovar att ingen lämnar denna plats besviken.

Del av naturummet med fasad av vass.

Utomhusmiljön är också mycket välplanerad, en kreativ miljö men ändå en plats där själen får ro.

Hoppas på i morgon!

Vem inbillade sig att det skulle vara en varm och strålande dag i dag. Min bror och jag planerade en utflykt till Tåkern för första gången i år med alla barn. Jag stod hela kvällen och lagade utflyktsmat, men vaknade tidigt av att det stormade utanför fönstret. Inte perfekt tåkernväder! Fåglarna gömmer sig och bara deras skit virvlar omkring på Östgötaslätten. Hoppas på morgondagen! Jag har jobbat intensiv hela veckan för att kunna bjuda mina barn på en dagsutflykt, så det vore väl attans om jag svek dom på det lilla!

En sommarbild på Samuel vid Tåkern. Han älskar fortfarande denna plats, för upptäcktsfärder.

Min blivande medarbetare

Ett långt uppehåll har jag haft. Ibland blir man alltför väl påmind av att man lever. Vi har spridit ut sjukdomarna med en vecka var i familjen, bara för att göra det lite extra långdraget.
Men nu åter på banan.
Jag jobbar från tidig morgon tills mörkret förvränger och gör det svårt att orientera sig bland färgernas kulörer, allt för att måla i kapp många förlorade veckors måleri.
Så här vill jag minnas att det är nästan varje år vid denna tidpunkt, får nästan ta med det i beräkningarna när jag tar emot beställningar. Ett antal veckor av frånvaro.
När jag målar vill jag inte bara må bra utan även ha den extra kraft som får mig att engagera mig hundra procent i målningen. Det går inte att ha en fot i ateljén och en som sjukvårdare.

Jag tror i alla fall jag har en framtida medarbetare för att inte säga konkurrent. Misstänker
Samuels framtida yrke.
Dagens porträtt gjort av min åttaåring.

Vi har klämt in en barnvälsignelse för barnbarnet Sakarias mellan passen också.
Ett tag befarade vi få ställa in det men lyckades få till en riktigt fin stund.
Samuel läste en dikt och ett kärlekslöfte som morbror till Sakarias, vänd mot honom och med ryggen mot publiken. Det kunde inte bli tydligare att det bara var riktat till den lille.

Saga och Elisia sjöng flera fina sånger.

Tro och kontroll

Vi har inte riktigt motståndskraft mot en sån här vargavinter. Ingen familj tycks skonas från sjukdom och inte undra på, vi klarar inte riktigt av detta klimat. Vi har också drabbats men inte så farligt som många andra, peppar peppar! Första gången i mitt liv som jag tycker att vanlig influensa verkar mer plågsam än magsjuka, jag som ändå är fobiskt rädd för det.

Det allra jobbigaste med sjukstuga är faktiskt käpparna i målarhjulet! Jag blir så frustrerad när allt står still och tankar som sänker modet gärna tar över. Tro och kontroll måste komplettera varandra, där tron tar över när kontrollen är svag.

Stort!

Så mycket större uppspänd duk än den jag hämtade hem i dag får knappt plats i ateljén. Fast skulle det bli aktuellt med en ännu större, skulle jag inte backa. Det är ju rätt häftigt ändå!
Du får slå ut väggen mellan pappas rum och ateljén antydde Elisia, Sorry Tobbe!
Temat på målningen är något som engagerar många, mer säger jag inte nu…….
Det var precis att den fick plats i det täckta släpet som jag hyrt, (2m.lång, 1,25m.bred.)

Vägen till konstnärsbutiken Westers i Jönköping var så vacker i solen med vågor av brusten is längs med strandkanten, svårt att hålla blicken i rätt riktning på vägen, framför allt när kameran låg frestande bredvid mig.

Ta skydd!

Detta börjar nästan bli klaustrofobiskt, möter vi vår undergång!
Ska världen begravas i snö, jag menar Tranås och kanske några platser till.
Bäst att hålla sig högt ovan mark, som i min ateljé t.e.x.
Tur att jag har mycket att måla så jag inte behöver lämna mitt skyddsrum på länge.
Stora målningar är det bästa jag vet, så det jag ger mig in på nu passar perfekt, två meter spännande oljemålning. Så mycket målarduk tar plats men är väldigt roligt.
Det är optimalt att ha fyra målningar på gång samtidigt, som jag nu har för tillfället, för att inte stirra sig blind på ett moment. Det är nyttigt att gå ifrån och rensa i perspektivet ibland.

Insnöad i Tranås.

Men nu är det fredag, Samuel är på kalas och har köpt present, det är ett projekt i sig. Han går maximalt in för varje detalj, inte bara presenten, även inslagspappret och val av snöre och hur texten på kortet skrivs. Allt är väldigt noga genomtänkt och ingen kan påverka hans tanke och beslut. Han är målinriktad, näst intill omöjlig att resonera med när det är ett område han tycker sig veta bäst.
Långtråkigt blir det aldrig med honom, min bästis!

Jag skulle vilja våga tro

Det är många psalmer man vuxit upp med och nästan lärt sig utantill, utan att ha reflekterat över dess betydelse. ”Jag skulle vilja våga tro” sjöngs på radiogudstjänsten i förmiddags, en enkel psalm som är just en sån man så väl kan men som är lätt att bara rabbla. Ta lite tid och läs igenom psalmens text.

(Blomsterbuketterna är från Ljungs i Tranås.)

Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär.

2.
Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.

3.
Jag skulle vilja våga tro
att någon ser all nöd.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud finns bortom död.
Jag skulle vilja våga tro
att någon fanns,
som ville att jag vore hans.

4.
Jag skulle vilja våga tro.
Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro,
att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag
att jag ska få
den tro jag inte själv kan nå.

Tore Littmarck 1969, 1981

De unga i hemmet

Någonting fick min stressnivå att slå i taket i går.
Nu har jag just räknat ut varför!
Elisia fyllde 19 år i går (hurra hurra) och det skulle firas med att bjuda släkten ca. tjugo personer, något som vi brukar göra utan några större problem. Hon ville att vi skulle bjuda på ratatouille och lax med cheesecake till efterrätt. Men för att slippa för mycket fixande, lax dessutom är inte precis gratis, så föreslog jag att vi i den närmaste familjen kunde äta den önskade rätten till lunch innan, och bjuda gästerna på kycklingpaj och skinkrullar i stället och cheesecake till efterrätt.
Hur tänkte jag där?
Blev det mindre jobb att bjuda på paj/skinkrullar och cheesecake plus att göra hennes favoriträtt?
korkad är jag!

Vi har ett härligt gäng ungdomar i hemmet som har försökt sig på att ha pluggstuga (vissa mer drivna än andra, utan att nämna några namn 😉 en pluggar på universitetsnivå, en på gymnasienivå ytterligare en gymnasie och en på lågstadienivå, alla har dom sina personliga utmaningar, läxor, prov och inlämningsuppgifter mm. Vissa orkar mycket, andra mindre men dom kämpar efter förmåga.
…och så lilla Sakarias som sprider sin kärlek på sitt alldeles egna sätt!