Bilder som godis

Nu är det varmt i ateljen kan jag lova. Men om jag fick välja så skulle utomhustemperaturen ligga på 25-30 grader året om, det vore optimalt!

Likt alla andra gick jag ut och tog kort på denna färgprakt till träd. Rosa kan jag normalt tycka är lite överdrivet sött, och tillsammans med en söt bebis…! Om man likt mig inte gillar godis, kan tillfällen ändå komma då man plötsligt känner att en godisbit ligger barnsligt gott i munnen. Detsamma är lusten då man plötsligt kan få för sig att fota ett motiv som är sött, som godis för ögat.

Trots sötfaktorn så tycker jag att bilderna är ganska coola och lite mer än bara söta.

Sakaris pappa Jonathan vill göra en förstoring, Elisia sätter sig emot då hon aldrig blir nöjd med bilder på sig själv. Men nu tänkte vi inte blanda in henne i denna förstoring (mer än att hon är motivet) frågan är vilken han ska ha förstorad?

Denna lite softa i färg.

 

Eller denna som är lite mer exprementell.

Universum ryms i en målning

När man målar passerar man perioder av oro, glädje, hopp och förtvivlan. Universum ryms i en målning. Det svåraste tillståndet är orkeslöshet, då lägger kropp och själ av. Därför tar jag av allt som solen kan ge och våren är mer än välkommen!

Min ateljé är inte helt olik Francis Bacons!
-Antingen är du deprimerad eller så är du väldigt kreativ, sa min äldsta dotters pojkvän när han kom in.
Då är jag kreativ!

Lite sötchock!
Dessa föddes utomhus någon gång under de smällkallaste dagarna. Som en överraskning tittade dom små ut, då ägarna mina brorsbarn, trodde att de vuxna kaninerna var två honor.
Eventuellt blir den bruna Samuels.

Skillnaden mellan en ingenjör och konstnär

Så var det helg igen. Men vad lättare tillvaron känns med lite sol och värme, det är jag väl knappast ensam om att tycka.
I morgon ska jag testa något nytt med min kamera, jag ska filma. Jag har visserligen filmat en gång tidigare, en basketmatch. Men så har jag helt glömt bort hur man gör! Den funkar inte som en vanlig videokamera och jag är ju så usel på all teknik. Jag överlämnade kameran till Elisias pojkvän Jonathan medan jag letade instruktionsboken, för utan den visste jag att det var omöjligt. Han tittade på den och ropade en minut senare -nu filmar jag! (utan instruktionsbok!)
Där har vi skillnaden mellan en konstnär och blivande ingenjör.

På tal om foto så hörde jag idag att Scandinavia photo i Bankeryd ska läggas ner. Mycket sorgligt, dom har varit mitt fotografiska stöd genom åren med sin fina personal och ett gudomligt tålamod. När butikerna övergår till nätbutiker förlorar man den kunskapskällan att ösa ur. En del fotobutiker får man chatta med, men hur svårt är inte det när man knappt vet vad man har för fråga utan bara vet vad man vill ha för svar. Jag kan ju bild men är värdelös på teknik 🙁

 

 

 

 

Blir du lönsam lille vän

I skolan här har barnen just haft kängrumatte.
Elisia berättade för mig hur hon upplevde hennes första kängrumatte.
Hon var liten och med ganska normalhöga krav på sig själv men en duktig och stark flicka. Men denna uppgift hade hon svårt att förstå och av den press hon kände fick hon panik och började gråta, hennes lärare tog henne i famnen och kramade tröstande.
Det kan inte ha varit lätt för en lärare som jag vet alltid såg till barnens välmående i första hand, att ständigt tvingas utsätta dom för något som gick hennes egna teorier emot. Denna lärare gjorde underverk med barnen med sin kravlösa inkännande attityd, hon läste av var och ens behov och fick deras självförtroende att utvecklas, som dessutom fick till följd att barnen kunde ta till sig den kunskap som målen krävde.

Tyvärr har skolvärlden (jag säger inte lärarna) en attityd och ett budskap till våra barn om att du måste leverera, gör oss inte besviken!
Jag har haft fyra skolbarn och vet hur det är att ha barn som lyckas och hur ett barn påverkas av att misslyckas.
Jag minns hur tårarna välde upp ur ögonen när han för första gången fick höra att; det här var ju inte så bra!
Chocken hos en liten som tidigare inte visste annat än vilket fint och älskvärt barn och vän han var, som absolut inte var beredd på att få höra att han inte riktigt dög. För oss var det en bagatell, ett vanligt utvecklingssamtal, men för honom var det förödande för han var ett litet barn som trodde att han dög som han var. Där naggades nog hans självförtroende för första gången och jag glömmer aldrig hans tårfyllda blick.

Jag har alltid sett det som viktigt att uppmuntra mina barn till att bli riktigt bra på något.
Men varför? Måste alla verkligen prestera något extra för att…. Ja, vadå?
Accepteras!
Leverera?
Duga för andra och sig själv?
Finnas till?
Är det inte bra nog att bara få vara en god människa?
Vi strävar ständigt efter extra allt. Skolan jagar, siktar och träffar. Vi följer lydigt efter i jakten utan att egentligen reflektera.
Effektivt slår vi undan fötterna på de barn som inte lyckas och hyllar eliten, dom som lyckas. Budskapet till barnen för att hårdra, är att tävla, jämföra visa upp och leverera.

Skulle vi kunna låta barnen få uppträda, synas och bli hörda utan att alltid bli bedömda?
Men då räknas det bara som lek och där har vuxna inte någon funktion.

Inget vidare sätt om man vill bygga upp ett självförtroende.

 ”Blir du lönsam, lille vän” av Peter Tillberg.
Den stora målningen med ett rakt budskap.

Måleri och livet omkring

Kreativ ateljé med flera målningar på gång. Någon färdig, någon väntar på första penseldraget. Nu hoppas jag på en tid då jag ostörd kan ägna mig åt att få dessa arbeten under kontroll. Våren har väntat på sig ett tag, som väl är om jag får tycka. Men nu har dom pyttesmå tomat och paprikafröna kommit i sin jord och jag hoppas dom trivs i ateljén och vill gro och växa.

Jag hör lilla Sakarias där nere tillsammans med sin gammelmormor. Vad hade vi gjort utan henne. Hon är till så stor hjälp, det går inte att beskriva hennes engagemang och tålamod. Ingen har så god hand med spädisar som hon.

 

Det blev ändå…

Vi trotsade stormen och åkte till Tåkern ändå, denna fantastiska plats!
Tåkerns naturum är nog ett av dom finaste i landet med laboratorie, filmvisning, kvalitetkonst, lekrum utsiktsplatser och mycket mycket mera. Jag lovar att ingen lämnar denna plats besviken.

Del av naturummet med fasad av vass.

Utomhusmiljön är också mycket välplanerad, en kreativ miljö men ändå en plats där själen får ro.

Hoppas på i morgon!

Vem inbillade sig att det skulle vara en varm och strålande dag i dag. Min bror och jag planerade en utflykt till Tåkern för första gången i år med alla barn. Jag stod hela kvällen och lagade utflyktsmat, men vaknade tidigt av att det stormade utanför fönstret. Inte perfekt tåkernväder! Fåglarna gömmer sig och bara deras skit virvlar omkring på Östgötaslätten. Hoppas på morgondagen! Jag har jobbat intensiv hela veckan för att kunna bjuda mina barn på en dagsutflykt, så det vore väl attans om jag svek dom på det lilla!

En sommarbild på Samuel vid Tåkern. Han älskar fortfarande denna plats, för upptäcktsfärder.

Min blivande medarbetare

Ett långt uppehåll har jag haft. Ibland blir man alltför väl påmind av att man lever. Vi har spridit ut sjukdomarna med en vecka var i familjen, bara för att göra det lite extra långdraget.
Men nu åter på banan.
Jag jobbar från tidig morgon tills mörkret förvränger och gör det svårt att orientera sig bland färgernas kulörer, allt för att måla i kapp många förlorade veckors måleri.
Så här vill jag minnas att det är nästan varje år vid denna tidpunkt, får nästan ta med det i beräkningarna när jag tar emot beställningar. Ett antal veckor av frånvaro.
När jag målar vill jag inte bara må bra utan även ha den extra kraft som får mig att engagera mig hundra procent i målningen. Det går inte att ha en fot i ateljén och en som sjukvårdare.

Jag tror i alla fall jag har en framtida medarbetare för att inte säga konkurrent. Misstänker
Samuels framtida yrke.
Dagens porträtt gjort av min åttaåring.

Vi har klämt in en barnvälsignelse för barnbarnet Sakarias mellan passen också.
Ett tag befarade vi få ställa in det men lyckades få till en riktigt fin stund.
Samuel läste en dikt och ett kärlekslöfte som morbror till Sakarias, vänd mot honom och med ryggen mot publiken. Det kunde inte bli tydligare att det bara var riktat till den lille.

Saga och Elisia sjöng flera fina sånger.

Tro och kontroll

Vi har inte riktigt motståndskraft mot en sån här vargavinter. Ingen familj tycks skonas från sjukdom och inte undra på, vi klarar inte riktigt av detta klimat. Vi har också drabbats men inte så farligt som många andra, peppar peppar! Första gången i mitt liv som jag tycker att vanlig influensa verkar mer plågsam än magsjuka, jag som ändå är fobiskt rädd för det.

Det allra jobbigaste med sjukstuga är faktiskt käpparna i målarhjulet! Jag blir så frustrerad när allt står still och tankar som sänker modet gärna tar över. Tro och kontroll måste komplettera varandra, där tron tar över när kontrollen är svag.