Det blev ändå…

Vi trotsade stormen och åkte till Tåkern ändå, denna fantastiska plats!
Tåkerns naturum är nog ett av dom finaste i landet med laboratorie, filmvisning, kvalitetkonst, lekrum utsiktsplatser och mycket mycket mera. Jag lovar att ingen lämnar denna plats besviken.

Del av naturummet med fasad av vass.

Utomhusmiljön är också mycket välplanerad, en kreativ miljö men ändå en plats där själen får ro.

Hoppas på i morgon!

Vem inbillade sig att det skulle vara en varm och strålande dag i dag. Min bror och jag planerade en utflykt till Tåkern för första gången i år med alla barn. Jag stod hela kvällen och lagade utflyktsmat, men vaknade tidigt av att det stormade utanför fönstret. Inte perfekt tåkernväder! Fåglarna gömmer sig och bara deras skit virvlar omkring på Östgötaslätten. Hoppas på morgondagen! Jag har jobbat intensiv hela veckan för att kunna bjuda mina barn på en dagsutflykt, så det vore väl attans om jag svek dom på det lilla!

En sommarbild på Samuel vid Tåkern. Han älskar fortfarande denna plats, för upptäcktsfärder.

Min blivande medarbetare

Ett långt uppehåll har jag haft. Ibland blir man alltför väl påmind av att man lever. Vi har spridit ut sjukdomarna med en vecka var i familjen, bara för att göra det lite extra långdraget.
Men nu åter på banan.
Jag jobbar från tidig morgon tills mörkret förvränger och gör det svårt att orientera sig bland färgernas kulörer, allt för att måla i kapp många förlorade veckors måleri.
Så här vill jag minnas att det är nästan varje år vid denna tidpunkt, får nästan ta med det i beräkningarna när jag tar emot beställningar. Ett antal veckor av frånvaro.
När jag målar vill jag inte bara må bra utan även ha den extra kraft som får mig att engagera mig hundra procent i målningen. Det går inte att ha en fot i ateljén och en som sjukvårdare.

Jag tror i alla fall jag har en framtida medarbetare för att inte säga konkurrent. Misstänker
Samuels framtida yrke.
Dagens porträtt gjort av min åttaåring.

Vi har klämt in en barnvälsignelse för barnbarnet Sakarias mellan passen också.
Ett tag befarade vi få ställa in det men lyckades få till en riktigt fin stund.
Samuel läste en dikt och ett kärlekslöfte som morbror till Sakarias, vänd mot honom och med ryggen mot publiken. Det kunde inte bli tydligare att det bara var riktat till den lille.

Saga och Elisia sjöng flera fina sånger.

Tro och kontroll

Vi har inte riktigt motståndskraft mot en sån här vargavinter. Ingen familj tycks skonas från sjukdom och inte undra på, vi klarar inte riktigt av detta klimat. Vi har också drabbats men inte så farligt som många andra, peppar peppar! Första gången i mitt liv som jag tycker att vanlig influensa verkar mer plågsam än magsjuka, jag som ändå är fobiskt rädd för det.

Det allra jobbigaste med sjukstuga är faktiskt käpparna i målarhjulet! Jag blir så frustrerad när allt står still och tankar som sänker modet gärna tar över. Tro och kontroll måste komplettera varandra, där tron tar över när kontrollen är svag.

Ta skydd!

Detta börjar nästan bli klaustrofobiskt, möter vi vår undergång!
Ska världen begravas i snö, jag menar Tranås och kanske några platser till.
Bäst att hålla sig högt ovan mark, som i min ateljé t.e.x.
Tur att jag har mycket att måla så jag inte behöver lämna mitt skyddsrum på länge.
Stora målningar är det bästa jag vet, så det jag ger mig in på nu passar perfekt, två meter spännande oljemålning. Så mycket målarduk tar plats men är väldigt roligt.
Det är optimalt att ha fyra målningar på gång samtidigt, som jag nu har för tillfället, för att inte stirra sig blind på ett moment. Det är nyttigt att gå ifrån och rensa i perspektivet ibland.

Insnöad i Tranås.

Men nu är det fredag, Samuel är på kalas och har köpt present, det är ett projekt i sig. Han går maximalt in för varje detalj, inte bara presenten, även inslagspappret och val av snöre och hur texten på kortet skrivs. Allt är väldigt noga genomtänkt och ingen kan påverka hans tanke och beslut. Han är målinriktad, näst intill omöjlig att resonera med när det är ett område han tycker sig veta bäst.
Långtråkigt blir det aldrig med honom, min bästis!

Jag skulle vilja våga tro

Det är många psalmer man vuxit upp med och nästan lärt sig utantill, utan att ha reflekterat över dess betydelse. ”Jag skulle vilja våga tro” sjöngs på radiogudstjänsten i förmiddags, en enkel psalm som är just en sån man så väl kan men som är lätt att bara rabbla. Ta lite tid och läs igenom psalmens text.

(Blomsterbuketterna är från Ljungs i Tranås.)

Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär.

2.
Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.

3.
Jag skulle vilja våga tro
att någon ser all nöd.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud finns bortom död.
Jag skulle vilja våga tro
att någon fanns,
som ville att jag vore hans.

4.
Jag skulle vilja våga tro.
Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro,
att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag
att jag ska få
den tro jag inte själv kan nå.

Tore Littmarck 1969, 1981

De unga i hemmet

Någonting fick min stressnivå att slå i taket i går.
Nu har jag just räknat ut varför!
Elisia fyllde 19 år i går (hurra hurra) och det skulle firas med att bjuda släkten ca. tjugo personer, något som vi brukar göra utan några större problem. Hon ville att vi skulle bjuda på ratatouille och lax med cheesecake till efterrätt. Men för att slippa för mycket fixande, lax dessutom är inte precis gratis, så föreslog jag att vi i den närmaste familjen kunde äta den önskade rätten till lunch innan, och bjuda gästerna på kycklingpaj och skinkrullar i stället och cheesecake till efterrätt.
Hur tänkte jag där?
Blev det mindre jobb att bjuda på paj/skinkrullar och cheesecake plus att göra hennes favoriträtt?
korkad är jag!

Vi har ett härligt gäng ungdomar i hemmet som har försökt sig på att ha pluggstuga (vissa mer drivna än andra, utan att nämna några namn 😉 en pluggar på universitetsnivå, en på gymnasienivå ytterligare en gymnasie och en på lågstadienivå, alla har dom sina personliga utmaningar, läxor, prov och inlämningsuppgifter mm. Vissa orkar mycket, andra mindre men dom kämpar efter förmåga.
…och så lilla Sakarias som sprider sin kärlek på sitt alldeles egna sätt!

Så sne, så rätt!

Varför är det så svårt att vara pedagogisk i matematik.
När jag vänder och vrider på lösningar för att hitta den bästa förklaringen så förvärrar jag det bara för varje gång jag öppnar munnen.
Han går i andra klass så det handlar inte om svårighetsgraden, men hur får man en annans hjärna att klicka?
Och vad svarar man på den återkommande frågan; varför ska jag lära mig detta?
Vi har verkliga mattesnillen i den nära familjekretsen och dessutom min syster som är utbildad specialpedagog i matte. Så man kan väl säga att glappet mellan oss i intresse och kunskap är rätt stort.

Den naturligaste tanken är att läraren ska vara pedagogen och det är där mitt barn ska lära sig.
Men han får ibland hem läxor som han inte förstår och har pressen på sig att göra.
Hur många gånger har jag inte suttit och försökt förklara ”mellanled” t.e.x. för alla mina barn. Jag har själv aldrig använt begreppet och lärt mig det i praktiken vad jag kan minnas. Det är möjligen något som bara finns där i det undermedvetna abstrakta tänkandet.
Från det till att kunna på ett begripligt och enkelt sätt förklara för en åttaåring.
Jag känner mig dum, han känner sig dum och vi drar ett likhetstecken, vi är lite dumma vi som inte kan matte och inte har den pedagogiska kompetensen.


Om jag skulle lära ut konst ( jag lämnar nu min motpol, matten) så vore det första momentet att ta bort alla regler och principer.
Jag skulle försöka bombardera mina elever med inspiration på olika sätt. Det enda som skulle kunna sätta stopp är om man inte har förmågan att känna inspiration, det är grundläggande för konstnärskapet.

Det finns så mycket man kan säga om kunskapskrav inom konstnärsskap, tar man bort det, så är man långt gången och på rätt väg.
Från det att man sätter in regler tar man i samma stund bort förmågan att tänka fritt, vilket är konstens grundmoment.

Jag gråter nästan av lycka när jag ser Lars Lerins program ”Lerins lärlingar”. Där får han individerna att verkligen blomma ut bara genom att tillföra inspiration och ge beröm.
Han exemplifierar det jag alltid tyckt varit det enda riktiga tillvägagångssättet inom konst, och visar hur otroligt betydelsefullt det kan vara för en individ att lyckas bara genom att använda sin egna kraft och tänkande.
Vad Du kan!
Vilken bra tanke Du har!

Jag skulle dessvärre kunna skriva en hel bok i detta ämne.
Inspiration-fri tanke-Uppskattning.

Den här är en vas! I mina ögon ett konstverk, som jag uppskattat i många år.
Eline gjorde den när hon var liten. Minns att hon skämdes att visa mig den. Enligt bedömaren följde den inte ” konstens regler”. Jag älskade den från första stund.
Vilket konstverk! Så sne, så rätt så personlig.

Små coola grejer

När ett barn plötsligt vill ha något väldigt mycket, kan det bero på avundsjuka, att kompisen har fått något fint och dyrt som inte vem som helst kan köpa.
Men i dag finns ytterligare en aspekt.
Samuel kom hem en dag i förra veckan och var beklämd, då fröken inte lät honom få klistermärken hon hade i sin kateder och som han så väldigt gärna ville ha.
Skolan har ju så coola grejer, förklarade han -suddgummi och klistermärken.
Jag kände mitt eget tillkortakommande. Jag har aldrig gillat och nog aldrig köpt -i mina ögon- sånt krafs.
Förr, när jag var liten, gav man ju bort småpyssel i present när man gick på kalas till en kompis.
I dag får presenter knappast ha ett värde under 150 kr, och då köper man inte klistermärken eller doftsuddisar. Vilket fått till följd att Samuel och säkert många andra, nästan aldrig får det.
Mobiler och paddor i all ära, men det han skulle bli så själaglad över att få är ett coolt suddgummi. Tandläkaren är kanske paradoxalt nog den enda som förser Samuel med dessa värdefulla små ting.

En hund står förstås högst upp på önskelistan. Denna lånehund kom Eline hem med en kväll. Samuel släppte den inte för en sekund.

Finns det något finare än mor och barn fotografier.

Bättre tid, fräckt befriad

Tillönskar alla ett gott nytt år! Vi får hjälpas åt att föra detta år fram mot en bättre tid genom rättvisa och lojalitet. Det är allas vårt ansvar.

Att summera året och trötta ut er med en tillbakablick på hur vi spenderat julen tänker jag inte göra, den skiljer sig nog inte så värst mycket från många andras berättelser. Men för tillfället spelar jag ”rita gissa” med Samuel och Dante som vi påbörjade med alla igår nyårsafton, men inte hann klart.

Vi skådar in i en framtid med ovisshet, men med nyfikenhet och förtröstan.

 


Årets första förmiddag spenderade vi (som var vakna) framför tv:n med ”Karlsson på taket”.
Jag har sällan ro att se en hel långfilm i ett sträck, men Astrid Lindgren alltså!
Karlsson är kanske inte den mest pedagogiska herre men oj oj oj så fräckt befriad, en av mina barndoms favoriter.
Astrid Lindgren förövrigt var ju ofattbart före sin tid med sina berättelser. Hon måste ha varit väldigt nyfiken och analyserat det mänskliga beteendet ingående. Ofta slående igenkänningsfaktorer i hennes personbeskrivningar, både hos mig själv men även att förstå andra människors beteende.