Bättre tid, fräckt befriad

Tillönskar alla ett gott nytt år! Vi får hjälpas åt att föra detta år fram mot en bättre tid genom rättvisa och lojalitet. Det är allas vårt ansvar.

Att summera året och trötta ut er med en tillbakablick på hur vi spenderat julen tänker jag inte göra, den skiljer sig nog inte så värst mycket från många andras berättelser. Men för tillfället spelar jag ”rita gissa” med Samuel och Dante som vi påbörjade med alla igår nyårsafton, men inte hann klart.

Vi skådar in i en framtid med ovisshet, men med nyfikenhet och förtröstan.

 


Årets första förmiddag spenderade vi (som var vakna) framför tv:n med ”Karlsson på taket”.
Jag har sällan ro att se en hel långfilm i ett sträck, men Astrid Lindgren alltså!
Karlsson är kanske inte den mest pedagogiska herre men oj oj oj så fräckt befriad, en av mina barndoms favoriter.
Astrid Lindgren förövrigt var ju ofattbart före sin tid med sina berättelser. Hon måste ha varit väldigt nyfiken och analyserat det mänskliga beteendet ingående. Ofta slående igenkänningsfaktorer i hennes personbeskrivningar, både hos mig själv men även att förstå andra människors beteende.

 

En viktig gåva

God fortsättning!
Nätshopping har nog aldrig varit så het som i år, av någon anledning. Så överbelastad att vissa butiker inte rott hem det.
När det drabbade mig någon dag innan julafton och jag insåg att den efterlängtade julklappen skulle utebli, visste jag först inte hur jag skulle kompensera julpklappshålet! Plötsligt kände jag starkt obehag,
Vad sysslar jag med!
Barnet som paket var ämnat till är en månad gammal…katastrof, vad besviken han skulle bli?!
Istället för den lyxiga klappen till ett välmående spädbarn, riktade vi insatsen till något betydligt viktigare och något som borde vara självklart för alla som känner shoppingen upp i halsen, helt självklart. Var med och rädda ett annat barns liv.

 

 

Det borde vara det första vi tänker på, prioriterat!
Bara tanken på mitt eget överdådiga beteende fick mig att må skit, så det fick även bli en sån julklapp till varandra, Tobbes och min. Inte för att stilla mitt eget samvete utan för att det borde vara en självklarhet.
Någon kanske fnyser och tycker att det är ett uttjatat, patetiskt naivt och nästan ett klyschigt tänk, misstankar om felriktade insatser mm. då skakar jag på huvudet och tar gärna den naivstämpeln, det är värt det!

Vi är inga stora välgörenhetskämpar men försöker efter vår förmåga och framförallt visa våra barn på det viktiga, att tänka i ett vidare perspektiv än att bara driva på vårt eget begär.
Jag är uppvuxen i en miljö av missionärer och organisationer och vet hur vissa människor viger sina liv för att rädda andra. Alla har vi inte denna drivkraft men alla kan göra lite och tillsammans blir det mycket.

Unicef blev vårt val i jul med sitt julrebjudande -dubblad gåva i december-

Sakarias du är en gåva till världen, den ska du dela med dig av.

 

 

En liten tjej som medverkade i musikhjälpen med sin egen stora bössa var lilla Elvira. Bra start på livet, hon vill också föra livets gåva vidare.

Pysseldags!

Vi har bott i detta hus i ca. fem år och igår insåg jag hur otroligt mycket varierande växter som ryms i vår trädgård. Svårt att artbestämma allt. Med Ljungs handelsträdgård som inspirationskälla tog jag och Elisia ett varv i trädgården och samlade några hinkar av dess utbud. Helt fascinerade av vad mycket som fanns att hitta. Det är ingen starkt utvecklad sida  hos mig, att julpyssla, men det är roligt när det hinns med och framför allt att få vara ute och plocka och använda det finaste från växtriket.

Minns för 28 år sedan då Karin Gullberg (välkänd från tidigare nämnda Ljungs) kom hem till mig då jag hade fått min förstfödda, med sin fantastiska skicklighet kom hon med juldekorationer och pynt, hon tyckte att som nybliven mamma var det dags att utveckla en pysslig ådra.

Nu är det Elisias tur och som nybliven mormor är det kanske dags att återuppta det pyssliga. Förövrigt har jag i dag tydligen klivit över tröskeln till 48 47år, jag har ett helt år tillgodo då jag trott mig vara 47 hela året.

 

Nykter jul en kluven högtid

När ens barn får barn och jag blivit mormor för första gången måste man nog vara lite mormorledig. Inte för att dom hindrar mig, men det är onekligen lite svårt att fokusera på något som skulle vara viktigare. Jag försöker disciplinera mig några timmar om dagen i ateljén, men när HAN kommer och knackar på, släpper jag allt.

Julen närmar sig, för oss är en nykter jul en självklarhet eftersom ingen av oss i släkten dricker vid någon annan tid på året heller.

Men det måste vara en kluven högtid för många barn som dels längtar efter deras drömmars jul, samtidigt som erfarenheter säger dom att det kan spåra ur närsomhelst och bli en katastrof.

Jag och Torbjörn besökte ett varuhus i Mantorp häromdagen, min uppmärksam drogs ofrånkommligt till en man som tappat alla hämningar och skrek alldeles ursinnigt på sin kvinna. Lunkande efter gick deras barn, stackars barn! Dess uppgivna blick vittnade om att det inte var första gången hennes pappa betedde sig hotfull, nära på fysiskt.

Min omedelbara tanke var; kan man i nyktert tillstånd och inför allmän åskådning bete sig så mot sin familj, hur är det då innanför hemmets väggar. Och hur beter han sig under en högtid med lite alkohol i kroppen?
Är han tomten i huset?
Framåt småtimmarna, hur blir han då?


Själsligt spektra och pumparock

Det är tur att varje högtid har ett visst mått av kreativitet.
Så här på hösten och vintern är det så mycket innesittande, och passivitet skapar dödsångest för själen.
”Jag vill göra inte titta” sa Samuel som fyraåring en gång när jag bad honom titta på för att se och lära, Jag vill göra inte titta!
Det har blivit ett väl använt citat som säger mycket om en viss typ av person. Jag känner så väl igen mig i honom och han fångade hela sitt själsliga spektra i en enkel mening, så begriplig för alla.
Det går inte att säga till honom; sluta med det där, du får inte, du kan inte.
Jag känner igen det jag tror han känner just då, bakbunden med en viss själslig dödsångest.
Men med åren vänjer man sig likt ett lejon i fångenskap.
Jag vill kunna tämja Samuel-lejonunge men jag vill inte sätta honom i bur.

Tillsammans med sin otroligt fin glada och snälla kusin blev det kreativ pumparock i går.

Efter att ha kommit hem från affären och att vi börjat söka coola bilder på nätet insåg jag hur svårt det skulle vara för mig att hålla fingrarna borta från pojkarnas pumpor så jag åkte och köpte en egen.

I timmar stod han och karvade frenetiskt i denna pumpa.

 

Finaste kusin med sin pumpa.


 

 

Kör alltid fel!

Idag var tanken att jag skulle åka en sväng till Scandinavia photo i Bankeryd. Det borde ju inte vara några konstigheter, eller?
Scandinavia photo besöker jag ett par gånger om året och ändå lyckades jag köra fel tre gånger. Kan medge att mitt lokalsinne inte är att skryta med.
Denna butik är för en fotointresserad ett mycket inspirerande ställe som kan erbjuda allt från minsta lilla fotopryl till den allra värsta proffsutrustningen, fotoutställning, sympatisk personal och t.o.m. kaffe upplyste mig min mor.
Jag fick vad jag behövde där… tror jag! För tillfället i alla fall.

Kolla gärna in fotosidan.

Detta är dock en gammal godingkamera.

När det gäller fotografering och inte minst studiofotografering finns det inga gränser för vad det kan kosta. För mig är fotograferandet en nödvändighet i mitt arbete som porträttmålare så jag sliter ständigt mitt hår i förtvivlan.
Jag är absolut ingen tekniknörd men jag kan bild. Tekniken måste vara begriplig och fungera. Det gör sällan något av det!
På väg hem åkte jag förbi konstnärsbutiken Westers i Jönköping, eller rättare sagt, det blev en del snurr även dit innan jag kom rätt. Fattar inte, dom här butikerna jag besöker allra mest hittar jag ändå inte klockrent till. Min teori är att om man alltid har kört fel så kan man ju också bara hitta den vägen, alltså fel väg för jag vänder alltid på samma ställe dessutom.
Mitt ärende tog max en timme och hela resan 5 timmar 😬

Kvällens fotopyssel, man får inte glömma bort vikten i att leka och fantisera ibland.