Påskpyssel

När man jobbar som jag gör blir skillnaden inte så stor då man plötsligt inte får träffa folk, eftersom det är så min vardag för det mesta ser ut. Däremot känns det väldigt jobbigt att kära gamla mor inte får vara med i gemenskapen nu när det är påsk. Men hon säger själv, hellre i karantän i frihet än karantän på intensiven!
Vi är många som umgås i familjen och det antalet går liksom inte ändra på. Vi är i alla fall inte över femtio stycken. Så vårt påskfirande ser inte annorlunda ut nu som då.
Förutom att Mor då fick sitta ute på altan och måla ägg och titta in genom altandörren på oss andra, och dom små ställde ut sina alster i fönstret så hon kunde ta del av deras verk.

Alla barnen gjorde så fint. Samuels ”monster”….är ju påskig!!
Lilla Signes fina hare och Sagas fina ägg. Allt i cernitlera.

Elisias ägg är lite utöver det vanliga. Hon har gjort dom i cernitlera och sedan målat med akryl.

Roliga pojkar, dessa två!

Glädjeturne

 I dag har jag varit på ett porträttuppdrag. En mycket märklig situation när man nästan känner sig skyldig till något när man åker in i Stockholm.
Ännu märkligare när jag fick frågan, du tog väl bilen och inte tåget va?
Nej jag tog bilen och mina två döttrar var med.
Jag har nästan alltid någon av dom med och ibland bägge två som i dag.
Vi stannade vid Stavsjö på vägen hem och åt lite. Expediten kommenterade oss så fint. Det var verkligen ett glatt gäng, det är sällan man möter så glada människor.
När vi skulle gå vädjade han till mina tjejer att aldrig sluta vara så positiva. Dom är faktiskt alltid såna, och när vi åker på vår lilla turné så är det extra roligt. Alla mina barn brukar vara glada tillsammans, kanske skulle införa glädjeturné med dom.

Är jag skrytsamt stolt eller, Eline och Elisia?

En gammal bild. Den är lite missvisande för dom ser ju inte alls så glada ut!

I dessa tider

Vanligtvis jobbar jag själv i min ateljé, samma nu. Det funkar alldeles utmärkt. Har man bara rutiner och inte låter sig påverkas alltför mycket av omständigheter runtomkring så går det väldigt bra! Det kan nog alla vänja sig vid, om man inställer sig på att vara effektiv. Då kan det till och med vara ännu mer effektivt med arbetsro.

Jag ska till Stockholm nu… är det livsfarligt eller???
För mig är mina uppdrag viktiga, för någon annan betraktas det måhända som oviktigt med porträttmålare ”i dessa tider”.

Att hela samhället närmar sig nedläggning skapar ångest och förfall, och inget uttryck är väl så använt just nu som ”i dessa tider”.
Dödsfallen kommer nog öka, inte bara av viruset.
Den katastrof som drar över oss, i och med all information, tror jag leder till stor skada.

Det finns säkert en och annan som tar ett glas och resonerar – Det finns nog ingen poliskontrollant ute ”I dessa tider” ändå.

Så finns det som vi vet, små företag som kanske redan innan haft det tufft, där det får förödande konsekvenser ”i dessa tider”.

För att inte tala om alla som redan innan lider av ångest, som kanske har sjukdomsfobier. ”Dessa tider” kan vara orimliga att hantera.

Misshandel och missbruk har redan ökat ”i dessa tider”.

Många gamla blir lämnade ensam med sin oro, tappar aptiten och blir undernärda ”i dessa tider”.

Listan kan nog göras mycket mycket längre än så, där förebyggande av sjukdom kan få livsfarliga följder. Där människor stryker med som inte ens varit sjuka.
Förebyggandet är så klart viktigt, men människan bakom varje förmaning är också viktig att komma ihåg.

Det finns mycket positivt också, det gäller bara att kunna konsten att se det.
Många konstnärer, liksom jag själv får nästan mer inspiration ”i dessa tider”.

Moderna museet visar live guidning på facebook och Instagram varje dag kl 12.00. Ett suveränt intiativ. https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/

Sällskap i ateljén men tomt i butikerna

Att kontakta mig för att beställa porträtt är relativt riskfritt! Jag har inget team med mig när vi möts och jag sitter för det mesta i karantän i min ateljé om dagarna. Jag har bunkrat såklart som alla andra fast med penslar! Måsta tillägga att jag inte avsiktligt köpte alla penslar av en sort som butiken hade på grund av coronaviruset utan för att jag måste åka några mil varje gång för att besöka konstbutiken, men expediten undrade kanske över mitt agerande.


Jag trodde aldrig att en liten ort som Tranås skulle gripas av sån panik, att det skulle bli skövling på mathyllorna. Kanske har jag missat något inser jag nu när vårt skafferi behöver fyllas på, men butikernas hyllor gapar tomma.

Jag har haft finfint besök i ateljén. Han sa ” måla mormors ateljé” Sakarias som är två år. Vem blir lyckligare än jag.
Man måste tona ner dramatiken med Corona för barnen. Dom har svårt att tänka förbi allt som sägs och får därför lätt panik.
Samuel kom hem efter två timmars tennisträning och med en viss rädsla i rösten, jag tror jag har Corona mamma! symptomen stämmer precis, ont i kroppen!
Jag kunde lugna honom med att man kan få ont i kroppen av två timmars träning, helt normalt.

I och utanför ateljén

Min ateljé må vara den plats där porträttmålningar och andra målningar trängs tillsammans med färger av alla världens sorter och millioner tillbehör därtill. Men vill man så kan den snabbt förvandlas till clean fotostudio.

Denna lilla söta firade sin ettårsdag i min ateljé. Hon var snabb att krypa iväg men några fina bilder lyckades vi med.

Vårt hus hänger med i utvecklingen kan man säga för att ta det positivt. Värmesystemet i form av vedpanna har brakat ihop helt och vi har fått ett akut beslut att lösa på en kvart. Vilken är den bästa uppvärmningen för vårt hus på berget? Kanske bergvärme! Alla inblandade förstår det akuta läget och har varit väldigt hjälpsamma och på ett par veckor har vi snart ett helt nytt värmesystem och behöver inte frysa längre.

Morgonnyheterna stod på i bakgrunden nu på morgonen och jag smålyssnade på en kvinna som lät väldigt trygg och klok, som vilken välutbildad sympatisk kvinna som helst. Kanske psykolog eller någon form av sjukvårdare tänkte jag. Så hörde jag vad samtalet handlade om och tittade upp. Det var inte direkt det jag föreställt mig. Där satt en fd. uteliggare och bostadslös kvinna som pratade om utsatta och hemlösa kvinnor. Det var ingen tvekan om att hon hade levt i missbruk och utanförskap större delen av sitt liv, det vittnade hennes utmärglade kropp och utseende om.
Men varför? Hoppas hon får många kramar och bekräftelse, så fin hon är. Jag kan inte låta bli att tänka på hur en människa kan hamna så fel och i samma person sitta inför tvkameror och vara så otroligt lugn klok och närvarande. Det må vara fördomsfullt av mig men jag tror dom flesta nog skulle känna det jag gör.

Vi vill måla!

Som alltid när jag har mycket arbeten, så får jag såna superideer på annat att göra. Det är självklart så att inspirationen kommer då man inte känner pressen att göra. I huvudet finns projekten och dom försvinner inte förrän dom verkställs.

En helt annan sak är att det finns en liten hund som är så ivrig på att få lära sig måla. Det är inte första gången han plundrar min ateljén. Men av allt spännande han kan välja på så tar han bara paletter och penslar. I morgon ska han på valpkurs och lära sig att han är en hund, men ser ut så här! Han tycker särskilt mycket om kadmiumröd.

 

 

Tycker pojkar om starka flickor?

Av porträtt jag målat är det mest män. Det är inte negativt på något sätt att måla män, men det är synd att så få kvinnor blir porträtterade. Porträttmålare är inte ett av dom vanligaste yrken, därmed är det svårt att avgöra om det är ett mansdominerat yrke eller inte, men det tycks vara mest män som blir porträtterade i alla fall.

Kopplat till detta fick jag i dag en tankeställare.

Mina två döttrar och jag gick för ovanlighetens skull tillsammans på stan och såg i ett skyltfönster en så fin barnoverall med pippimönster. Vi hajade till alla tre och gick in i affären med lilla Sakarias i åtanke. Såklart kläderna låg på flickavdelningen!
Men varför är Pippi Långstrump bara för flickor?
Jag frågade faktiskt butiksägaren varför hela sortimentet av pippikläder låg där. Vill vi inte uppmuntra pojkarna att ha en stark flicka som förebild?

Vägval

Alla kan inte bli yrkesverksamma konstnärer, det är nog den enda väg jag velat avleda mina barn från. Mina äldsta står i vägskälet där dom ska välja riktning för vad dom vill med sin framtid.
Min pappa som var pastor sa en gång till en ung människa som befann sig i samma vägskäl; om du absolut, absolut måste så kan du bli pastor, inte annars. Nu har konstnär aldrig varit något alternativ för mina barn dom har haft helt andra planer, inom vård ambulans eller skola som övriga släkten. Jag är evigt tacksam att dom inte går i mina fotspår även om det för mig är livet, det bästa man kan tänka sig. Jag är tacksam för att dom har andra förebilder omkring sig.

Adrenalin ger energi…eller? Grunda en målning

Åter på banan? kraften har varit bortblåst en vecka nu.
Ibland kan irriterande moment vara uppiggande, på något sätt, som att andras hundar uträttar sina behov på vår tomt så valpen kliver i det och käkar, uääk!
Eller att grabben kommer hem från skolan och spelar rockabilly, och påstår sig tycka om det. Måste erkänna att det nog är den musik som får min kulturella själ att skrika mest.
Men nu kanske kropp och själ kan rycka upp sig, visst triggar väl adrenalin energin. Man måste ju kunna få ut något positivt av det som irriterar?
Utan kraft går det knappt att måla, kan inte uppnå någonting. Det känns som att en amatör skulle gjort ett bättre arbete.

Två valpar som tar och ger energi.

Har iallafall påbörjat ett stort pampigt porträtt och ett par fina i mindre storlek.
Grundarbetet är viktigt. Jag lägger mycket omsorg på att göra grunden så som jag vill ha den, annars får jag ångra det senare. Jag spacklar bort mycket av dukens struktur som kan störa om det slår igenom på målningen. Tre till fyra gånger spacklas duken med gesso. Efter en tids torkning grundmålar jag med en lämplig färg för bästa fästförmåga och behaglig grundton. Efter det lägger jag på bakgrundsfärg, jag börjar alltid med bakgrunden som sedan får återspegla och harmoniera ansiktet och kroppen.