Vägval

Alla kan inte bli yrkesverksamma konstnärer, det är nog den enda väg jag velat avleda mina barn från. Mina äldsta står i vägskälet där dom ska välja riktning för vad dom vill med sin framtid.
Min pappa som var pastor sa en gång till en ung människa som befann sig i samma vägskäl; om du absolut, absolut måste så kan du bli pastor, inte annars. Nu har konstnär aldrig varit något alternativ för mina barn dom har haft helt andra planer, inom vård ambulans eller skola som övriga släkten. Jag är evigt tacksam att dom inte går i mina fotspår även om det för mig är livet, det bästa man kan tänka sig. Jag är tacksam för att dom har andra förebilder omkring sig.

Adrenalin ger energi…eller? Grunda en målning

Åter på banan? kraften har varit bortblåst en vecka nu.
Ibland kan irriterande moment vara uppiggande, på något sätt, som att andras hundar uträttar sina behov på vår tomt så valpen kliver i det och käkar, uääk!
Eller att grabben kommer hem från skolan och spelar rockabilly, och påstår sig tycka om det. Måste erkänna att det nog är den musik som får min kulturella själ att skrika mest.
Men nu kanske kropp och själ kan rycka upp sig, visst triggar väl adrenalin energin. Man måste ju kunna få ut något positivt av det som irriterar?
Utan kraft går det knappt att måla, kan inte uppnå någonting. Det känns som att en amatör skulle gjort ett bättre arbete.

Två valpar som tar och ger energi.

Har iallafall påbörjat ett stort pampigt porträtt och ett par fina i mindre storlek.
Grundarbetet är viktigt. Jag lägger mycket omsorg på att göra grunden så som jag vill ha den, annars får jag ångra det senare. Jag spacklar bort mycket av dukens struktur som kan störa om det slår igenom på målningen. Tre till fyra gånger spacklas duken med gesso. Efter en tids torkning grundmålar jag med en lämplig färg för bästa fästförmåga och behaglig grundton. Efter det lägger jag på bakgrundsfärg, jag börjar alltid med bakgrunden som sedan får återspegla och harmoniera ansiktet och kroppen.

 

Fotokonst ett bra alternativ

Att konst inte är den billigaste investeringen, åtminstone inte om man vill ha något som är lite mer än att matcha soffan, är sant. Elisia som för något år sen flyttade hemifrån undrade just det, hur man kan få tag i bra konst utan att bli ruinerad. Konst kostar, så är det.

Men hennes undran inspirerade mig och foto är ett bra alternativ, snabbt enkelt billigt och häftigt. Dessutom kan det fylla olika behov och även matcha soffan om man bara vill det.

Jag gick direkt efter hennes fundering in och kollade vad jag själv har för exempel att visa och inspirera. Det är jätteroligt och tacksamt med foto.

Denna har jag själv som stor förstoring ovanför soffan. Typ ”konstfoto”.

…fler liknande konstfotografier

Eller kanske alternativa porträtt...

 

söta bilder passar alltid någonstans…

 

Eller en rad ”matcha soffan” i mindre storlek…
…eller något roligt i köket kanske. Det finns oändligt med idéer om man vill ha fotokonst.

 

 

Alfred-valp

En trogen följeslagare är vad jag fått. Från en dag till en annan har jag någon som är efter mig överallt. Det är otroligt intensivt med valp, ständigt pass. Alfred-valp är med mig i ateljen och där får han det lugn jag hoppats på. Han ligger bredvid mig och sover i ett par timmar. Däremot kan han plötsligt få för sig att jaga min pensel när jag målar och då vet jag att det är dags att ta paus. 

 

Det är inte lika lätt att få hundvakt som barnvakt och jag hoppas att han vänjer sig att åka bil. Vi hämtade honom i Stockholm men han gillade inte alls den resan och det är just dit jag mest åker, så jag hoppas innerligt att han kommer över sin avsky att åka bil annars blir det knepigt.

Nytillskott

I morgon händer det stora grejer, eller små, beror på hur man ser på det.
Vi hämtar eventuellt hem en liten Stockholmare! Hoppas vi kommer gilla varandra, har svårt att tro annat från vår sida i alla fall. Det är en bedårande Schnauzervalp som vi i nuläget kallar Lilla a, sedan får han nog heta Stora A insisterar Samuel, kullens namn är alltså på A. Det är i första hand Samuel som ska ta hand om, träna och dressera den (med vår hjälp förstås).

Jag måste få visa lite bilder som visserligen inte är mina egna, på valpkullen och deras ståtliga mamma.
Schnauzer ska vara en allergivänlig ras, viket vi verkligen hoppas funkar på våra allergiska släktingar.



Samuel har i alla fall vanan inne att träna djur 😉 så det ska nog inte bli några problem.

Lite dålig planering kanske då jag om någon vecka tänker köra min stora gitarristmålning till Stockholm, där vi alltså om allt funkar ska hämta Lilla a. Men så får det bli!

Jag ska fotografera den stora målningen innan leverans, vilket nästan är en större utmaning än att måla den. Jag har fina studioblixtar men lyckas sällan fota målningar med den ljussättningen, och dagsljuset i nuläget blir för kallt med snön. Om någon sitter inne med kunskap och råd så är jag tacksam för tips. Jag har studerat ljussättning för fotografering av konst, men har aldrig tyckt det varit så lätt att få till det perfekt. Det kan ta mer än en dag för mig bara att fota en målning och det kräver en massa redigering av färg och ljus för att få det naturligt. Det är mycket frustrerande. Förlåt för lång utläggning gällande detta, men jag är lite desperat.

Det finns inga motgångar, bara utmaningar

En efter en blir målningar klara. I morgon skickar jag ett oljeporträtt till Stockholm.
Jag har flera på gång samtidigt parallellt, vissa går snabbare att färdigställa andra kräver lite mer tid.
Eller vad säger du Jimi Hendrix, jag har en väl liten pensel tycker du…

Det händer lite mycket runtomkring och jag vill helst bara ha flow. Nåja så funkar inte livet när man har en omgivning.

Det är farligt ute

2019 har tagit fart, väldig fart, eller 2018 gjorde sin slutspurt.

I vanlig ordning åkte vi ut i skogen, denna gång till Tåkern, för att grilla och senare invänta tolvslaget i Vadstena. Denna fantastiskt vackra stad. Den låg magiskt vackert som en saga, men helt verklig. För att inte tala om deras avancerade fyrverkeri, säga vad man vill. Det enda som störde var lite för många rulltande människor.
På tåkern var det däremot helt lugnt och mörkt. Tillsammans med delar av familjen tog vi en promenad i mörkret och jag försökte skämtsamt förklara för Jonathan vikten av ett bra fotografi. Dåliga foton-dålig reklam. Bra foton-bra reklam, bra reklam väcker intresse- intresse leder till jobb, jobb ger inkomst…pang! Jag snubblar över en sten och smäller handlöst ansiktet i den stenbelagda stigen, näsan tog det mesta av smällen och stackars Samuel var säker på att jag dog! Min första tanke var; detta kommer inte se snyggt ut för det blödde ganska rejält, vad ska vi göra i morgon…vi är ju bortjudna…! jag var faktiskt helt nykter! Jag skulle bara få till det där viktiga fotot i den becksvarta natten.
Dagen innan hade jag ramlat framför bilen och sträckt ryggen, jag summerar detta år och konstarerar att det är livsfarligt att lämna ateljen.

Det var mörkt.

Efter misstag kommer…

Nu gjorde jag bort mig.
Jag la på en mellanfernissa på ett nästan färdigt oljeporträtt, men utan att känna om den var helt torr! Vilket den tydligen inte var…helt! Det innebär att målningen får en vit hinna över sig. Min ångest säger att flera månaders jobb är förstört. Mitt kreativa sinne säger att, det blir ännu bättre efter misstag.
Mellanfernissa är bra absolut, när den används på rätt sätt!

 

Som trotsiga ungar

I morse åkte jag och Elisia och köpte en tårta av en viss anledning. På förpackningen stod det att tårtan skulle räcka till sex personer. Vi var fem stycken normala tårtätare, varpå mindre än hälften av tårtan gick åt.
Köper man en tårta för sex personer så förutsätter nog många att den ska gå åt, vilket dom då ser till att den gör också.

När jag var liten var påsarna man plockade godis i ca tio gånger tio cm. stora. Det var en lagom dos lördagsgodis för ett barn…då! Nu erbjuder man hinkar till barnen att fylla med godis. Skulle man fylla denna hink med motsvarande mängd som den lilla papperspåsen rymde så täcker det botten på hinken.
Av någon anledning har Coca-Cola flaskorna också vuxit till dubbla storleken på några få år.

Samtidigt har väl hälsovården aldrig varit så angelägna om att upplysa och varna för konsekvenserna av dåliga matvanor och kaloriintag som dom är i dag. Det finns väl ingen människa som missat informationen.
Jag slås av hur lika det beteendet är som hos mina trotsiga pöjkar. Så reagerar dom ofta, ju mer jag påminner och tjatar om vad dom borde göra desto mindre gör dom som jag säger. Dom vet mycket väl, men gör tvärtom.
Man kan ju också undra varför det ska smygas på oss ett beteende som kan vara svårt för många att motstå. Hade det stått, räcker till tolv personer på tårtan så hade det förmodligen accepterats, åtminstone för den som är beredd att följa det dom lärt sig.