Blir du lönsam lille vän

I skolan här har barnen just haft kängrumatte.
Elisia berättade för mig hur hon upplevde hennes första kängrumatte.
Hon var liten och med ganska normalhöga krav på sig själv men en duktig och stark flicka. Men denna uppgift hade hon svårt att förstå och av den press hon kände fick hon panik och började gråta, hennes lärare tog henne i famnen och kramade tröstande.
Det kan inte ha varit lätt för en lärare som jag vet alltid såg till barnens välmående i första hand, att ständigt tvingas utsätta dom för något som gick hennes egna teorier emot. Denna lärare gjorde underverk med barnen med sin kravlösa inkännande attityd, hon läste av var och ens behov och fick deras självförtroende att utvecklas, som dessutom fick till följd att barnen kunde ta till sig den kunskap som målen krävde.

Tyvärr har skolvärlden (jag säger inte lärarna) en attityd och ett budskap till våra barn om att du måste leverera, gör oss inte besviken!
Jag har haft fyra skolbarn och vet hur det är att ha barn som lyckas och hur ett barn påverkas av att misslyckas.
Jag minns hur tårarna välde upp ur ögonen när han för första gången fick höra att; det här var ju inte så bra!
Chocken hos en liten som tidigare inte visste annat än vilket fint och älskvärt barn och vän han var, som absolut inte var beredd på att få höra att han inte riktigt dög. För oss var det en bagatell, ett vanligt utvecklingssamtal, men för honom var det förödande för han var ett litet barn som trodde att han dög som han var. Där naggades nog hans självförtroende för första gången och jag glömmer aldrig hans tårfyllda blick.

Jag har alltid sett det som viktigt att uppmuntra mina barn till att bli riktigt bra på något.
Men varför? Måste alla verkligen prestera något extra för att…. Ja, vadå?
Accepteras!
Leverera?
Duga för andra och sig själv?
Finnas till?
Är det inte bra nog att bara få vara en god människa?
Vi strävar ständigt efter extra allt. Skolan jagar, siktar och träffar. Vi följer lydigt efter i jakten utan att egentligen reflektera.
Effektivt slår vi undan fötterna på de barn som inte lyckas och hyllar eliten, dom som lyckas. Budskapet till barnen för att hårdra, är att tävla, jämföra visa upp och leverera.

Skulle vi kunna låta barnen få uppträda, synas och bli hörda utan att alltid bli bedömda?
Men då räknas det bara som lek och där har vuxna inte någon funktion.

Inget vidare sätt om man vill bygga upp ett självförtroende.

 ”Blir du lönsam, lille vän” av Peter Tillberg.
Den stora målningen med ett rakt budskap.

Hoppas på i morgon!

Vem inbillade sig att det skulle vara en varm och strålande dag i dag. Min bror och jag planerade en utflykt till Tåkern för första gången i år med alla barn. Jag stod hela kvällen och lagade utflyktsmat, men vaknade tidigt av att det stormade utanför fönstret. Inte perfekt tåkernväder! Fåglarna gömmer sig och bara deras skit virvlar omkring på Östgötaslätten. Hoppas på morgondagen! Jag har jobbat intensiv hela veckan för att kunna bjuda mina barn på en dagsutflykt, så det vore väl attans om jag svek dom på det lilla!

En sommarbild på Samuel vid Tåkern. Han älskar fortfarande denna plats, för upptäcktsfärder.

De unga i hemmet

Någonting fick min stressnivå att slå i taket i går.
Nu har jag just räknat ut varför!
Elisia fyllde 19 år i går (hurra hurra) och det skulle firas med att bjuda släkten ca. tjugo personer, något som vi brukar göra utan några större problem. Hon ville att vi skulle bjuda på ratatouille och lax med cheesecake till efterrätt. Men för att slippa för mycket fixande, lax dessutom är inte precis gratis, så föreslog jag att vi i den närmaste familjen kunde äta den önskade rätten till lunch innan, och bjuda gästerna på kycklingpaj och skinkrullar i stället och cheesecake till efterrätt.
Hur tänkte jag där?
Blev det mindre jobb att bjuda på paj/skinkrullar och cheesecake plus att göra hennes favoriträtt?
korkad är jag!

Vi har ett härligt gäng ungdomar i hemmet som har försökt sig på att ha pluggstuga (vissa mer drivna än andra, utan att nämna några namn 😉 en pluggar på universitetsnivå, en på gymnasienivå ytterligare en gymnasie och en på lågstadienivå, alla har dom sina personliga utmaningar, läxor, prov och inlämningsuppgifter mm. Vissa orkar mycket, andra mindre men dom kämpar efter förmåga.
…och så lilla Sakarias som sprider sin kärlek på sitt alldeles egna sätt!

Så sne, så rätt!

Varför är det så svårt att vara pedagogisk i matematik.
När jag vänder och vrider på lösningar för att hitta den bästa förklaringen så förvärrar jag det bara för varje gång jag öppnar munnen.
Han går i andra klass så det handlar inte om svårighetsgraden, men hur får man en annans hjärna att klicka?
Och vad svarar man på den återkommande frågan; varför ska jag lära mig detta?
Vi har verkliga mattesnillen i den nära familjekretsen och dessutom min syster som är utbildad specialpedagog i matte. Så man kan väl säga att glappet mellan oss i intresse och kunskap är rätt stort.

Den naturligaste tanken är att läraren ska vara pedagogen och det är där mitt barn ska lära sig.
Men han får ibland hem läxor som han inte förstår och har pressen på sig att göra.
Hur många gånger har jag inte suttit och försökt förklara ”mellanled” t.e.x. för alla mina barn. Jag har själv aldrig använt begreppet och lärt mig det i praktiken vad jag kan minnas. Det är möjligen något som bara finns där i det undermedvetna abstrakta tänkandet.
Från det till att kunna på ett begripligt och enkelt sätt förklara för en åttaåring.
Jag känner mig dum, han känner sig dum och vi drar ett likhetstecken, vi är lite dumma vi som inte kan matte och inte har den pedagogiska kompetensen.


Om jag skulle lära ut konst ( jag lämnar nu min motpol, matten) så vore det första momentet att ta bort alla regler och principer.
Jag skulle försöka bombardera mina elever med inspiration på olika sätt. Det enda som skulle kunna sätta stopp är om man inte har förmågan att känna inspiration, det är grundläggande för konstnärskapet.

Det finns så mycket man kan säga om kunskapskrav inom konstnärsskap, tar man bort det, så är man långt gången och på rätt väg.
Från det att man sätter in regler tar man i samma stund bort förmågan att tänka fritt, vilket är konstens grundmoment.

Jag gråter nästan av lycka när jag ser Lars Lerins program ”Lerins lärlingar”. Där får han individerna att verkligen blomma ut bara genom att tillföra inspiration och ge beröm.
Han exemplifierar det jag alltid tyckt varit det enda riktiga tillvägagångssättet inom konst, och visar hur otroligt betydelsefullt det kan vara för en individ att lyckas bara genom att använda sin egna kraft och tänkande.
Vad Du kan!
Vilken bra tanke Du har!

Jag skulle dessvärre kunna skriva en hel bok i detta ämne.
Inspiration-fri tanke-Uppskattning.

Den här är en vas! I mina ögon ett konstverk, som jag uppskattat i många år.
Eline gjorde den när hon var liten. Minns att hon skämdes att visa mig den. Enligt bedömaren följde den inte ” konstens regler”. Jag älskade den från första stund.
Vilket konstverk! Så sne, så rätt så personlig.

Små coola grejer

När ett barn plötsligt vill ha något väldigt mycket, kan det bero på avundsjuka, att kompisen har fått något fint och dyrt som inte vem som helst kan köpa.
Men i dag finns ytterligare en aspekt.
Samuel kom hem en dag i förra veckan och var beklämd, då fröken inte lät honom få klistermärken hon hade i sin kateder och som han så väldigt gärna ville ha.
Skolan har ju så coola grejer, förklarade han -suddgummi och klistermärken.
Jag kände mitt eget tillkortakommande. Jag har aldrig gillat och nog aldrig köpt -i mina ögon- sånt krafs.
Förr, när jag var liten, gav man ju bort småpyssel i present när man gick på kalas till en kompis.
I dag får presenter knappast ha ett värde under 150 kr, och då köper man inte klistermärken eller doftsuddisar. Vilket fått till följd att Samuel och säkert många andra, nästan aldrig får det.
Mobiler och paddor i all ära, men det han skulle bli så själaglad över att få är ett coolt suddgummi. Tandläkaren är kanske paradoxalt nog den enda som förser Samuel med dessa värdefulla små ting.

En hund står förstås högst upp på önskelistan. Denna lånehund kom Eline hem med en kväll. Samuel släppte den inte för en sekund.

Finns det något finare än mor och barn fotografier.

En viktig gåva

God fortsättning!
Nätshopping har nog aldrig varit så het som i år, av någon anledning. Så överbelastad att vissa butiker inte rott hem det.
När det drabbade mig någon dag innan julafton och jag insåg att den efterlängtade julklappen skulle utebli, visste jag först inte hur jag skulle kompensera julpklappshålet! Plötsligt kände jag starkt obehag,
Vad sysslar jag med!
Barnet som paket var ämnat till är en månad gammal…katastrof, vad besviken han skulle bli?!
Istället för den lyxiga klappen till ett välmående spädbarn, riktade vi insatsen till något betydligt viktigare och något som borde vara självklart för alla som känner shoppingen upp i halsen, helt självklart. Var med och rädda ett annat barns liv.

 

 

Det borde vara det första vi tänker på, prioriterat!
Bara tanken på mitt eget överdådiga beteende fick mig att må skit, så det fick även bli en sån julklapp till varandra, Tobbes och min. Inte för att stilla mitt eget samvete utan för att det borde vara en självklarhet.
Någon kanske fnyser och tycker att det är ett uttjatat, patetiskt naivt och nästan ett klyschigt tänk, misstankar om felriktade insatser mm. då skakar jag på huvudet och tar gärna den naivstämpeln, det är värt det!

Vi är inga stora välgörenhetskämpar men försöker efter vår förmåga och framförallt visa våra barn på det viktiga, att tänka i ett vidare perspektiv än att bara driva på vårt eget begär.
Jag är uppvuxen i en miljö av missionärer och organisationer och vet hur vissa människor viger sina liv för att rädda andra. Alla har vi inte denna drivkraft men alla kan göra lite och tillsammans blir det mycket.

Unicef blev vårt val i jul med sitt julrebjudande -dubblad gåva i december-

Sakarias du är en gåva till världen, den ska du dela med dig av.

 

 

En liten tjej som medverkade i musikhjälpen med sin egen stora bössa var lilla Elvira. Bra start på livet, hon vill också föra livets gåva vidare.

Sliter mitt hår

Så gick luften ur mig… när Samuel dyker upp så här precis innan läggdags, och det bara är att börja om i duschen. Inte första gången han kommer på att vara rolig när jag är som tröttast.
Vissa dagar är han som fem.. eller en hel skolklass föresten. Det är lika bra att visa hur det kan se ut, för det är mycket roligare att se det på bild än att uppleva det efter en nog så intensiv dag.
Ibland sliter jag mitt hår!

Mamma älskar du mig?
-Grrrrrr ja, hmm!

Nykter jul en kluven högtid

När ens barn får barn och jag blivit mormor för första gången måste man nog vara lite mormorledig. Inte för att dom hindrar mig, men det är onekligen lite svårt att fokusera på något som skulle vara viktigare. Jag försöker disciplinera mig några timmar om dagen i ateljén, men när HAN kommer och knackar på, släpper jag allt.

Julen närmar sig, för oss är en nykter jul en självklarhet eftersom ingen av oss i släkten dricker vid någon annan tid på året heller.

Men det måste vara en kluven högtid för många barn som dels längtar efter deras drömmars jul, samtidigt som erfarenheter säger dom att det kan spåra ur närsomhelst och bli en katastrof.

Jag och Torbjörn besökte ett varuhus i Mantorp häromdagen, min uppmärksam drogs ofrånkommligt till en man som tappat alla hämningar och skrek alldeles ursinnigt på sin kvinna. Lunkande efter gick deras barn, stackars barn! Dess uppgivna blick vittnade om att det inte var första gången hennes pappa betedde sig hotfull, nära på fysiskt.

Min omedelbara tanke var; kan man i nyktert tillstånd och inför allmän åskådning bete sig så mot sin familj, hur är det då innanför hemmets väggar. Och hur beter han sig under en högtid med lite alkohol i kroppen?
Är han tomten i huset?
Framåt småtimmarna, hur blir han då?


Inte i ateljén

Jag har inte kunnat måla något så här långt denna vecka. Det är visserligen trevligt att ha min åttaåriga skrutt hemma på höstlov, men jag trodde inte att det fortfarande skulle vara så otroligt svårt att smyga upp i ateljén. Fritids skulle nog en del inflika, men det är lite kluvet det där. Vanliga skoldagar tror jag att han mår bra av komma hem till lugnet efter skolans slut, och eftersom han har möjligheten så…
Mitt problem kan jag ofta lösa med att plocka ner lite pågående prylar, kanske inte olja men jag har ofta renare arbeten på gång samtidigt.