Kunde blivit bra om inte..

GLAD MIDSOMMAR!
Vad är det vi firar, att det vänder och går mot mörkare tider? Kan erkänna att jag inte riktigt förstår varför, men alla är så lättsamma och glada så bara det är värt att fira.
Alla barn i huset, stora som små, har fått en krans och njuter av att det äntligen är sommar på riktigt med moln och plötsligt störtregn, precis som midsommarafton ska vara.

Elisia band flera fina kransar, en till sig själv och resten till tre pojkar.
Ni har väl inte skövlat hela vår fina rosbuske? Nej då, vi plockade inte så mycket, vi tog bara allt som fanns!

 

Abrahams strumpor matchade så bra.

 

 

 

Firandet ägde rum på sommarhemmet Strandliden, Torpa Equmenia.
Kunde ha blivit ett bättre foto om det inte regnat, om jag inte glömt min kamera och om inte alla hade frusit och bara ville hem…

Brand och fotboll

I dag var Samuel på fotbollscup i Stensjön, Tobbe och Abraham åkte med honom och jag fick snällt stanna hemma för att ”måla i kapp” den tid som runnit iväg.
Han tyckte jag skulle säga upp mig eller ge mig sparken som han uttryckte det, så att jag också kunde följa med honom. Jag ska tu upp frågan på nästa utvecklingssamtal med mig själv.
Jag satt och småklagade för mig själv. För grov målarduk, hårda penslar och en palett som släpper igenom färg….! Men så satte jag på nyheterna och fick höra om den förödande skogsbranden i Portugal, vilken skräckupplevelse!
Mina små problem blev till ingenting.
Måtte dom få branden under kontroll snart, så förödande!

Nu är det lov

Nu är det sommarlov för samtliga barn i huset, stora som små.
Samuel tillåter inte mig att gå upp i ateljén när han är hemma, så nu kommer det bli svårt. Jag kanske får flytta ner. Annars står han i trappen och ropar; Jag är ensam här nere!

Det var ett perfekt skolavslutningsväder här igår. Idag slutade Elisia tvåan på natur och fick  något sämre väder. Men som traditionen kräver så åkte vi ut till Mårdsmålens handelsträdgård och cafe´ något som vi gjort sedan Eline gick ut förskolan, alltså i mer än tjugo år, oj vad länge jag har bott i denna stad. Hon och jag flyttade till Tranås då ungefär.

Vi firade Abraham i går kväll tillsammans med dom vi så mycket tycker om! Han hade bestämt att bjuda gästerna på våfflor, en helt ny avslutningsrätt, men inte så dumt alls.


Abraham fick paket, vissa såg särskilt spännande ut tyckte han, för det var lekis inslagspapper 🙂Bästa Abraham, och våra andra kämpar, Grattis till ett långt härligt sommarlov.

Jag hittade Olvon och plockade för att pynta med inne när vi skulle ha avslutning eftersom syrener som annars brukar vara en klassiker har hunnit blomma över.
Så otroligt fin Olvon är, ”Jag binder av Olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår…

Vilken gammal klassisk blomma. Jag har inte ens tänkt på den tidigare. Men nu tänker jag se till att vi får några Olvonbuskar i trädgården, det kommer bli en riktig favorit.
Visst är den otroligt fin.


Abraham fick en lightbox av morbror Daniel, Harley davidson är Abrahams egen text för dagen, vet inte riktigt vad det är för tankar du har Abraham?

Nu har jag lämnat Abraham vid statt där alla nior ska äta och ha det gott långt in på natten. Han hade lite beslutångest om det var bäst med slips eller inte. Så han valde först att ingen ha. Men när jag skjutsade ner honom ändrade han sig plötsligt och vi fick vända om.

Det fanns ett par hjälpvilliga stylister som snabbt fixade till honom.

vårt gemensamma ansvar

Jag har en tonåring som går ut nian. Känslan är kluven. Jag gläds åt hans lättnad över ett långt lov. Samtidigt som jag vet att det som varit bara är en början av det som kommer. Mitt skydd över barnet blir mindre och mindre, trots att jag kan känna att behovet av skydd växer. Jag får hålla mig i periferin som en kattmamma på språng redo att gripa in och lyfta ungen tillbaka i det trygga boet.

För någon dag sedan var jag i lekparken med Samuel och hans kompis Nils. Många barn var där för att leka. Plötsligt plockar ett barn fram en cigarett ur fickan, helt öppet och med vant grepp tänder han och röker på ett sätt som visar att det minsann inte var första gången. Jag satt en stund nära dessa barn och funderade intensiv på hur jag skulle agera. Jag gillar inte att göra problemet till någon annans, jag vill verkligen göra något om jag kan. Barn är vårt gemensamma ansvar.
Men att prata förstånd med rebellerna kändes inte som ett framgångsrikt koncept just då, det var väldigt svårt. Jag kallade till mig mina små som med stora ögon stod och tittade på, och försökte förklara allvaret i pojkarnas farliga beteende.
Veckan innan hade jag tillsammans med Samuel varit i skateparken som ligger alldeles intill den ovannämnda lekparken. Jag var glad över att ha fått Samuel att lämna datorn där hemma. Skateparken i stan är så fin, välskött och häftig med bästa läget intill ån.
Ett för många uppskattat ställe som ger inspiration till fysisk aktivitet.
Men denna eftermiddag när vi kom dit satt där ett större gäng mindreåriga, uppradade med ölflaskor i handen mitt på banan där alla yngre småttingar också rörde sig. En fältassistent hade fått vittring och dök upp, utan något egentligt resultat just då. Jag klammrar definitivt inte hans agerande utan ställer mig frågande, lika mycket ansvarig jag; hur ingriper man? Många skulle förmodligen tänka, hur svårt kan det vara, sätt ner foten och ta dom i nackskinnet. Den typen av ingripande passar inte mig, då jag inte tror på det. Och tror man inte själv på sitt agerande så tror jag inte heller att det fungerar.
Hade vi lyckats röja undan dom från platsen så hade vi löst problemet där och då, för alla andra! Men det stora problemet kvarstår. Vi måste se helheten och att barnen är vårt gemensamma ansvar.
Nu går min tonåring vidare mot nya utmaningar och det är inte utan vånda. Jag önskar att vi kan se varandras barn och hjälpas åt, att inte ha skygglappar för situationer som inte bara drabbar oss själva och våra egna barn utan även andras.

 

Han kan vara väldigt effektiv, när det passar honom!

Viktigt budskap

Jag citerar några textrader av Björn Afzelius. (jag har gjort det förut men tycker den har ett  viktigt budskap) En text som angår alla föräldrar. Man blir bekymrad av den press många unga utsätts för från alla håll.

Om du vill lyssna på sången i sin helhet så hittar du den här,
Björn Afzelius Ikaros.

Som barn tar man kärleken för given;

Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt

Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

Med astma och iklädd blus

Tiden rusar i väg. Jag skulle så gärna få tid att fortsätta måla min påbörjade oljemålning på barnen, det första och enda klassiska egna oljeporträttet (Relativt klassiskt, bortsett från storlek och detaljer) Men det viktigaste är att få måla, inte att det är till mig själv.

Samuel poserar framför sina ansiktslösa syskon.

Det har varit studiedag för vissa, men alla inbokade aktiviteter har jag fått ställa in. Samuel har astma, något som är svårt att förstå när man själv aldrig haft det. Men när han inflikar i sin aftonbön att astman ska gå över och att han ska forska när han blir stor på att hitta bot mot det, så förstår man lite av allvaret.

Han hittade min f.d. favoritblus och klädde upp sig i, numera målartrasa ska tilläggas.
Han som gillar att gå sin egen väg och är envis som synden skulle mycket väl kunna gå med denna till skolan om jag inte satte stopp. Fin, eller hur!

På scenen stod…

Vi kommer just från våra stora barns gamla hemmaarena och den vackraste byggnaden jag vet, Tranås kulturskola. Denna gång var däremot syskonen publik och Samuel stod framme på scenen och sjöng, tillsammans med sin klass. En passande trollmusical. Bra gjort med så många barn, och lillblåset förstås.

Tänk om alla skulle anpassa sig efter honom och inte tvärtom, vad roligt vi skulle ha det. (citat Elisia) 😉



Bästa spelarn och bästa städhjälpen

I dag har våren gett allt, framöver kommer mer och mer bara explodera i växtriket.
Min finaste Eline var hemma och plötsligt var både lövhögar och roskvistar borta (fy för taggiga roskvistar) Hon tar alltid tag i det som hon ser att jag behöver hjälp med och utan ett ord är det fixat. Världens bästa hjälp!


Dagens nyutslagna blommor. Jag har glömt att ta in påskris kom jag på nu, det blir morgondagens måste.


Det blir mycket sällskapsspel när det är påsklov. För Samuel finns inga gränser för hur många omgångar ”finns i sjön” man kan spela på en dag.
Han är en tacksam motståndare som synes, inte så svår att avslöja.


Svår balansgång

Jag vill så gärna skona mina barn från tuffa och smärtsamma situationer!
Men ger jag dom då rätt rustning för eventuella motgångar och svårigheter?
Tänk om jag inte kommer kunna skydda dom från plötsliga förändringar i ett turbulent samhälle, någon oväntad händelse som sätter tillvaron i gungning.
Jag inser nu kanske för sent, att jag har gjort allt för att breda ut ett bommulstäcke, att linda in livet så att verkligheten inte ska se så farlig ut!
Vilken björntjänst!

Vem är överlevare? Är det inte den som lärt sig vad med och motgångar är på riktigt!
Det är en svår balansgång.
Man vill att dom ska klara allt, samtidigt som mamman i mig också vill skydda från just allt, och man kan inte förbereda sig på överraskande händelser har vi just lärt oss. Katastroftänkande och beredskap är ganska främmande och avlägset för många av oss som lever i ett tryggt land.

Jag tror att var och en fumlar i sin egen teori hur man på bästa sätt driver upp sina plantor,  det finns nog ingen universallösning.

 

Samuel ville att jag skulle visa favoritbilden då han flyger över världens byggnader.