Sliter mitt hår

Så gick luften ur mig… när Samuel dyker upp så här precis innan läggdags, och det bara är att börja om i duschen. Inte första gången han kommer på att vara rolig när jag är som tröttast.
Vissa dagar är han som fem.. eller en hel skolklass föresten. Det är lika bra att visa hur det kan se ut, för det är mycket roligare att se det på bild än att uppleva det efter en nog så intensiv dag.
Ibland sliter jag mitt hår!

Mamma älskar du mig?
-Grrrrrr ja, hmm!

Nykter jul en kluven högtid

När ens barn får barn och jag blivit mormor för första gången måste man nog vara lite mormorledig. Inte för att dom hindrar mig, men det är onekligen lite svårt att fokusera på något som skulle vara viktigare. Jag försöker disciplinera mig några timmar om dagen i ateljén, men när HAN kommer och knackar på, släpper jag allt.

Julen närmar sig, för oss är en nykter jul en självklarhet eftersom ingen av oss i släkten dricker vid någon annan tid på året heller.

Men det måste vara en kluven högtid för många barn som dels längtar efter deras drömmars jul, samtidigt som erfarenheter säger dom att det kan spåra ur närsomhelst och bli en katastrof.

Jag och Torbjörn besökte ett varuhus i Mantorp häromdagen, min uppmärksam drogs ofrånkommligt till en man som tappat alla hämningar och skrek alldeles ursinnigt på sin kvinna. Lunkande efter gick deras barn, stackars barn! Dess uppgivna blick vittnade om att det inte var första gången hennes pappa betedde sig hotfull, nära på fysiskt.

Min omedelbara tanke var; kan man i nyktert tillstånd och inför allmän åskådning bete sig så mot sin familj, hur är det då innanför hemmets väggar. Och hur beter han sig under en högtid med lite alkohol i kroppen?
Är han tomten i huset?
Framåt småtimmarna, hur blir han då?


Inte i ateljén

Jag har inte kunnat måla något så här långt denna vecka. Det är visserligen trevligt att ha min åttaåriga skrutt hemma på höstlov, men jag trodde inte att det fortfarande skulle vara så otroligt svårt att smyga upp i ateljén. Fritids skulle nog en del inflika, men det är lite kluvet det där. Vanliga skoldagar tror jag att han mår bra av komma hem till lugnet efter skolans slut, och eftersom han har möjligheten så…
Mitt problem kan jag ofta lösa med att plocka ner lite pågående prylar, kanske inte olja men jag har ofta renare arbeten på gång samtidigt.

Själsligt spektra och pumparock

Det är tur att varje högtid har ett visst mått av kreativitet.
Så här på hösten och vintern är det så mycket innesittande, och passivitet skapar dödsångest för själen.
”Jag vill göra inte titta” sa Samuel som fyraåring en gång när jag bad honom titta på för att se och lära, Jag vill göra inte titta!
Det har blivit ett väl använt citat som säger mycket om en viss typ av person. Jag känner så väl igen mig i honom och han fångade hela sitt själsliga spektra i en enkel mening, så begriplig för alla.
Det går inte att säga till honom; sluta med det där, du får inte, du kan inte.
Jag känner igen det jag tror han känner just då, bakbunden med en viss själslig dödsångest.
Men med åren vänjer man sig likt ett lejon i fångenskap.
Jag vill kunna tämja Samuel-lejonunge men jag vill inte sätta honom i bur.

Tillsammans med sin otroligt fin glada och snälla kusin blev det kreativ pumparock i går.

Efter att ha kommit hem från affären och att vi börjat söka coola bilder på nätet insåg jag hur svårt det skulle vara för mig att hålla fingrarna borta från pojkarnas pumpor så jag åkte och köpte en egen.

I timmar stod han och karvade frenetiskt i denna pumpa.

 

Finaste kusin med sin pumpa.


 

 

Var går gränsen

Är jag en väldigt dålig förälder om jag inte köper en hund till mitt barn?
Samuel hävdar det bestämt, att jag är världen sämsta mamma om jag inte gör det. Orättvist är det också, för under både Eline Elisa och Abrahams uppväxt hade vi minsann hund, ska han då aldrig få en?
Det är nästan så jag viker mig för hans tårar och vädjan, jag glömmer ibland bort att vi faktiskt valt bort tanken på hund.

Vår lilla Sacke.

Till något helt annat. Vad sägs om en målning för 800 miljoner kr.? Det är vad Leonardo da Vincis ”Manliga Mona-Lisa” Jesus målning beräknas gå för.
Är det den förlorade sonen effekten eller för att det är en målning av Leonardo da Vinci? båda faktorerna förstås, men det är en ofattbar summa. Ibland undrar jag om det är priset som kommer prägla en målning eller om priset är relevant för målningen. Visst är det utan någon tvekan ett fantastiskt historiskt värde, men var går gränsen för en summa?

Så vackra och oåtkomliga och pappa odlingsexperten

I dag när jag skulle sätta handen mot pappret för att rita lite, behövde jag inte röra den, jag skakade så mycket att tecknandet skötte sig självt. Varför så skakis  undrade jag förstås, så kom jag på gårdagens arbetsmoment. 

I går klättrade jag nämligen på ett halt tak och hängde i rankans lianer för att skörda årets vindruvor. Jag kände när jag hängde där att; ramlar jag nu och bryter nacken mot stenbumlingarna under, så gör jag det för en ynka men vacker druvklase jag knappt når! Så dum men oj vad svårt att låta den hänga där så vacker och svåråtkomlig.

Min numera avlidna pappa ramlade en gång ner från ett liknande tak, slog i ryggen och försköt några ryggkotor vilket kunde ha kostat honom livet den gången. Något år senare avled han i cancer, vem vet vad som hade varit skonsammast.
Vi är och var båda lite dumdristiga och visst blir livet lite mer spännande så 😉

Min pappa var odlingsexpert, särskilt vad det gällde tomater. Världens bästa och mesta tomater. Han fick dock oss alla att tro att paprika var så mycket svårare att odla att det var näst intill omöjligt. Vilket jag ett par år senare och klokare avslöjade att det absolut inte var. Det råkade bara vara så att han inte alls tyckte om paprika och kunde lura oss alla då okunniga 😉

Här har någon? smygfotat honom mitt i en predikan, det var så man ofta såg honom.

Åter till årets skörd, nu blir det många flaskor vindruvssaft.Jag dricker aldrig annars saft men den här är ju en plikt för mig att dricka.
Dom är ju så vackra också!



Vissa dagar!

Jahopp! Grabbarna har tagit min dator i beslag så jag får försöka skriva ett inlägg på paddan och det kan bli lite sådär.

I dag har jag nog varit stans mest omkringflackande bilförare, jag skulle inte reagera nämnvärt om jag fick en taxibeställning från vem som helst, det är bara taxiskylten på bilen som saknas (eller har dom skyltar på taket längre, har inte tänkt på det!) Vissa dagar, som idag, är det skjutsning och hämtning oräkneliga gånger.
Dessutom har Abraham och jag gjort en rekordsnabb shoppingrunda. Han plockade ett par jeans på Dressman med lite, eller mycket, proffshjälp. På fem minuter var vi klara.
Däremot var paketet han fick med posten från Zalando inte i närheten av hans önskemål. Han hade beställt, en på bilden ursnygg ljusrosa jumper, det t.o.m. stod ”ljusrosa” på beställningssidan. Men Abrahams min när han öppnade paketet som han gått och väntat på och såg den rostbruna färgen! Inte det minsta rosa 🙁 Lika bra att returnera den direkt, så jag åkte ut för sjätte eller sjunde gången denna dag.

Jag tycker det är viktigt att man är lika nöjd med det som beställs online som det man köper direkt i affär. Jag stödjer helst dom lokala butikerna men ibland finns ju inte just det man vill ha. Då borde man också vara noga med det man får när man beställer annars förlorar man ju på köpen, vilket nog är vanligt. Det tjänar förstås onlinebutikerna på, att folk inte orkar med omaket att returnera, därför gör jag det nog nästan oftare än vad jag behåller. Jag ska vara helt nöjd och är nog expert på att byta eller lämna tillbaka! Alltså expert på att ångra, hm!

Men också definitivt lika angelägen när någon beställer av mig, att beställaren ska vara helt och absolut nöjd. Jag skulle själv bli mycket besviken om den jag överlämnar ett porträtt till höll inne med vad den tycker, om den inte är nöjd.

Abraham är normalt ganska medveten om hur han klär sig, men här hade dom haft en klassdag där färgtemat var rosa. Han gillar och passar visserligen i rosa, men kanske inte i one piece! Det måste nog vara det fulaste klädesplagg som finns, men killen i är ju fin 😉



Han ska äta mat…

Samuel kämpar med sin andning för tillfället. Han får infektionsastma vid minsta lilla förkylning, det behöver inte ens visas symptom på infektion för att han ska få andningsbesvär.
Varje gång han drabbas blir jag så frustrerad och faktiskt arg. Nu ska jag häva ur mig riktigt ordentligt!

Att han har dessa besvär beror på att han som liten tvååring fick infektion i hela kroppen, som läkaren sa. Svår dubbelsidig öroninflammation och symtom på lungorna. Han var allmänt medtagen och läkaren skrev ut pencilin. Efter att försökt få i honom medicinen i ett par dagar sökte jag upp samma läkare igen då han vägrade äta och dricka, han tog bara bröstmjölk. Efter en outhärdlig väntan fick jag komma in med honom, hon hade visst glömt att vi satt där! Trots att jag satt alldeles utanför hennes öppna dörr med den ständigt gnällande lille.

Hon började med att skälla ut mig för att jag inte gav honom mat!! Konversationen gick till följande;

-Jag får inte honom att äta och ta sin penicillin, det är därför jag är här.
-Han måste äta mat!! Du kan inte amma.
-Men han vägrar, jag har verkligen gjort allt jag kan. Och han vägrar även pencilinet.
-Han ska inte ha penicillin, han ska äta mat!
-Men du skrev själv ut penicillin för tre dagar sedan, men han vägrar äta både det och mat och han är jättesjuk.
-Han ska inte äta penicillin, han ska äta mat, inte bröstmjölk.
-Fattar du inte? Jag får inte i honom mat det är därför jag är här, han är för sjuk och utan bröstmjölk hade han förmodligen inte levt, det är det enda han tar.
-Han ska äta mat inte penicillin och inte bröstmjölk.
-Men det är du som skrivit ut penicillin för han är sjuuk!!

Så här höll konversationen på i minst 20min. med en fruktansvärd tråkig attityd dessutom.
Tills hon frågade om han hade en tvillingbror, fast på engelska. Det gick inte att förstå vad hon sa på svenska och dessvärre förstod hon uppenbart heller ingenting.
Hon började känna igen honom nu men vägrade titta i några journaler, om hon ens hade några.
Jag gick utan att få någon som helst hjälp men fruktansvärt arg.

Som sagt, sedan dess har han haft astma som ett bestående men och jag blir lika arg varje gång jag blir påmind om det.

Denna barnläkare har varit här så länge jag haft barn, åtminstone sedan Abraham var liten och då pratade hon om både struma och vattenskalle!!!! Men den och många andra gånger har jag bara skrattat åt henne. Men ibland är man beroende av att få ha en bra läkare att vända sig till, någon som förstår språket och som man kan prata med och framförallt som kan sitt jobb.
Tack! Jag har fått avreagera mig lite och ska nu ta hand om min hostande pojke.