Lockelse för en konstnärssjäl

För att kunna ägna mig heltid åt porträttmåleri och inte annan konst så måste jag avhålla mig från två lockelser, det ena är bra konstutställningar det andra är bra musikupplevelser.
De faktorer som gör en människa hel!

Utan att på något sätt alls förringa porträttmåleri så är den konst som lockar mig på ett speciellt vis, något heligt, men alltför excentrisk och okommersiell för att funka som säljande, vilket tyvärr är nödvändigt för vår överlevnad här på jorden.

I går spelade den konst-exprementella-jazzgruppen ”Klabbes bank” på Plan B här i Tranås.
En helhetsupplevelse, konst-musik!
I kontrast till deras uppträdande, satt det typiskt nog som det ofta gör, ett gäng längst ner som trodde syftet med besöket var att dricka-vara-rolig-höras mest.
Fullständigt avsaknad av förståelse att musiken de försökte överösta var just vad andra var där för att uppleva.
Men den inre bilden av vad man vill ha och inte vill ha blev på så vis mycket stark, så musiken påverkades inte negativt, tvärtom min längtan efter själslig konst bortom all ytlighet blev större än någonsin.

Mobilbild är det enda jag har att erbjuda.

Nykter jul en kluven högtid

När ens barn får barn och jag blivit mormor för första gången måste man nog vara lite mormorledig. Inte för att dom hindrar mig, men det är onekligen lite svårt att fokusera på något som skulle vara viktigare. Jag försöker disciplinera mig några timmar om dagen i ateljén, men när HAN kommer och knackar på, släpper jag allt.

Julen närmar sig, för oss är en nykter jul en självklarhet eftersom ingen av oss i släkten dricker vid någon annan tid på året heller.

Men det måste vara en kluven högtid för många barn som dels längtar efter deras drömmars jul, samtidigt som erfarenheter säger dom att det kan spåra ur närsomhelst och bli en katastrof.

Jag och Torbjörn besökte ett varuhus i Mantorp häromdagen, min uppmärksam drogs ofrånkommligt till en man som tappat alla hämningar och skrek alldeles ursinnigt på sin kvinna. Lunkande efter gick deras barn, stackars barn! Dess uppgivna blick vittnade om att det inte var första gången hennes pappa betedde sig hotfull, nära på fysiskt.

Min omedelbara tanke var; kan man i nyktert tillstånd och inför allmän åskådning bete sig så mot sin familj, hur är det då innanför hemmets väggar. Och hur beter han sig under en högtid med lite alkohol i kroppen?
Är han tomten i huset?
Framåt småtimmarna, hur blir han då?


I väntans tider, porträtt på barn

I bland får jag frågan, vad det är för mening att avporträttera ett barn. För mig är det självklart! Det är en tid som aldrig kommer tillbaka, ett minne som många vill ha kvar.
Det är en stor anledning för att välja en målning på sitt barn tycker jag.

Så mycket färg, så mycket liv.

 

Av samma anledning väljer man att porträttera en vuxen och äldre men mer som en summering av en människas liv och verkan. 

 

Vi går i väntans tider, hela familjen. Elisias och Jonathans bebis är beräknad till i dag. Jag står redo med kameran förstås, för alla dessa små är utomordentliga modeller. Och så måste jag börja träna på att kalla mig mormor.
Nästa inlägg hoppas jag på bebisfoton!

 Skolans regler för maskerad:
Inget som täcker ansiktet, inga masker och inga föremål.
Alternativ som finns kvar är väl morrhår då!
Samuel sminkade sig till smurf, fine!
När han kom hem berättade han att man faktiskt inte fick måla hela ansiktet.
Men vad finns kvar att göra? Det är inte lätt att anpassa sig när man inte ens får klä ut sig på skolans maskerad. Nästa gång får du nog klä ut dig till Samuel!
Nu är det helg och han får äntligen vara sig själv, killen som älskar hårdrock och gillar att sminka sig.
Så här skräckinjagande var han.

Inte i ateljén

Jag har inte kunnat måla något så här långt denna vecka. Det är visserligen trevligt att ha min åttaåriga skrutt hemma på höstlov, men jag trodde inte att det fortfarande skulle vara så otroligt svårt att smyga upp i ateljén. Fritids skulle nog en del inflika, men det är lite kluvet det där. Vanliga skoldagar tror jag att han mår bra av komma hem till lugnet efter skolans slut, och eftersom han har möjligheten så…
Mitt problem kan jag ofta lösa med att plocka ner lite pågående prylar, kanske inte olja men jag har ofta renare arbeten på gång samtidigt.

Själsligt spektra och pumparock

Det är tur att varje högtid har ett visst mått av kreativitet.
Så här på hösten och vintern är det så mycket innesittande, och passivitet skapar dödsångest för själen.
”Jag vill göra inte titta” sa Samuel som fyraåring en gång när jag bad honom titta på för att se och lära, Jag vill göra inte titta!
Det har blivit ett väl använt citat som säger mycket om en viss typ av person. Jag känner så väl igen mig i honom och han fångade hela sitt själsliga spektra i en enkel mening, så begriplig för alla.
Det går inte att säga till honom; sluta med det där, du får inte, du kan inte.
Jag känner igen det jag tror han känner just då, bakbunden med en viss själslig dödsångest.
Men med åren vänjer man sig likt ett lejon i fångenskap.
Jag vill kunna tämja Samuel-lejonunge men jag vill inte sätta honom i bur.

Tillsammans med sin otroligt fin glada och snälla kusin blev det kreativ pumparock i går.

Efter att ha kommit hem från affären och att vi börjat söka coola bilder på nätet insåg jag hur svårt det skulle vara för mig att hålla fingrarna borta från pojkarnas pumpor så jag åkte och köpte en egen.

I timmar stod han och karvade frenetiskt i denna pumpa.

 

Finaste kusin med sin pumpa.


 

 

Kör alltid fel!

Idag var tanken att jag skulle åka en sväng till Scandinavia photo i Bankeryd. Det borde ju inte vara några konstigheter, eller?
Scandinavia photo besöker jag ett par gånger om året och ändå lyckades jag köra fel tre gånger. Kan medge att mitt lokalsinne inte är att skryta med.
Denna butik är för en fotointresserad ett mycket inspirerande ställe som kan erbjuda allt från minsta lilla fotopryl till den allra värsta proffsutrustningen, fotoutställning, sympatisk personal och t.o.m. kaffe upplyste mig min mor.
Jag fick vad jag behövde där… tror jag! För tillfället i alla fall.

Kolla gärna in fotosidan.

Detta är dock en gammal godingkamera.

När det gäller fotografering och inte minst studiofotografering finns det inga gränser för vad det kan kosta. För mig är fotograferandet en nödvändighet i mitt arbete som porträttmålare så jag sliter ständigt mitt hår i förtvivlan.
Jag är absolut ingen tekniknörd men jag kan bild. Tekniken måste vara begriplig och fungera. Det gör sällan något av det!
På väg hem åkte jag förbi konstnärsbutiken Westers i Jönköping, eller rättare sagt, det blev en del snurr även dit innan jag kom rätt. Fattar inte, dom här butikerna jag besöker allra mest hittar jag ändå inte klockrent till. Min teori är att om man alltid har kört fel så kan man ju också bara hitta den vägen, alltså fel väg för jag vänder alltid på samma ställe dessutom.
Mitt ärende tog max en timme och hela resan 5 timmar 😬

Kvällens fotopyssel, man får inte glömma bort vikten i att leka och fantisera ibland.

 

Vilja att hjälpa

Ibland blir det tvärstopp i ateljén, ingeting fungerar och allt verkar kört.
Jag vet ju att det känns så mellan varven för att sedan släppa och gå åt rätt håll igen. Det är en ständig bergochdalbana. Jag vet att det kommer tidpunkter i ett målande som det bara känns fel men jag vet också att det alltid vänder. Det är något som gör att det måste vara så bara.

Just nu är det ett oljeporträtt jag håller på med där kompositionen inte ville hålla sig innanför ramarna. Jag bestämde mig för att byta miljö och bar med mig målningen till fikarummet där de övriga i familjen satt och jag började förklara mitt problem i brist på annat samtalsämne och hade absolut inte för avsikt att bli hjälpt med mitt problem. Men min dotters pojkvän började engagera sig och tillslut hade vi löst det. Ibland är det till stor hjälp att någon bara har viljan att hjälpa.