Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Vilja att hjälpa

Ibland blir det tvärstopp i ateljén, ingeting fungerar och allt verkar kört.
Jag vet ju att det känns så mellan varven för att sedan släppa och gå åt rätt håll igen. Det är en ständig bergochdalbana. Jag vet att det kommer tidpunkter i ett målande som det bara känns fel men jag vet också att det alltid vänder. Det är något som gör att det måste vara så bara.

Just nu är det ett oljeporträtt jag håller på med där kompositionen inte ville hålla sig innanför ramarna. Jag bestämde mig för att byta miljö och bar med mig målningen till fikarummet där de övriga i familjen satt och jag började förklara mitt problem i brist på annat samtalsämne och hade absolut inte för avsikt att bli hjälpt med mitt problem. Men min dotters pojkvän började engagera sig och tillslut hade vi löst det. Ibland är det till stor hjälp att någon bara har viljan att hjälpa.

 

 

 

Var går gränsen

Är jag en väldigt dålig förälder om jag inte köper en hund till mitt barn?
Samuel hävdar det bestämt, att jag är världen sämsta mamma om jag inte gör det. Orättvist är det också, för under både Eline Elisa och Abrahams uppväxt hade vi minsann hund, ska han då aldrig få en?
Det är nästan så jag viker mig för hans tårar och vädjan, jag glömmer ibland bort att vi faktiskt valt bort tanken på hund.

Vår lilla Sacke.

Till något helt annat. Vad sägs om en målning för 800 miljoner kr.? Det är vad Leonardo da Vincis ”Manliga Mona-Lisa” Jesus målning beräknas gå för.
Är det den förlorade sonen effekten eller för att det är en målning av Leonardo da Vinci? båda faktorerna förstås, men det är en ofattbar summa. Ibland undrar jag om det är priset som kommer prägla en målning eller om priset är relevant för målningen. Visst är det utan någon tvekan ett fantastiskt historiskt värde, men var går gränsen för en summa?

Så vackra och oåtkomliga och pappa odlingsexperten

I dag när jag skulle sätta handen mot pappret för att rita lite, behövde jag inte röra den, jag skakade så mycket att tecknandet skötte sig självt. Varför så skakis  undrade jag förstås, så kom jag på gårdagens arbetsmoment. 

I går klättrade jag nämligen på ett halt tak och hängde i rankans lianer för att skörda årets vindruvor. Jag kände när jag hängde där att; ramlar jag nu och bryter nacken mot stenbumlingarna under, så gör jag det för en ynka men vacker druvklase jag knappt når! Så dum men oj vad svårt att låta den hänga där så vacker och svåråtkomlig.

Min numera avlidna pappa ramlade en gång ner från ett liknande tak, slog i ryggen och försköt några ryggkotor vilket kunde ha kostat honom livet den gången. Något år senare avled han i cancer, vem vet vad som hade varit skonsammast.
Vi är och var båda lite dumdristiga och visst blir livet lite mer spännande så 😉

Min pappa var odlingsexpert, särskilt vad det gällde tomater. Världens bästa och mesta tomater. Han fick dock oss alla att tro att paprika var så mycket svårare att odla att det var näst intill omöjligt. Vilket jag ett par år senare och klokare avslöjade att det absolut inte var. Det råkade bara vara så att han inte alls tyckte om paprika och kunde lura oss alla då okunniga 😉

Här har någon? smygfotat honom mitt i en predikan, det var så man ofta såg honom.

Åter till årets skörd, nu blir det många flaskor vindruvssaft.Jag dricker aldrig annars saft men den här är ju en plikt för mig att dricka.
Dom är ju så vackra också!



Vissa dagar!

Jahopp! Grabbarna har tagit min dator i beslag så jag får försöka skriva ett inlägg på paddan och det kan bli lite sådär.

I dag har jag nog varit stans mest omkringflackande bilförare, jag skulle inte reagera nämnvärt om jag fick en taxibeställning från vem som helst, det är bara taxiskylten på bilen som saknas (eller har dom skyltar på taket längre, har inte tänkt på det!) Vissa dagar, som idag, är det skjutsning och hämtning oräkneliga gånger.
Dessutom har Abraham och jag gjort en rekordsnabb shoppingrunda. Han plockade ett par jeans på Dressman med lite, eller mycket, proffshjälp. På fem minuter var vi klara.
Däremot var paketet han fick med posten från Zalando inte i närheten av hans önskemål. Han hade beställt, en på bilden ursnygg ljusrosa jumper, det t.o.m. stod ”ljusrosa” på beställningssidan. Men Abrahams min när han öppnade paketet som han gått och väntat på och såg den rostbruna färgen! Inte det minsta rosa 🙁 Lika bra att returnera den direkt, så jag åkte ut för sjätte eller sjunde gången denna dag.

Jag tycker det är viktigt att man är lika nöjd med det som beställs online som det man köper direkt i affär. Jag stödjer helst dom lokala butikerna men ibland finns ju inte just det man vill ha. Då borde man också vara noga med det man får när man beställer annars förlorar man ju på köpen, vilket nog är vanligt. Det tjänar förstås onlinebutikerna på, att folk inte orkar med omaket att returnera, därför gör jag det nog nästan oftare än vad jag behåller. Jag ska vara helt nöjd och är nog expert på att byta eller lämna tillbaka! Alltså expert på att ångra, hm!

Men också definitivt lika angelägen när någon beställer av mig, att beställaren ska vara helt och absolut nöjd. Jag skulle själv bli mycket besviken om den jag överlämnar ett porträtt till höll inne med vad den tycker, om den inte är nöjd.

Abraham är normalt ganska medveten om hur han klär sig, men här hade dom haft en klassdag där färgtemat var rosa. Han gillar och passar visserligen i rosa, men kanske inte i one piece! Det måste nog vara det fulaste klädesplagg som finns, men killen i är ju fin 😉



Vad tror jag på

Möjligt att jag kastar sten i glashus, men jag får väl ta en käftsmäll om så önskas.
Jag undrar bara så, hur kan man tänka sig sätta ett likhetstecken mellan olika religioner, strider inte det mot vår kristna tro och lära?
Jag har förstått allt mer, att det för många med en kristen bakrund står öppet med en integration mellan religionerna. Jag ser på med stor undran och hur det är möjligt.

Jag vet vad jag tror på och vägrar tro att förena religioner är rätt. Respekt kan man ha men inte acceptans, vi delar inte alls samma ideologi och delar faktiskt inte vår tro på Gud på samma sätt.
Som en stark Guds individ kan man vistas med alla utan att bli för påverkad, vi får inte fungera dysfunktionellt, inte låta oss acceptera det vi inte står för. Att vi sammanblandats med islam får inte göra oss karaktärslösa, vi måste komma ihåg vad vi tror på.

Måste tillägga att jag inte syftar på vår lilla stad eftersom jag tyvärr är alltför dåligt insatt i församlingen, absolut en svaghet hos mig.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om det här.

Porträttmålandet

Hur resultatet av en porträttmålning blir är aldrig någon slump, ändå är varje målning helt ny.
När jag pratar med beställaren första gången får jag oftast direkt bilden i huvudet av hur den färdiga målningen ska vara. Dyker inte en föreställningsbild upp i huvudet är jag tvungen att arbeta på det. Det är aldrig bara att börja och se hur det blir, det är lätt att tro att det bara är att följa en mall efter att ha gjort så många målningar, så går det naturligtvis aldrig till. Varje målning kräver hundra procent koncentration.

Precis som för en idrottsman påverkar dagens humör och mående, resultatet. Man måste ha full fokus för att kunna prestera bra.

Jag har druckit för mycket kaffe i några dagar nu vilket inte är tipptopp, så idag får vi se hur koncentrationen blir 😉

Porträttmålningar




Han ska äta mat…

Samuel kämpar med sin andning för tillfället. Han får infektionsastma vid minsta lilla förkylning, det behöver inte ens visas symptom på infektion för att han ska få andningsbesvär.
Varje gång han drabbas blir jag så frustrerad och faktiskt arg. Nu ska jag häva ur mig riktigt ordentligt!

Att han har dessa besvär beror på att han som liten tvååring fick infektion i hela kroppen, som läkaren sa. Svår dubbelsidig öroninflammation och symtom på lungorna. Han var allmänt medtagen och läkaren skrev ut pencilin. Efter att försökt få i honom medicinen i ett par dagar sökte jag upp samma läkare igen då han vägrade äta och dricka, han tog bara bröstmjölk. Efter en outhärdlig väntan fick jag komma in med honom, hon hade visst glömt att vi satt där! Trots att jag satt alldeles utanför hennes öppna dörr med den ständigt gnällande lille.

Hon började med att skälla ut mig för att jag inte gav honom mat!! Konversationen gick till följande;

-Jag får inte honom att äta och ta sin penicillin, det är därför jag är här.
-Han måste äta mat!! Du kan inte amma.
-Men han vägrar, jag har verkligen gjort allt jag kan. Och han vägrar även pencilinet.
-Han ska inte ha penicillin, han ska äta mat!
-Men du skrev själv ut penicillin för tre dagar sedan, men han vägrar äta både det och mat och han är jättesjuk.
-Han ska inte äta penicillin, han ska äta mat, inte bröstmjölk.
-Fattar du inte? Jag får inte i honom mat det är därför jag är här, han är för sjuk och utan bröstmjölk hade han förmodligen inte levt, det är det enda han tar.
-Han ska äta mat inte penicillin och inte bröstmjölk.
-Men det är du som skrivit ut penicillin för han är sjuuk!!

Så här höll konversationen på i minst 20min. med en fruktansvärd tråkig attityd dessutom.
Tills hon frågade om han hade en tvillingbror, fast på engelska. Det gick inte att förstå vad hon sa på svenska och dessvärre förstod hon uppenbart heller ingenting.
Hon började känna igen honom nu men vägrade titta i några journaler, om hon ens hade några.
Jag gick utan att få någon som helst hjälp men fruktansvärt arg.

Som sagt, sedan dess har han haft astma som ett bestående men och jag blir lika arg varje gång jag blir påmind om det.

Denna barnläkare har varit här så länge jag haft barn, åtminstone sedan Abraham var liten och då pratade hon om både struma och vattenskalle!!!! Men den och många andra gånger har jag bara skrattat åt henne. Men ibland är man beroende av att få ha en bra läkare att vända sig till, någon som förstår språket och som man kan prata med och framförallt som kan sitt jobb.
Tack! Jag har fått avreagera mig lite och ska nu ta hand om min hostande pojke.

 

Vill veta hans åsikt

I dag, en ledig dag. Barnen har studiedag och jag förmår inte vara så tråkig att jag går upp i ateljén, även om Samuel har sällskap av sin kusin. Vi (rättare sagt jag) försöker komma på någon lämplig aktivitet utöver dator och tv-spel för de små liven 😉 Inte så lätt när det regnar till och från hela tiden.
Flera projekt väntar på att bli gjorda, men det är nyttigt sägs det, att ta paus ibland. Inte för att jag kan förstå och känna varför det skulle vara nyttigt! hjärnan går ju  på högvarv ändå och kan inte bara pausa sådär.

Aktuella händelser påminner mig hela tiden om hur mycket jag velat diskutera med min far. Jag vill veta hans åsikter. En stark motor slocknade och hur lång tid som än har gått, så är livet för alltid påverkat utan den där motorn. Mycket annat kompenserar, men inte helt. Vissa saker går inte att ersätta. Det blir aldrig detsamma.
De yngre barnen jag har omkring mig nu har aldrig träffat sin morfar/farfar…

Jag har just avbokat en synundersökning, SKRÄLL… utbrister Elisia. Det är liksom inte första gången jag avbokar något. Jag är nog den mest obeslutsamma människa på denna jord. Utan när det gäller vissa projekt.
När familjen för några år sedan hade semestrat på Öland och vi återvänt hem, kom jag på något!!! Min tålmodiga man gick med på att samma dag vända tillbaka till Öland för detta ändamål. Det lönade sig i slutändan, det är alltid mitt måtto 😉