Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Porträttmålare

Det är dags att tala om att porträttmålare finns😀
Om någon skulle ha missat så är det porträttmålare jag är. Eller gör!
Att vara någon är något helt annat. Men allt man gör står i relation med det man brinner för (i mitt fall all den konst jag utövar, inte bara porträtt) Det är nog det som i bibeln kallas för ”kall”. 

Här är bilder från min porträttsida. Den som tröttnat på min reklam för porträtt får hitta på något annat.

Detta var några exempel på porträtt.
Följande bilder är lite detaljer från målandet.

Låt dig inspireras

Jag håller på med ett nygammalt porträtt. Det är i en stil som påminner om tiden 17-1800 tal. Ett annorlunda sätt att måla på än vad jag är riktigt van vid. Väldig nyttig träning för en som ständigt drivs av lusten att utvecklas.

Som det är just nu, börjar även jag som porträttmålare känna av återhållsamheten som många andra gör. Det har nog inte så mycket med smittan och sjukdomen att göra tror jag, utan ovissheten. Hur länge och hur hårt det kommer drabba oss ekonomiskt och även mentalt. Denna ovisshet gör nog att många väljer att leva mer i nuet och undvika att se för långt fram. 

När jag besökte min kära kreativa konstbutik i Linköping https://www.wsochcompany.se/ diskuterade vi hur det kan se ut. Dom beställer exempelvis färg från England, inga problem därifrån. Färgen ligger och väntar på att bli levererad. Men färgtubernas korkar kommer från Kina och där är det stopp. Alltså färgerna kan ju inte levereras från England utan korkar!!  Många detaljer ska klaffa, vilket ställer till det när samarbetet länder emellan slutar fungera. 

Men konstbutiken är den mest kreativa jag mött, hjärnan går på högvarv att hitta alternativa lösningar. Under denna kristid utvecklas dom som aldrig förr.

Ju svårare tider desto mer kreativitet. Jag rekommenderar alla att besöka konstbutiken,  https://www.wsochcompany.se/ Dom har väldigt mycket material för hobby som proffsskapare! Via deras Instagram kan man få massor tips och idéer. FÖLJ DOM!

Hur det än blir (läs knäckebröd och vatten) kommer skaparglöden bara växa.

En viktig dag i en ung människas liv

Tiden närmar sig avslutningar. En i familjen tar studenten, lite otur kan man kanske tycka att det skulle bli just i år. Han känner det lite meningslöst, det blir inget riktigt avslut då han inte fått ha skolgång som vanligt. Han skulle gått på bal med sin goa flickvän, som köpt en vacker balklänning, jag tycker så synd om dom. Hela situationen känns dämpad på något vis. Han har varit med tidigare och sett på när hans äldre syskon tagit studenten, karneval och sett dom gå på röda mattan till balen. Nu skulle det äntligen bli hans tur…! Rådande situation kan förstås ingen rå för men det känns lite extra tråkigt för vissa.

Men fira ska vi såklart! Vi har en stor trädgård och får sprida ut oss, alla är välkomna, med eller utan vinterjacka och paraply!

Två målningar hann jag som tur var färdigställa innan jag krossade vänstertummen med hammare. Det gäller att ta i så mycket man kan så det blir ordentligt. Nu fick jag det att låta som om tummen blev helt förstörd, det är den inte, men det kändes så ett tag. Det hände när jag höll på att renovera en gammal fin trädgårdsmöbel som är tänkt vara färdig till studenten. Att det blev just vänstertummen är typiskt då jag är vänsterhänt. Presitionsarbete blir svårt utan tumme så jag får börja måla abstrakt nu. Behöver jag förklara mer hur ont det gjorde.

Jag vill se kvinnor!

Dom allra flesta beställningar jag får är oljeporträtt av män. Jag har naturligtvis ingenting emot det, tacksam förstås för alla beställningar, men varför bara män? Senast jag målade en kvinna var för ca ett år sedan och hon var sju år, och får jag äran att avporträttera en kvinna så är det oftast i blyerts som kanske anses lite mer diskret, även om jag kan tillägga att det nästan är lika tidskrävande som porträtt i olja. Visst förkommer det porträtt på kvinnor men långt ifrån lika ofta som män. Kom igen kvinnor, eller män som har kvinnor, tänk ett varv till 😉

Kanske är det inte så konstigt att, när jag gör mina egna målningar faller för att måla kvinnor. För en tid sedan fick jag iden att ha en utställning med bara kvinnomålningar. Just då reflekterade jag inte att det kunde bero på att dom var så underrepresenterade som porträttmålningar, mitt fokus var något helt annat, men det brukar alltid finnas en underliggande orsak till varför konst blir till, vare sig det är ett medvetet val eller ej.

På gång i ateljén.

”Det går bra nu” eller?

Livet i ateljén rullar på. En låt som fastnat i huvudet den senaste tiden är ”det går bra nu” med Petter. Den är ironisk och bra, tar verkligen udden av den ekonomiska kris som många av oss känner av ”i dessa tider”. Även om inte förändringen är påtagligt stor för min del så märker jag att personliga möten med de jag ska fotografera blir något annorlunda. Jag kanske får börja använda zoomobjektiv 😉

Gamla målningar får vila lite och nya tar plats.

I sällskap med Elisia var jag i Stockholm i dag. Vi har varit där två gånger i tät följd nu, utan att kunna besöka någonting annat än det uppdrag jag haft. Det känns väldigt konstigt att inte titta in på någon utställning, museum eller affär, utan bara vända och åka hem. Det tycker nog jag är det tråkigaste med denna Corona tid. Jag och Elisia hade bokat några konserter vi skulle gå på, på plan B nu i vår och verkligen sett fram emot det! Men men det kommer nya tider snart hoppas jag.

Annars är det ju ett drömscenario för den som värnar om miljön, vilket jag hoppas alla gör. Tänk om vi kunde fortsätta låta bli att resa och shoppa i så kopiösa mängder efter detta, då skulle inte pandemin enbart vara till skada. Vår planet behöver verkligen förändring.

Påskpyssel

När man jobbar som jag gör blir skillnaden inte så stor då man plötsligt inte får träffa folk, eftersom det är så min vardag för det mesta ser ut. Däremot känns det väldigt jobbigt att kära gamla mor inte får vara med i gemenskapen nu när det är påsk. Men hon säger själv, hellre i karantän i frihet än karantän på intensiven!
Vi är många som umgås i familjen och det antalet går liksom inte ändra på. Vi är i alla fall inte över femtio stycken. Så vårt påskfirande ser inte annorlunda ut nu som då.
Förutom att Mor då fick sitta ute på altan och måla ägg och titta in genom altandörren på oss andra, och dom små ställde ut sina alster i fönstret så hon kunde ta del av deras verk.

Alla barnen gjorde så fint. Samuels ”monster”….är ju påskig!!
Lilla Signes fina hare och Sagas fina ägg. Allt i cernitlera.

Elisias ägg är lite utöver det vanliga. Hon har gjort dom i cernitlera och sedan målat med akryl.

Roliga pojkar, dessa två!

Glädjeturne

 I dag har jag varit på ett porträttuppdrag. En mycket märklig situation när man nästan känner sig skyldig till något när man åker in i Stockholm.
Ännu märkligare när jag fick frågan, du tog väl bilen och inte tåget va?
Nej jag tog bilen och mina två döttrar var med.
Jag har nästan alltid någon av dom med och ibland bägge två som i dag.
Vi stannade vid Stavsjö på vägen hem och åt lite. Expediten kommenterade oss så fint. Det var verkligen ett glatt gäng, det är sällan man möter så glada människor.
När vi skulle gå vädjade han till mina tjejer att aldrig sluta vara så positiva. Dom är faktiskt alltid såna, och när vi åker på vår lilla turné så är det extra roligt. Alla mina barn brukar vara glada tillsammans, kanske skulle införa glädjeturné med dom.

Är jag skrytsamt stolt eller, Eline och Elisia?

En gammal bild. Den är lite missvisande för dom ser ju inte alls så glada ut!

I dessa tider

Vanligtvis jobbar jag själv i min ateljé, samma nu. Det funkar alldeles utmärkt. Har man bara rutiner och inte låter sig påverkas alltför mycket av omständigheter runtomkring så går det väldigt bra! Det kan nog alla vänja sig vid, om man inställer sig på att vara effektiv. Då kan det till och med vara ännu mer effektivt med arbetsro.

Jag ska till Stockholm nu… är det livsfarligt eller???
För mig är mina uppdrag viktiga, för någon annan betraktas det måhända som oviktigt med porträttmålare ”i dessa tider”.

Att hela samhället närmar sig nedläggning skapar ångest och förfall, och inget uttryck är väl så använt just nu som ”i dessa tider”.
Dödsfallen kommer nog öka, inte bara av viruset.
Den katastrof som drar över oss, i och med all information, tror jag leder till stor skada.

Det finns säkert en och annan som tar ett glas och resonerar – Det finns nog ingen poliskontrollant ute ”I dessa tider” ändå.

Så finns det som vi vet, små företag som kanske redan innan haft det tufft, där det får förödande konsekvenser ”i dessa tider”.

För att inte tala om alla som redan innan lider av ångest, som kanske har sjukdomsfobier. ”Dessa tider” kan vara orimliga att hantera.

Misshandel och missbruk har redan ökat ”i dessa tider”.

Många gamla blir lämnade ensam med sin oro, tappar aptiten och blir undernärda ”i dessa tider”.

Listan kan nog göras mycket mycket längre än så, där förebyggande av sjukdom kan få livsfarliga följder. Där människor stryker med som inte ens varit sjuka.
Förebyggandet är så klart viktigt, men människan bakom varje förmaning är också viktig att komma ihåg.

Det finns mycket positivt också, det gäller bara att kunna konsten att se det.
Många konstnärer, liksom jag själv får nästan mer inspiration ”i dessa tider”.

Moderna museet visar live guidning på facebook och Instagram varje dag kl 12.00. Ett suveränt intiativ. https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/

Sällskap i ateljén men tomt i butikerna

Att kontakta mig för att beställa porträtt är relativt riskfritt! Jag har inget team med mig när vi möts och jag sitter för det mesta i karantän i min ateljé om dagarna. Jag har bunkrat såklart som alla andra fast med penslar! Måsta tillägga att jag inte avsiktligt köpte alla penslar av en sort som butiken hade på grund av coronaviruset utan för att jag måste åka några mil varje gång för att besöka konstbutiken, men expediten undrade kanske över mitt agerande.


Jag trodde aldrig att en liten ort som Tranås skulle gripas av sån panik, att det skulle bli skövling på mathyllorna. Kanske har jag missat något inser jag nu när vårt skafferi behöver fyllas på, men butikernas hyllor gapar tomma.

Jag har haft finfint besök i ateljén. Han sa ” måla mormors ateljé” Sakarias som är två år. Vem blir lyckligare än jag.
Man måste tona ner dramatiken med Corona för barnen. Dom har svårt att tänka förbi allt som sägs och får därför lätt panik.
Samuel kom hem efter två timmars tennisträning och med en viss rädsla i rösten, jag tror jag har Corona mamma! symptomen stämmer precis, ont i kroppen!
Jag kunde lugna honom med att man kan få ont i kroppen av två timmars träning, helt normalt.

I och utanför ateljén

Min ateljé må vara den plats där porträttmålningar och andra målningar trängs tillsammans med färger av alla världens sorter och millioner tillbehör därtill. Men vill man så kan den snabbt förvandlas till clean fotostudio.

Denna lilla söta firade sin ettårsdag i min ateljé. Hon var snabb att krypa iväg men några fina bilder lyckades vi med.

Vårt hus hänger med i utvecklingen kan man säga för att ta det positivt. Värmesystemet i form av vedpanna har brakat ihop helt och vi har fått ett akut beslut att lösa på en kvart. Vilken är den bästa uppvärmningen för vårt hus på berget? Kanske bergvärme! Alla inblandade förstår det akuta läget och har varit väldigt hjälpsamma och på ett par veckor har vi snart ett helt nytt värmesystem och behöver inte frysa längre.

Morgonnyheterna stod på i bakgrunden nu på morgonen och jag smålyssnade på en kvinna som lät väldigt trygg och klok, som vilken välutbildad sympatisk kvinna som helst. Kanske psykolog eller någon form av sjukvårdare tänkte jag. Så hörde jag vad samtalet handlade om och tittade upp. Det var inte direkt det jag föreställt mig. Där satt en fd. uteliggare och bostadslös kvinna som pratade om utsatta och hemlösa kvinnor. Det var ingen tvekan om att hon hade levt i missbruk och utanförskap större delen av sitt liv, det vittnade hennes utmärglade kropp och utseende om.
Men varför? Hoppas hon får många kramar och bekräftelse, så fin hon är. Jag kan inte låta bli att tänka på hur en människa kan hamna så fel och i samma person sitta inför tvkameror och vara så otroligt lugn klok och närvarande. Det må vara fördomsfullt av mig men jag tror dom flesta nog skulle känna det jag gör.