Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Bättre tid, fräckt befriad

Tillönskar alla ett gott nytt år! Vi får hjälpas åt att föra detta år fram mot en bättre tid genom rättvisa och lojalitet. Det är allas vårt ansvar.

Att summera året och trötta ut er med en tillbakablick på hur vi spenderat julen tänker jag inte göra, den skiljer sig nog inte så värst mycket från många andras berättelser. Men för tillfället spelar jag ”rita gissa” med Samuel och Dante som vi påbörjade med alla igår nyårsafton, men inte hann klart.

Vi skådar in i en framtid med ovisshet, men med nyfikenhet och förtröstan.

 


Årets första förmiddag spenderade vi (som var vakna) framför tv:n med ”Karlsson på taket”.
Jag har sällan ro att se en hel långfilm i ett sträck, men Astrid Lindgren alltså!
Karlsson är kanske inte den mest pedagogiska herre men oj oj oj så fräckt befriad, en av mina barndoms favoriter.
Astrid Lindgren förövrigt var ju ofattbart före sin tid med sina berättelser. Hon måste ha varit väldigt nyfiken och analyserat det mänskliga beteendet ingående. Ofta slående igenkänningsfaktorer i hennes personbeskrivningar, både hos mig själv men även att förstå andra människors beteende.

 

En viktig gåva

God fortsättning!
Nätshopping har nog aldrig varit så het som i år, av någon anledning. Så överbelastad att vissa butiker inte rott hem det.
När det drabbade mig någon dag innan julafton och jag insåg att den efterlängtade julklappen skulle utebli, visste jag först inte hur jag skulle kompensera julpklappshålet! Plötsligt kände jag starkt obehag,
Vad sysslar jag med!
Barnet som paket var ämnat till är en månad gammal…katastrof, vad besviken han skulle bli?!
Istället för den lyxiga klappen till ett välmående spädbarn, riktade vi insatsen till något betydligt viktigare och något som borde vara självklart för alla som känner shoppingen upp i halsen, helt självklart. Var med och rädda ett annat barns liv.

 

 

Det borde vara det första vi tänker på, prioriterat!
Bara tanken på mitt eget överdådiga beteende fick mig att må skit, så det fick även bli en sån julklapp till varandra, Tobbes och min. Inte för att stilla mitt eget samvete utan för att det borde vara en självklarhet.
Någon kanske fnyser och tycker att det är ett uttjatat, patetiskt naivt och nästan ett klyschigt tänk, misstankar om felriktade insatser mm. då skakar jag på huvudet och tar gärna den naivstämpeln, det är värt det!

Vi är inga stora välgörenhetskämpar men försöker efter vår förmåga och framförallt visa våra barn på det viktiga, att tänka i ett vidare perspektiv än att bara driva på vårt eget begär.
Jag är uppvuxen i en miljö av missionärer och organisationer och vet hur vissa människor viger sina liv för att rädda andra. Alla har vi inte denna drivkraft men alla kan göra lite och tillsammans blir det mycket.

Unicef blev vårt val i jul med sitt julrebjudande -dubblad gåva i december-

Sakarias du är en gåva till världen, den ska du dela med dig av.

 

 

En liten tjej som medverkade i musikhjälpen med sin egen stora bössa var lilla Elvira. Bra start på livet, hon vill också föra livets gåva vidare.

Lockelse för en konstnärssjäl

För att kunna ägna mig heltid åt porträttmåleri och inte annan konst så måste jag avhålla mig från två lockelser, det ena är bra konstutställningar det andra är bra musikupplevelser.
De faktorer som gör en människa hel!

Utan att på något sätt alls förringa porträttmåleri så är den konst som lockar mig på ett speciellt vis, något heligt, men alltför excentrisk och okommersiell för att funka som säljande, vilket tyvärr är nödvändigt för vår överlevnad här på jorden.

I går spelade den konst-exprementella-jazzgruppen ”Klabbes bank” på Plan B här i Tranås.
En helhetsupplevelse, konst-musik!
I kontrast till deras uppträdande, satt det typiskt nog som det ofta gör, ett gäng längst ner som trodde syftet med besöket var att dricka-vara-rolig-höras mest.
Fullständigt avsaknad av förståelse att musiken de försökte överösta var just vad andra var där för att uppleva.
Men den inre bilden av vad man vill ha och inte vill ha blev på så vis mycket stark, så musiken påverkades inte negativt, tvärtom min längtan efter själslig konst bortom all ytlighet blev större än någonsin.

Mobilbild är det enda jag har att erbjuda.

Sliter mitt hår

Så gick luften ur mig… när Samuel dyker upp så här precis innan läggdags, och det bara är att börja om i duschen. Inte första gången han kommer på att vara rolig när jag är som tröttast.
Vissa dagar är han som fem.. eller en hel skolklass föresten. Det är lika bra att visa hur det kan se ut, för det är mycket roligare att se det på bild än att uppleva det efter en nog så intensiv dag.
Ibland sliter jag mitt hår!

Mamma älskar du mig?
-Grrrrrr ja, hmm!

Pysseldags!

Vi har bott i detta hus i ca. fem år och igår insåg jag hur otroligt mycket varierande växter som ryms i vår trädgård. Svårt att artbestämma allt. Med Ljungs handelsträdgård som inspirationskälla tog jag och Elisia ett varv i trädgården och samlade några hinkar av dess utbud. Helt fascinerade av vad mycket som fanns att hitta. Det är ingen starkt utvecklad sida  hos mig, att julpyssla, men det är roligt när det hinns med och framför allt att få vara ute och plocka och använda det finaste från växtriket.

Minns för 28 år sedan då Karin Gullberg (välkänd från tidigare nämnda Ljungs) kom hem till mig då jag hade fått min förstfödda, med sin fantastiska skicklighet kom hon med juldekorationer och pynt, hon tyckte att som nybliven mamma var det dags att utveckla en pysslig ådra.

Nu är det Elisias tur och som nybliven mormor är det kanske dags att återuppta det pyssliga. Förövrigt har jag i dag tydligen klivit över tröskeln till 48 47år, jag har ett helt år tillgodo då jag trott mig vara 47 hela året.