Om Lene Aronsson

Jag heter Lene Aronsson och är född 1970. Sedan 1995 är jag bosatt i Tranås. Jag arbetar med konst och är porträttkonstnär på heltid. Min ateljé har jag hemma i bostaden.

Mikropaus

Nu är jag ganska trött på att måla…..faktiskt!
Det beror på att jag är i slutspurten på en målning och början på en ny.

Därför tog jag en välbehövlig paus tillsammans med min lilla hjälte. Han mockade två kaninburar riktigt noggrant. Först var det lite äckligt tyckte han, men med lite vana så var det inga problem alls med att mocka.

Efter det skördade vi vindruvor. Det är dags för vindruvesaft nu. Jag hade inte tid för körsbären i år tyvärr och trodde inte heller det skulle bli någon skörd av vindruvor. Men ibland når man ens gräns för vad både kropp och själ kan prestera. När jag målat från åtta på morgonen till tio på kvällen varje dag de senaste veckorna så var det heeelt nödvändigt med en mikropaus. Det var det bästa vi gjort denna vecka, Samuel och jag, det var vi nog överens om.

 

Starka individer

Jag ser en konstnärssjäl i mitt barn. Inte helt överraskande!
För att göra det tydligt vilka problem som kan uppstå med en sådan individ vill jag göra en bildlig jämförelse.
Jag har lite erfarenhet av olika hundraser. Vissa kräver mer stimulans än andra.
Vi hade en Golden retriver en gång i tiden. Den var lättsam att ha med sig och följde våra regler och rutiner utan att vi behövde lägga så mycket tid på det. Rasen är känd för att vara ganska foglig. Jag tyckte mig kunna hundar ganska bra eftersom jag tidigare i livet haft ett par till. Därför testade vi senare en något annorlunda men vacker ras, Briardhund.
Används b.l.a. som polishund i vissa länder. Ingen knähund precis, eller jo det trodde hunden själv visserligen. Men vi insåg ganska snart att denna hund hade en enormt stark karaktär. Den var mycket stabil i psyket men krävde en stark ledare. Det var absolut inget fel på hunden men det var inte en Golden retriver. Vi hade inte rätt verktyg för denna ras. Det var våra brister inte hundens!
Jag känner mitt barns driv, han är uppslukad av sina kreativa tankar och idéer. Det är väldigt svårt bromsa honom när han är på gång med sitt, för han är en sån person. Lika svårt som att få en Briardhund att bli en Golden.
Hur ska vi göra när barn är så olika, och vi vill ha dom att gå i samma riktning. Bland hundar är olikheterna självklara, men resurserna att stärka ett barns personliga egenskaper är få.
Något att fundera på i dessa politiska tider.

Avgörande fas

En målning går in i sista fasen, en inte helt oviktig process. Allt ska förstärkas och detaljer studeras. Denna del i målningen är kanske den mest briljanta, pricken över i:t kan man nog säga.
Många gånger mot slutet kommer känslan att; nu sabbade jag alltihopa, för att i nästa stund upptäcka att det tagit ett stort avgörande steg fram.
Framgång och misslyckande ligger
många gånger nära varann. Kom ihåg det, alla som på något sätt undervisar.

Denna sista fas är faktiskt mer experimentell och ger utrymme för fritt tänkande och fritt måleri.
Dilemmat är att jag inte kan gå ifrån för att färgen måste hållas flytande.
Tobbe föreslog att jag skulle anställa någon för att jag inte hinner andas mellan varven. Vad skulle den stackarn göra?
Handla penslar och färg?
Eline tittade menande, detta som ibland blivit hennes uppgift, obetald!!! och uppgiften är nog inte helt enkel alla gånger.
Min obetalda ängel, du får iallafall mat och husrum 😉

 

Kvällsfika

Go kväll i stugorna! Nu har kvällarna blivit mörka igen.
Vid den här tiden är det ändå på något vis så härligt att få vistas ute i naturen.
Vi tog en spontan tur och hade med kvällsfikat ut tidigare i kväll. Något jag gärna gör alla kvällar. Skogen har något en själ behöver.
Samuel min lillbonde är så mycket naturmänniska och jag önskade att jag kunnat erbjuda honom mer lantliv.
På Rås gård har dom tre andra barnen vistats mycket med skolan och haft utomhuslektioner, dom har underbara minnen därifrån. Samuels skola däremot är inte där lika ofta, typiskt nog! han som skulle passa så bra på en naturskola.
Han är inte överlycklig precis över att vara tillbaka i skolbänken.
Det finns som vanligt så mycket funderingar kring skola så det låter jag bli att ta nu.

Tänk att vi har en liten till att dra med ut i blåbärsskogen numera, världen gulligaste Sakarias.

 

 

Elefant och solros

Tänk att det skulle gå så långt att jag gick med på att göra en tatuering till mitt barn, det kunde jag aldrig drömt om.
Tanken var nog inte att tatueraren skulle kopiera skissen rakt av. Jag hade gjort en snabbskiss för att han skulle få en känsla av vilken stil hon ville ha. Det fanns små detaljer som inte var menade att vara med och dessutom är jag absolut ingen tuschtecknare, jag hade inte ens pennor för ändamålet. Hennes tanke var ändå att det skulle framstå som en snabbskiss och så blev det.
Cris på studio S Tattoo var väldigt mjuk och gullig, han såg värdet i att ha en tatuering gjord av mamma.

Det ger livet sin mening

Vad är på gång? Något jag normalt inte står för, mer säger jag inte. Jo vars elefanter är fina!

Om inte Gud fanns vore livet bara fåfänglighet.
Han sände inte ut Mose för hans goda självförtroende eller talförmåga. Mose slog sig inte för bröstet och sa; självklart är jag utval, detta är ju min grej. Tvärtom vädjade han chockad och bad om att få slippa, han hade ju inte alls talets gåva. Men för att underlätta för Mose så gav Gud honom Aron till hjälp för att framföra Moses vilja till folket.

Petrus verkar heller inte ha varit en stabil superhjälte. Han var ju helt galen som slängde sig över bord för sin vilda tro att vattnet skulle bära honom. Men så länge hans fokus låg på Jesus så bar ju faktiskt vattnet, vem skulle våga göra något så idiotiskt. Men så fort hans ego tog över så sjönk han. Helt klart var Petrus ovanligt impulsiv. I modern tid skulle nog de bibliska gestalterna fått diagnoser till höger och vänster. Uppenbarligen föll det Gud i smaken. En sån Gud tror jag på.

Alla suckar, det har betydelse. En tydlig röd tråd går från då till nu, det ger livet mening även när det känns riktigt jobbigt.

En dagsglimt från ateljén.

Veckans stora är Samuels kräftfångst. Han var nog världens stoltaste. När han gör något så lever han sig in i det och glömmer allt runt honom. Det existerar inget annat just då.
Dagen efter fångsten fick han vara med och koka, ganska grymt och något tveksamt att ett barn egentligen ska göra. Hur ska han kunna skilja på vad som är djurplågeri och vad som är traditionell tillagning av en maträtt. Men goda var dom. Han ville bjuda hela släkten på sina tio kräftor, hahah go kille!

Alla skulle våga

Det är konstigt att tiden knappt räcker till på sommaren! Det är super-turbo-tempo dygnet runt…. ändå är sommaren med 30 grader den absolut bästa årstiden.

Våra halvvuxna/vuxna barn fick välja en utställning att åka på i helgen, för utställning är obligatoriskt ibland. Dom valde Lars Lerins Sandgrund i Karlstad. Han är onekligen skicklig denna Lars. Akvarell har aldrig inspirerat mig riktigt men han har hittat och öppnat en egen väg för måleriet i denna teknik och han som person, hans partner och hans konst har blivit ett koncept som når ut till alla, även för den som tror sig sakna intresse för konst.
Jag kan ibland känna att en del människor får lite panik, nästan något fobiskt i sin blick när man föreslår konstutställning.
Ofta när vi varit på en utställning med våra barn är det dom, oavsett ålder, som varit sist ut därifrån. Torbjörn och jag har fått stå utanför och vänta.
Denna uppfriskande och energifyllda upplevelse tycker jag att alla ska försöka våga sig på, även den mest fobiska. Det finns inga koder och inga krav bara upplevelser.

Vi tog en fikapaus inne på utställningen, våra fem unga (7mån-28år) Torbjörn och jag. Vid bordet intill satt fyra pensionärer, 75 plus eller äldre. Tre av de fyra satt insjunkna i sina mobiltelefoner, den fjärde var påtagligt besvärad av situationen. Denne tittade då och då mot vårt bord till synes väl medveten om hur vi tänkte.
Men vem vet, de gamla kanske hade något mycket viktigare på gång.
Ja se pensionärer nu för tiden dom kan inte slita sig från sina mobiler.

Målar i slowmotion

ID-fotografier som man bär runt på och ganska ofta är tvungen att visa upp är inte alltid lika smickrande som många andra bilder man har på sig själv. Därför tycker jag det finns anledning att ta bilderna själv, dom blir bättre och man behöver inte dölja porträttet med tummen.
Jag har tagit många såna och det går snabbt och är smidigt.

Ateljén är det varmaste rummet i huset och allt går i slowmotion, men jag försöker måla en stund varje dag. Men denna sommar är verkligen extrem.

Det har varit så många varma dagar och funnits många chanser att ta ljuvliga sommarbilder på denna lille, ändå valde vi idag första dagen som var lite mulen, att fotografera inomhus. Det var varmt med blixtarna så processen gick fort.
Vår lilla Sakarias.

Konsten att göra fel

Vi har haft en vecka camping med min bror och barn. Jag är ingen campingmänniska, men i rätt sällskap brukar det bli så bra att det nästan är sorgligt att åka hem.

Vanligt när man är tillsammans med andra personer i flera dagar är att intressanta  samtalsämnen uppstår, som man sedan återkommer till och diskutionen utvecklas. Denna gång ett mycket viktigt ämne som jag gärna delar med mig av. Vikten av att lära sig göra fel! Ernst Billgren sa; ”Det är inte alltid en bra målning är bättre än en dålig.” Och utan fel rör man sig aldrig framåt. Något nytt uppstår ofta i det som blivit fel, man lär sig tålamod självkännedom och flexibilitet när man kan konsten att misslyckas. Visa barnen vilken styrka det kan finns i det som blivit fel!

Det är lyx att semestra tillsammans med denna docka. Ofrånkomligt hamnar den lilla lätt i kamerans fokus, de andra barnen försvinner snabbt förbi.