Lugn-vila-kreativitet och prestation

Lugnet efter juldagarna har lagt sig och jag är åter i min ateljé omgärdad av flera oljeporträtt. Detta rum inger ett lugn, utan det hade jag nog inte överlevt. Det är fyllt av prestation på ett sätt, samtidigt som det skapar sinnesro.

På radion som sorlar i bakgrunden i ateljén pratar dom om stora krav och skyhöga mål och ambitioner på våra skolbarn.
Dom nämner ett av flera skräckexempel: En förälder som intervjuades hade insett att hennes barn i åk. 6, efter mycket slit, aldrig skulle klara sin inlämningsuppgift. Mamman tog över och gjorde uppgiften åt barnet och lämnade in den till skolan, hon fick ett D. Mamman var docent och forskare och uppgiften var för åk.6.

Det är svårt som förälder att hinna förmedla att du duger som du är, när skolan stressar och tvingar oss att ständigt uppmana och påminna om hur viktigt resultatet är. Barnens all tid går ut på att prestera visa upp och bedömas.
Jag får ofta påminna mig själv om att inte bara prata plugg och prestation med Abraham, men inser att nästan allt kretsar kring detta.

I ett annat program (radiopsykologen) beskrev en ung man sin ohälsa grundad på att han hela sitt liv kämpat och att allt fokus legat på att leva upp till det som förväntats av honom och som fått honom att fullständigt förlora sig själv. Det behövs ingen djupanalys för att förstå vilken skada detta kan orsaka en människa.

Det är så lätt att man omedvetet lägger all vikt i vad skolan kräver för att det är prio ett, och därmed glömmer lyssna, känna in och prata om vad som rör sig i huvudet på individen och hur han mår.
Att det bara är en transportsträcka till vuxenlivet där vi ska programmera så mycket det går för att höja prestationsnivån och slutligen få ett så späckat resultat/individ som bara är möjligt.
Det svåra är att hitta en balans. Lugn-vila-kreativitet och prestation.

 

Det får inte bli fel

Allt som görs och köps dagarna innan jul kallas väl julklapp. Jag gjorde en i kväll.
På en stor vägg saknas en tavla… eller egentligen inte, Samuels häftiga skulptur har prytt denna vägg i flera år. Felet är bara att övriga familjen anser att den är något för liten.
Jag hinner inte göra någon målning tyvärr, men på datorn kan den skapande processen gå lite snabbare.
Därför blev det en stor förstoring av ”Mata inte hästarna”. Nu vet inte Tobbe detta, men ramen kommer han nog gilla i alla fall. 

Det här med konst på väggarna är ett känsligt kapitel förstås, och blir något fel så är det mycket fel!
Så många bilder jag har kasserat genom åren. Men med porträtt är det annorlunda. Dom går visserligen att måla över om och om igen eftersom det är olja. Men där är sällan kompositionen något större problem och jag måste alltid se i huvudet hur den färdiga målningen ska se ut, annars finns inte förutsättningen för ett bra resultat.

 

 

Efter misstag kommer…

Nu gjorde jag bort mig.
Jag la på en mellanfernissa på ett nästan färdigt oljeporträtt, men utan att känna om den var helt torr! Vilket den tydligen inte var…helt! Det innebär att målningen får en vit hinna över sig. Min ångest säger att flera månaders jobb är förstört. Mitt kreativa sinne säger att, det blir ännu bättre efter misstag.
Mellanfernissa är bra absolut, när den används på rätt sätt!

 

Som trotsiga ungar

I morse åkte jag och Elisia och köpte en tårta av en viss anledning. På förpackningen stod det att tårtan skulle räcka till sex personer. Vi var fem stycken normala tårtätare, varpå mindre än hälften av tårtan gick åt.
Köper man en tårta för sex personer så förutsätter nog många att den ska gå åt, vilket dom då ser till att den gör också.

När jag var liten var påsarna man plockade godis i ca tio gånger tio cm. stora. Det var en lagom dos lördagsgodis för ett barn…då! Nu erbjuder man hinkar till barnen att fylla med godis. Skulle man fylla denna hink med motsvarande mängd som den lilla papperspåsen rymde så täcker det botten på hinken.
Av någon anledning har Coca-Cola flaskorna också vuxit till dubbla storleken på några få år.

Samtidigt har väl hälsovården aldrig varit så angelägna om att upplysa och varna för konsekvenserna av dåliga matvanor och kaloriintag som dom är i dag. Det finns väl ingen människa som missat informationen.
Jag slås av hur lika det beteendet är som hos mina trotsiga pöjkar. Så reagerar dom ofta, ju mer jag påminner och tjatar om vad dom borde göra desto mindre gör dom som jag säger. Dom vet mycket väl, men gör tvärtom.
Man kan ju också undra varför det ska smygas på oss ett beteende som kan vara svårt för många att motstå. Hade det stått, räcker till tolv personer på tårtan så hade det förmodligen accepterats, åtminstone för den som är beredd att följa det dom lärt sig.

Tack Jonathan

Här tränas det på matte och vissa tränar på att lära sig gå. Båda sakerna är viktiga.
I kväll har det varit mattestuga med världens bästa Jonathan som lärare. Han är guld värd med sin kunskap och sitt tålamod. Abraham har inte haft en tråkig stund på tre och en halv timma utan uppehåll med Jonathans hjälp. Det är svårt att fatta hur det är möjligt.