Vad tror jag på

Möjligt att jag kastar sten i glashus, men jag får väl ta en käftsmäll om så önskas.
Jag undrar bara så, hur kan man tänka sig sätta ett likhetstecken mellan olika religioner, strider inte det mot vår kristna tro och lära?
Jag har förstått allt mer, att det för många med en kristen bakrund står öppet med en integration mellan religionerna. Jag ser på med stor undran och hur det är möjligt.

Jag vet vad jag tror på och vägrar tro att förena religioner är rätt. Respekt kan man ha men inte acceptans, vi delar inte alls samma ideologi och delar faktiskt inte vår tro på Gud på samma sätt.
Som en stark Guds individ kan man vistas med alla utan att bli för påverkad, vi får inte fungera dysfunktionellt, inte låta oss acceptera det vi inte står för. Att vi sammanblandats med islam får inte göra oss karaktärslösa, vi måste komma ihåg vad vi tror på.

Måste tillägga att jag inte syftar på vår lilla stad eftersom jag tyvärr är alltför dåligt insatt i församlingen, absolut en svaghet hos mig.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om det här.

Porträttmålandet

Hur resultatet av en porträttmålning blir är aldrig någon slump, ändå är varje målning helt ny.
När jag pratar med beställaren första gången får jag oftast direkt bilden i huvudet av hur den färdiga målningen ska vara. Dyker inte en föreställningsbild upp i huvudet är jag tvungen att arbeta på det. Det är aldrig bara att börja och se hur det blir, det är lätt att tro att det bara är att följa en mall efter att ha gjort så många målningar, så går det naturligtvis aldrig till. Varje målning kräver hundra procent koncentration.

Precis som för en idrottsman påverkar dagens humör och mående, resultatet. Man måste ha full fokus för att kunna prestera bra.

Jag har druckit för mycket kaffe i några dagar nu vilket inte är tipptopp, så idag får vi se hur koncentrationen blir 😉

Porträttmålningar




Han ska äta mat…

Samuel kämpar med sin andning för tillfället. Han får infektionsastma vid minsta lilla förkylning, det behöver inte ens visas symptom på infektion för att han ska få andningsbesvär.
Varje gång han drabbas blir jag så frustrerad och faktiskt arg. Nu ska jag häva ur mig riktigt ordentligt!

Att han har dessa besvär beror på att han som liten tvååring fick infektion i hela kroppen, som läkaren sa. Svår dubbelsidig öroninflammation och symtom på lungorna. Han var allmänt medtagen och läkaren skrev ut pencilin. Efter att försökt få i honom medicinen i ett par dagar sökte jag upp samma läkare igen då han vägrade äta och dricka, han tog bara bröstmjölk. Efter en outhärdlig väntan fick jag komma in med honom, hon hade visst glömt att vi satt där! Trots att jag satt alldeles utanför hennes öppna dörr med den ständigt gnällande lille.

Hon började med att skälla ut mig för att jag inte gav honom mat!! Konversationen gick till följande;

-Jag får inte honom att äta och ta sin penicillin, det är därför jag är här.
-Han måste äta mat!! Du kan inte amma.
-Men han vägrar, jag har verkligen gjort allt jag kan. Och han vägrar även pencilinet.
-Han ska inte ha penicillin, han ska äta mat!
-Men du skrev själv ut penicillin för tre dagar sedan, men han vägrar äta både det och mat och han är jättesjuk.
-Han ska inte äta penicillin, han ska äta mat, inte bröstmjölk.
-Fattar du inte? Jag får inte i honom mat det är därför jag är här, han är för sjuk och utan bröstmjölk hade han förmodligen inte levt, det är det enda han tar.
-Han ska äta mat inte penicillin och inte bröstmjölk.
-Men det är du som skrivit ut penicillin för han är sjuuk!!

Så här höll konversationen på i minst 20min. med en fruktansvärd tråkig attityd dessutom.
Tills hon frågade om han hade en tvillingbror, fast på engelska. Det gick inte att förstå vad hon sa på svenska och dessvärre förstod hon uppenbart heller ingenting.
Hon började känna igen honom nu men vägrade titta i några journaler, om hon ens hade några.
Jag gick utan att få någon som helst hjälp men fruktansvärt arg.

Som sagt, sedan dess har han haft astma som ett bestående men och jag blir lika arg varje gång jag blir påmind om det.

Denna barnläkare har varit här så länge jag haft barn, åtminstone sedan Abraham var liten och då pratade hon om både struma och vattenskalle!!!! Men den och många andra gånger har jag bara skrattat åt henne. Men ibland är man beroende av att få ha en bra läkare att vända sig till, någon som förstår språket och som man kan prata med och framförallt som kan sitt jobb.
Tack! Jag har fått avreagera mig lite och ska nu ta hand om min hostande pojke.

 

Vill veta hans åsikt

I dag, en ledig dag. Barnen har studiedag och jag förmår inte vara så tråkig att jag går upp i ateljén, även om Samuel har sällskap av sin kusin. Vi (rättare sagt jag) försöker komma på någon lämplig aktivitet utöver dator och tv-spel för de små liven 😉 Inte så lätt när det regnar till och från hela tiden.
Flera projekt väntar på att bli gjorda, men det är nyttigt sägs det, att ta paus ibland. Inte för att jag kan förstå och känna varför det skulle vara nyttigt! hjärnan går ju  på högvarv ändå och kan inte bara pausa sådär.

Aktuella händelser påminner mig hela tiden om hur mycket jag velat diskutera med min far. Jag vill veta hans åsikter. En stark motor slocknade och hur lång tid som än har gått, så är livet för alltid påverkat utan den där motorn. Mycket annat kompenserar, men inte helt. Vissa saker går inte att ersätta. Det blir aldrig detsamma.
De yngre barnen jag har omkring mig nu har aldrig träffat sin morfar/farfar…

Jag har just avbokat en synundersökning, SKRÄLL… utbrister Elisia. Det är liksom inte första gången jag avbokar något. Jag är nog den mest obeslutsamma människa på denna jord. Utan när det gäller vissa projekt.
När familjen för några år sedan hade semestrat på Öland och vi återvänt hem, kom jag på något!!! Min tålmodiga man gick med på att samma dag vända tillbaka till Öland för detta ändamål. Det lönade sig i slutändan, det är alltid mitt måtto 😉

Vissa platser…

Favorit i repris, denna gång med den blivande pappan. Det var tänkt som en seriös fotosession men hur många bilder jag tog vet jag inte, det blev i alla fall inte många seriösa….

Titta storken utbrister Jonathan plötsligt!!!När min svåger Tomas träffade Elisia i skolan och frågade om bilderna på henne i förra inlägget var tagna vid vättern i Borghamn, var vi naturligtvis tvungna att åka dit för att ta denna omgång bilder. Tyvärr hann mörkret falla på och kameran hade det lite kämpigt, inte bara med oseriösa modeller. Det var i alla fall en underbar eftermiddag/kväll som jag kommer att bära med in i vintermörkret. 

 

 

 

Hamnen i Borghamn är en plats där själen får verklig frid, det är något märkligt som händer med det inre jaget när man vistas på vissa platser.

Övergiven i skogen

Min bebis ska ha bebis!!!
Hur är det möjligt? Min lilla flicka ska bli mamma om två månader.
Hon har höga ambitioner och inga planer på att skjuta upp några studier bara för det.
Jag kan knappast tänka mig bättre och roligare föräldrar än dessa två, det kommer bli bra. Vi finns nära dom och lite extra barnpassning får jag betala med såklart, för att få en ny liten modell till familjen.

Elisia är ingen man gulligullar med, men visst är hon strålande med sin mage. Det får man inte säga till henne.

Mitt under vår fotosession ute i skogen intill det kalla vattnet, var jag plötsligt tvungen att rusa till bilen för att åka och hämta Samuel på basketen, och Elisia…med sin mage…som dessutom gjorde sig tillfälligt illa i foten, kunde ju inte rusa upp för dom branta stigarna precis! Jag fick lämna henne kvar på en sten ute i skogen och åka själv.

Jag hämtade som sagt upp Samuel och Abraham och körde till simskolan med Samuel, därefter kunde vi fortsätta vår fotografering innan mörkret och kylan blev för påtaglig. Fy för det!! Men visst har vi framkallat lite sommarvärme i bilderna.

 

 

 

 

Hon tyckte det fanns vissa likheter…

Självförsörjande

Någon lyhörd observerade mitt nödrop! Det blev ett besök på grännaberget dagen efter mitt inlägg och jag behövde inte ens åka dit ensam. Syster Kia hörde snabbt av sig och Tomas Jonatan och Alma var inte sena att ställa upp, mina barn likaså.
Även om notan för mig och mina barn fick mig att kallsvettas och räkmackan att slå volt i magen så var det ”fett värt det” som Abraham skulle uttryckt det.

Jag vet att jag är korkad men nu är ateljén återigen ett växthus, mitt i vint..höstkylan.
Jag ska testa att få sallad att växa i lådan. Jag blir på något sätt harmonisk när jag ser möjligheten att få grönsaker växa, årstiden till trots. Vi får väl se hur det går!
Att vara självförsörjande är en livsdröm jag haft så länge jag kan minnas. Var får vi våra specifika drifter och drömmar ifrån. Jag tror absolut att dom flesta har haft en inre dröm från riktig tidig ålder, att vilja något särskilt eller efter en livsstil. Man kan undra hur tidiga drömmar och egenskaper (som inte alltid går att uppfylla) uppstår.