Dagens geni, terapi och vårpremiär

Det skulle vara spännande att ha stegräknare här hemma, jag känner mig konstant som en duracellkanin. Åtminstone i huvudet! Fattar inte varför, är det så för alla? Med andan i halsen för att hinna med alla måsten (i mina ögon,måsten).
Jag har två oljeporträtt på gång, då håller jag mig lugn. Det är ett äldre mycket fint par jag målar just nu, samt några andra saker.
Jag har fått lite hjärtklappning då och då dom senaste veckorna, sådär att man har en olustig ångestkänsla, inget allvarligt bara obehagligt och stressande. Då finns bara ett enda bot och det är måla måla måla. Jag vet att inte alla blir hjälpta av att måla, men vilken verkan det har. Jag vet ingen bättre terapi.

De goaste killarna kom på spontanfika i trädgården, premiär i vårvärmen. Vi satt länge och njöt av solen, värmen och varandras sällskap.
Min mor, bror och brorsöner, Daniel Mika och Leo.
Finaste killarna och jag är så stolt över dom.

Min mor är enkelhetens geni.

Jag förbrukar väldigt mycket paletter, men idag löste hon det stora behovet på ett praktiskt och ekonomiskt sätt. Med så mycket mjölk som går åt i vårt hem finns det lika många paletter.

Mormors bullar och vuxenmobbing

Ett ämne som tagits upp lite extra nu är ju mobbing! Vuxen mobbing, i och med Morgan Allings program.
Det väckte tankar och:
Jag tror alla någon gång retat sig extremt mycket på en person, eller tyckt någon varit extra jobbig att ha att göra med. Vilket kanske har lett till att man undvikit och låtit bli att prata med denna person. Man själv kanske inte är en sån som konfronterar med vad man tycker. Men om personen i fråga har fått en negativ kommentar någon gång, plus ditt och andras undvikande, är inte det då mobbing?
Dessutom är det kanske knutet till en arbetsplats dit man går och tvingas mötas varje dag. Ingen annan skulle nog tycka det är en big deal och se detta som mobbing; för hen är ju så jobbig/slarvig/lat, och vet om det och får faktist skylla sig själv.
Visst är det så vi resonerar ibland.
Men vad vi inte har en aning om är vad personen, som dessutom vid det här laget kanske är extra känslig, vad den upplever.
Ska jag behöva sitta med den som jag inte alls tycker om. Varför ska just jag behöva stå ut med det beteende hen har?
Grejen är ju att man förmodligen inte är ensam om att känna så och då kan det bli mobbing som vi inte ens tänker på.
Hen är ju så dum själv att hen förtjänar det!
Då har det gått långt!
Den utsatta personen kanske får jobba med sig själv och sitt beteende varje dag, vad vet vi, med ett beteendet som kanske inte alls är självvalt. Det kan finnas många ofrivilliga underliggande orsaker som präglar en vuxen individ och alla drag är inte positiva alltid. Det kanske vi ska ha i åtanke nästa gång vi retar oss, det är mycket vi inte vet.
Ett futtigt undvikande kan i sin helhet, tillsammans med flera andra, vara mobbing!

 

Från det ena till det andra. Dagens hjärtvärmare!
Mor har bakat bullar till oss!
Kunde jag, skulle jag bjuda alla som känner att dom behöver en hjärtvärmare på en nybakad bulle från mormor.

Minns pappa!

I dag är det pappas födelsedag!

När han gick bort rämnade marken. Vad jag inte innan var så medveten om var
att förebilder har en så avgörande betydelse,
att få ha någon som ett bollplank är det enda som kan förverkliga människan i oss,
att urgrundstrygghet är livsavgörande.
Att tomrummet efter honom aldrig skulle försvinna.

Jag hoppas Gud har starka skäl till att ha tagit dig ifrån oss!

Spela basket i klassrummet? Öppet hus

Större delen av dagen har varit ägnad åt Abraham ( även om fokus gärna hamnar på Samuel) Vi var på öppet hus i hans skola och hans klass, åk.9. Jag valde att vara med på dom två lektioner som kunde lämpa sig för en sjuåring, nämligen musik och idrott. Tobbe fick vara med på resten. Det skulle kunna ha blivit tortyr för Samuel om inte idrottsläraren förstod att det var hans hemmaarena. Läraren hissade fram basketkorgen till Samuel och så var stunden räddad. Ingen av våra barn har som små varit så intresserad av fysisk aktivitet som han, det är roligt och han behöver det så väl.
Efter skoldagen invigde Samuel med kompisen Nils, skateparken för säsongen. Då är det vår anser jag även om kylan var bitande för oss mammor som inte fick åka kickbike.

Parkens träd! kanske i brist på vårfåglar.
Efter en stund var vi åter på plats som publik i samma idrottshall, då Abrahams lag hade en basketmatch mot Nässjö, hur det gick behöver jag inte gå in närmare på 😉
Dom är såna kämpar dessa killar.


I sällskap fick jag tranås stora f.d. basketspelare och lärare/tränare, Vic Knight.
Mycket tekniksnack försökte han sig på att prata med mig om!!!??
Men jag hävdade att det väsentliga är att man har så stort intresse av sitt barn att man kan sitta med och heja på utan att känna detsamma för basket, dessutom kan man faktiskt bli intresserad ju mer man tittar och bara är där.
Han undrade just var alla föräldrar var? -Ingen coach kan ersätta en förälders plats på läktaren. Viktigt att ta till sig! Och sagt av en långt erfaren och rutinerad lärare och tränare.
Jag berättade för honom om att en lärare igår ringt hem och haft synpunkter på att Samuel kastar boll mot väggen inne i klassrummet!
Fullständigt naturligt! utbrast Vic, han måste ju få spela basket grabben.
Han ville ringa och ta ett snack med läraren, vilket jag ansåg var lite onödigt överdrivet och visst är det väl inte helt ok. att spela basket i klassrummet, även om jag faktiskt för en tid sedan varnat för just det att; om ni har bollar i klassrummet så är det stor risk att Samuel börjar spela basket!