Konsten att vänta

Den klokasta just nu, tror jag faktiskt är vår treåring. Han har en slående förmåga att sätta ord på sina känslor på ett sätt att åtminstone jag reflekterar över små, men betydelsefulla egenskaper.

-Jag kan inte bara titta, jag måste göra, redogjorde han för mig en dag när vi skulle jobba lite han och jag. Jag kände så väl igen mig i den förklaringen.

Min man och jag funderade på när det skulle vara möjligt att ta honom med på konstutställningar, men hur går det med en som inte bara kan titta, utan måste göra.

Det är svårt att bara vara passiv och att vänta.

Jag hörde just Ludvig Rasmusson P1 berätta om samma svårighet. Att stå i en matkö eller vänta på en buss  som är två minuter försenad kan vara så outhärdligt, utan någon egentlig anledning.

Att jobba till en större utställning samt att ha 4-5 st. porträtt på gång samtidigt vore det optimala. Jag älskar när det är nästan för mycket att göra. Men det är ju inte så bra i längden förståss.

Den nämnda treåringen och jag skulle inköpa ett par skor till honom häromdagen. Han provade ut och betalade själv, koncentrerat men effektivt. Vi är ute och turbo handlar sa jag lite käckt till expediten, som i samma ögonblick skrek rakt ut i butiken, då hon såg att han barfota hade tagit sig upp för rulltrappan och nu var på väg ut, för han hade handlat klart.  Vi är rätt lika varandra, han och jag.