utställning

Då jag sitter och säger att jag jobbar på en porträttutställning, dyker samtidigt ett annat lockbete upp.  Nu  jobbar jag på en annan utställning , som kommer att äga rum om ett år. Det låter långt fram i tiden.  Men efter ett långt uppehåll ska man producera stora tavlor med ett innehåll som bara jag själv kan godkänna, så vet jag att det kommer att ta tid. Det gäller det att ligga i. Nu måste jag söka upp ideer och motiv.

Syns man inte, finns man inte

Samuel har målat

Samuel har målat

Målning på gång

Målning på gång

Nu jobbar jag med porträtt som är tänkta att använda som utställningstavlor. Det är mycket jobb för att göra lite reklam. Men det är alldeles nödvändigt att synas ibland.
Ett av oljeporträtten jag håller på med är min lille son Samuel. Han hjälpte mig lite förra veckan då han med skarp kadmiumgul färg ringade in ögonen på en målning av ett gift par som jag håller på med.( Alla mina barn har någon gång satt en signatur på det jag målat.)

Jag bestämde träff med några Tranåsbor som de flesta här känner

igen. Dom ställde upp på att bli avporträtterade,  för att sedan kunna

visas upp på en porträttutställning. Jag tog många fotografier  i dagsljus och med studioblixtar. Jag hoppas att det kan bli lite intressant för en del att se denna utställning så småning om.

Pappa

Pappas bibel

Pappas bibel

Jag får börja med att be min pappa om ursäkt för detta inlägg.
Att bli hyllad eller ännu värre glorifierad var det värsta som kunde drabba honom. Men det här handlar om mitt behov av att minnas pappa, Hans-Ivar Jonsson avliden sedan några år tillbaka.
Denne pappa delade jag med många. Absolut den  mest närvarande var han i dom svåraste situationer, de som andra helst skulle fly ifrån. Många har inflikat att, han var speciell för mig också, just det gläder mig. Jag delar så gärna min pappa med många. Denna egenskap, att han fanns till för så många gjorde inte honom till en sämre pappa.

 Det är Gud som all ära ska ha. Men det är du som har fått mig att inse det.  Jag hoppas att det finns  en mening där du är, för att hålla dig härifrån, att du har skäl till varför du inte finns här nu.

 Som barn var jag fylld av ångest. Jag minns då hur pappa med olika pedagogiska knep kunde möta mig på ett sätt som var så genomtänkt men ändå så enkelt att ett barn kunde ta det till sig direkt. När ångesten når toppen måste man kunna angripa direkt och ta udden av den. Minns speciellt när han satt hos mig på sängkanten och gav mig en tankebild. ”Samla ihop det tunga och jobbiga till en boll, packa ihop det riktigt ordentligt. Ta sedan denna boll och kasta den långt, långt  bortom skogen och förbi bergen. Så långt bort att den inte kan komma tillbaka”.
Det kanske inte var någon långsiktig behandling. Men för en åttaåring som behövde omedelbar hjälp var det  mycket bra.

Senare, ungefär tjugofem år, i slutet av hans sjukdomstid fick jag ta med honom på dagliga bilturer ( ibland flera gånger om dagen) för att lindra hans ångest som ibland var så svår att den övergick hans förstånd. Med stor tacksamhet och glädje över att få hjälpa honom, att på något sätt lindra den ångesten, for vi runt i den vackra naturen i bergen och skogen på omberg, långt så långt att ångesten inte skulle hitta honom. Jag var så tacksam över att jag också fick sitta vid hans sida, han som alltid hade varit den urstarka som hjälpt alla andra i deras svåra situationer. Nu fick jag med så enkla medel hjälpa honom till lindring av sin ångest.
Jag  lider fortfarande av ångest, men jag minns pappas klokhet och bär alltid hans trygghet djupt inom mig.

Porträttmålare

Åke "Ufo" Gustavsson

Åke ”Ufo” Gustavsson
Olja

Ett porträtt i en annan teknik.P-O Lorentzi

Ett porträtt i en annan teknik.
P-O Lorentzi

Åke ”Ufo” (vänster bild)  var spelman från Tranås. Han reste på stämmor över hela landet. Han komponerade folkmusik men även meditativ elektronisk musik, ända fram till sin död 2011. Ufo var en varm och härlig person som jag fick lära känna. Att han hann se och godkänna det oljeporträtt som jag gjort på  honom innan han dog känns bra.

Det är också konst

Att förena konstnärskap och föräldrarskap är också en konst. Men motivet på duken stannar där det är placerat, det gör inte barnen. Deras utveckling är spännande och jag är bara delaktig i den processen, som kräver mycket arbete och en lyhördhet för var och ens behov. Det är en konst.

Lilla Samuel och jag på arbetsuppdrag.