Konst musik och historik miljö

Konst och musik är två ”syndrom” som har sitt ursprung ur samma släkte.
I ett program på radio talade dom om den Svenska tonsättaren Johan Helmich Roman som levde och verkade på 1700-talet och att han, liksom andra musiker då, inte var speciellt högt aktade. Man ville gärna ha konst och musik men ingen skulle göra den.
I dag tror jag det snarare kan skapa en slags förvirring, en syssla som är lite svårplacerad.

Jag målar tolv musiker, alltså konst och musik i sin bästa förening. Varje dag framträder dom mer och mer. Individer med en bakrund och historia, vissas värre än andras.

I går var jag inbjuden till tempelriddarordens loge för en fotosession. Det var en väldigt spännande miljö. Vad fyra gråa väggar kan dölja och vilken värld som kan öppna sig när man kliver in genom en port.
Det ska så småningom bli ett stort oljeporträtt som ska dela plats med många andra gediget arbetade porträtt. Miljön var så pampig och den bar på så mycket historia, jag fick en fin lektion och rundvandring.

Det finns inga motgångar, bara utmaningar

En efter en blir målningar klara. I morgon skickar jag ett oljeporträtt till Stockholm.
Jag har flera på gång samtidigt parallellt, vissa går snabbare att färdigställa andra kräver lite mer tid.
Eller vad säger du Jimi Hendrix, jag har en väl liten pensel tycker du…

Det händer lite mycket runtomkring och jag vill helst bara ha flow. Nåja så funkar inte livet när man har en omgivning.

Det är farligt ute

2019 har tagit fart, väldig fart, eller 2018 gjorde sin slutspurt.

I vanlig ordning åkte vi ut i skogen, denna gång till Tåkern, för att grilla och senare invänta tolvslaget i Vadstena. Denna fantastiskt vackra stad. Den låg magiskt vackert som en saga, men helt verklig. För att inte tala om deras avancerade fyrverkeri, säga vad man vill. Det enda som störde var lite för många rulltande människor.
På tåkern var det däremot helt lugnt och mörkt. Tillsammans med delar av familjen tog vi en promenad i mörkret och jag försökte skämtsamt förklara för Jonathan vikten av ett bra fotografi. Dåliga foton-dålig reklam. Bra foton-bra reklam, bra reklam väcker intresse- intresse leder till jobb, jobb ger inkomst…pang! Jag snubblar över en sten och smäller handlöst ansiktet i den stenbelagda stigen, näsan tog det mesta av smällen och stackars Samuel var säker på att jag dog! Min första tanke var; detta kommer inte se snyggt ut för det blödde ganska rejält, vad ska vi göra i morgon…vi är ju bortjudna…! jag var faktiskt helt nykter! Jag skulle bara få till det där viktiga fotot i den becksvarta natten.
Dagen innan hade jag ramlat framför bilen och sträckt ryggen, jag summerar detta år och konstarerar att det är livsfarligt att lämna ateljen.

Det var mörkt.

Lugn-vila-kreativitet och prestation

Lugnet efter juldagarna har lagt sig och jag är åter i min ateljé omgärdad av flera oljeporträtt. Detta rum inger ett lugn, utan det hade jag nog inte överlevt. Det är fyllt av prestation på ett sätt, samtidigt som det skapar sinnesro.

På radion som sorlar i bakgrunden i ateljén pratar dom om stora krav och skyhöga mål och ambitioner på våra skolbarn.
Dom nämner ett av flera skräckexempel: En förälder som intervjuades hade insett att hennes barn i åk. 6, efter mycket slit, aldrig skulle klara sin inlämningsuppgift. Mamman tog över och gjorde uppgiften åt barnet och lämnade in den till skolan, hon fick ett D. Mamman var docent och forskare och uppgiften var för åk.6.

Det är svårt som förälder att hinna förmedla att du duger som du är, när skolan stressar och tvingar oss att ständigt uppmana och påminna om hur viktigt resultatet är. Barnens all tid går ut på att prestera visa upp och bedömas.
Jag får ofta påminna mig själv om att inte bara prata plugg och prestation med Abraham, men inser att nästan allt kretsar kring detta.

I ett annat program (radiopsykologen) beskrev en ung man sin ohälsa grundad på att han hela sitt liv kämpat och att allt fokus legat på att leva upp till det som förväntats av honom och som fått honom att fullständigt förlora sig själv. Det behövs ingen djupanalys för att förstå vilken skada detta kan orsaka en människa.

Det är så lätt att man omedvetet lägger all vikt i vad skolan kräver för att det är prio ett, och därmed glömmer lyssna, känna in och prata om vad som rör sig i huvudet på individen och hur han mår.
Att det bara är en transportsträcka till vuxenlivet där vi ska programmera så mycket det går för att höja prestationsnivån och slutligen få ett så späckat resultat/individ som bara är möjligt.
Det svåra är att hitta en balans. Lugn-vila-kreativitet och prestation.

 

Det får inte bli fel

Allt som görs och köps dagarna innan jul kallas väl julklapp. Jag gjorde en i kväll.
På en stor vägg saknas en tavla… eller egentligen inte, Samuels häftiga skulptur har prytt denna vägg i flera år. Felet är bara att övriga familjen anser att den är något för liten.
Jag hinner inte göra någon målning tyvärr, men på datorn kan den skapande processen gå lite snabbare.
Därför blev det en stor förstoring av ”Mata inte hästarna”. Nu vet inte Tobbe detta, men ramen kommer han nog gilla i alla fall. 

Det här med konst på väggarna är ett känsligt kapitel förstås, och blir något fel så är det mycket fel!
Så många bilder jag har kasserat genom åren. Men med porträtt är det annorlunda. Dom går visserligen att måla över om och om igen eftersom det är olja. Men där är sällan kompositionen något större problem och jag måste alltid se i huvudet hur den färdiga målningen ska se ut, annars finns inte förutsättningen för ett bra resultat.

 

 

Efter misstag kommer…

Nu gjorde jag bort mig.
Jag la på en mellanfernissa på ett nästan färdigt oljeporträtt, men utan att känna om den var helt torr! Vilket den tydligen inte var…helt! Det innebär att målningen får en vit hinna över sig. Min ångest säger att flera månaders jobb är förstört. Mitt kreativa sinne säger att, det blir ännu bättre efter misstag.
Mellanfernissa är bra absolut, när den används på rätt sätt!

 

Som trotsiga ungar

I morse åkte jag och Elisia och köpte en tårta av en viss anledning. På förpackningen stod det att tårtan skulle räcka till sex personer. Vi var fem stycken normala tårtätare, varpå mindre än hälften av tårtan gick åt.
Köper man en tårta för sex personer så förutsätter nog många att den ska gå åt, vilket dom då ser till att den gör också.

När jag var liten var påsarna man plockade godis i ca tio gånger tio cm. stora. Det var en lagom dos lördagsgodis för ett barn…då! Nu erbjuder man hinkar till barnen att fylla med godis. Skulle man fylla denna hink med motsvarande mängd som den lilla papperspåsen rymde så täcker det botten på hinken.
Av någon anledning har Coca-Cola flaskorna också vuxit till dubbla storleken på några få år.

Samtidigt har väl hälsovården aldrig varit så angelägna om att upplysa och varna för konsekvenserna av dåliga matvanor och kaloriintag som dom är i dag. Det finns väl ingen människa som missat informationen.
Jag slås av hur lika det beteendet är som hos mina trotsiga pöjkar. Så reagerar dom ofta, ju mer jag påminner och tjatar om vad dom borde göra desto mindre gör dom som jag säger. Dom vet mycket väl, men gör tvärtom.
Man kan ju också undra varför det ska smygas på oss ett beteende som kan vara svårt för många att motstå. Hade det stått, räcker till tolv personer på tårtan så hade det förmodligen accepterats, åtminstone för den som är beredd att följa det dom lärt sig.

Tack Jonathan

Här tränas det på matte och vissa tränar på att lära sig gå. Båda sakerna är viktiga.
I kväll har det varit mattestuga med världens bästa Jonathan som lärare. Han är guld värd med sin kunskap och sitt tålamod. Abraham har inte haft en tråkig stund på tre och en halv timma utan uppehåll med Jonathans hjälp. Det är svårt att fatta hur det är möjligt.

 

 

Orka lite extra

Jag hade finfint sällskap till Stockholm i går. Mina tjejer Eline och Elisia och kusinen Elias, det kunde inte bli annat än bra.
Gården vi var till låg på Värmdö, väldigt vackert. Där skulle jag fotografera för att porträttera en man.
Mitt gäng och jag blev härligt bemötta. Tanken var att mitt sällskap skulle ta en promenad på Värmdö medan jag fotograferade, men vi hamnade alla runt köksbordet över en kopp kaffe, trevligt!

Efter en fotosession brukar jag vara ganska trött och vill för det mesta bara åka någonstans och äta och sedan vända hemåt. Men det var inte alls vad mina medpassagerare förväntade sig. Så efter att ha lämnat av kusin Elias till sin studentlya så åkte vi till moderna museet. Jag gillar faktiskt Moderna skarpt och jag är så glad att dom fick mig att orka lite extra.

Stockholm är ju så magiskt vackert kvällstid.