Spara minnen

-Jag sitter fast, hjälp mig! jag sitter fast!
-Nämen, sitter du fast?
-Hjälp, jag sitter fast….
-Men var sitter du fast?
-I golvet!!!
-Men då måste jag ju hjälpa dig att komma loss.
Det var Samuel när han var tre år och vi inte riktigt 
hade tid att kramas och han var för tung att bära på. Men vad gör man när han står där mitt på golvet och sitter fast?

Det är så roligt att ha texter och bilder från när barnen var små. Samuel speciellt var och är fortfarande otroligt klurig.

Jag hade småbesök i ateljen för fotografering i dag på förmiddagen och vi pratade om hur värdefullt det är att spara på minnen från barnen. Det finns nästan inget man uppskattar så mycket som detaljer som påminner om hur dom var som små och hur mycket av deras egenskaper som faktiskt fortfarande finns kvar.

Som denna bild av Abraham när han var sju, en typisk Abraham bild. Titeln är viktig!

”Ett tokigt lejon”

Jag har så mycket på gång just nu att jag inte kommer ihåg att uppdatera.
Många målningar som jag levererat men inte fotograferat, lite dumt eftersom det är bra att visa upp exempel på porträttsidan.

Pumpa

Det blev en pumpadag. Haloween har visst blivit en kreativt tradition för oss. Först dekorera med fantasifulla pumpor och snart utklädning. Vi fick med fler i familjen att skapa än vad vi haft förut, jätteroligt!  Att senare spöka ut sig är viktigt för Samuel och för några till, man tar gärna tillfällen som går att få klä ut sig.

Presentation:

Elisias, dödsstjärnan från Starwars.

Samuels och Jonathans Äckliga…!

Elines, Hitta Nemo

och min?

Samuels, Galen

 

Lägg ner mobilen!

Det är så härligt att ha två vuxna döttrar att umgås och diskutera med, Eline och Elisia.
I dag kom vi att prata om anknytning till sitt spädbarn. Elisia som själv är mamma till ett och Eline som har flera års erfarenhet av barn från ett tidigare förhållande.
Det finns mammor som har svårt att knyta an till sitt spädbarn, i många fall är det absolut inte frivilligt orsakat av mamman utan snarare en högst ofrivillig och smärtsam brist som kan vara svår att komma tillrätta med. Det är ju inte okänt heller att anknytningsproblem i värsta fall kan leda till psykisk ohälsa hos barnet i framtiden.

 

När en mamma lever närmare sin mobiltelefon än sitt barn, vad händer med barnet då? Skapas anknytningsproblem som annars inte skulle finnas.
Den där fullständigt omslutande mamman som skulle uppslukas av sitt spädbarns minsta lilla ansiktrörelse, den obeskrivliga närvaro man känner och tillhörighet man skapar bara av att sitta och lukta, titta och känna den lilla skapelse som är helt beroende av den vuxnas bekräftelse. Undrar vad som händer med spädbarnets psyke som ska ta form och grund dom första månaderna, när mamman har sin blick och sitt medvetande i en annan värld än den som det lilla barnet befinner sig i.
Har man umgåtts med någon som mest suttit med sin mobil så vet man att det är lika med inget umgänge alls, och då kan ändå vi förströ oss med andra tankar och vända vår uppmärksamhet mot något annat för att vi är självständiga individer.
Men vad händer med barnet som är så utelämnad och beroende av den vuxne för att det ska kunna bygga sin första tid på tillit uppmärksamhet, bekräftelse och absolut närvaro, ett så viktigt grundläggande behov för god psykisk utveckling.

Skapar vi en ny generation där psykisk ohälsa blir det normala?
Jag är rädd att när dom så basala bitarna hos ett spädbarn uteblir, kan det komma att få allvarliga konsekvenser.

Kall fotografering

Det var visserligen lite kallare i dag men solen sken och vi tog en sväng bakom huset för att fånga det vackra. Men med en bebis och lite annat fixande hann det bli mörkt och ännu kallare. Men något dessa mina tjejer har lärt sig är: vill man va fin får man lida pin! Jag har alltid gillat något mörkare bilder med lite mystik i, så vad gjorde det att solen gått ner.

Tillbaka

Samuel fick ligga två nätter på Eksjö lasarett. Det är lite coolare att ramla i skateparken och bryta armen än att ramla av en stol som Elisia gjorde en gång, konstaterade Samuel och jag. Men att det sen skulle kräva mer än en operation var absolut inte lika coolt.
Nu är älskade lillebror hemma iallafall, välmående om än något omtöcknad. Det värsta för honom har varit all väntan. Att ligga stilla i en säng i två dagar var en pers för honom. Han var fantastiskt tålmodig och muntrade upp all personalen med sitt glada humör. Dom ville behålla honom som en glädjespridare, men han kom hem tillslut till en familj som längtade.

Två glada killar, strax innan.

Samuel och Eline ägnade sig åt avancerad sjukgymnastik i morse som slutade i dans.

 

Nu väntar ateljén, ett oväntat avbrott så här innebär ganska mycket mer jobb än vad man önskar. I dag ska iallafall en tavla skickas iväg och jag överlåter ansvaret till postnord. Ofta levererar jag själv men ibland är det smidigare att skicka med post och hoppas på att det kommer fram!!!
På fotot längst ner till vänster är några förbrukade ”mjölkförpacknings-paletter” bästa uppfinningen.

 

Så är det!

Vissa dagar bromsar hela universum ens framfart, en känsla jag inte kan vara ensam om.
Hade en välfylld dag i Stockholm igår med fotografering i en del av staden och en tavelleverans i en annan. Allt bra så långt. I dag befinner sig hjärnan någon annanstans! Det är nog dags för den där gå-i-ide perioden är jag rädd för. När man är tvungen att elda i huset för att få värme i elementen vet man vad som nalkas.
På väg hem i går kväll köpte jag ett litet välbehövligt energitillskott som visade sig ha ett lämpligt budskap för just den stunden.
En mörk bild, men det var också så mörkt klockan sju!!

Mikropaus

Nu är jag ganska trött på att måla…..faktiskt!
Det beror på att jag är i slutspurten på en målning och början på en ny.

Därför tog jag en välbehövlig paus tillsammans med min lilla hjälte. Han mockade två kaninburar riktigt noggrant. Först var det lite äckligt tyckte han, men med lite vana så var det inga problem alls med att mocka.

Efter det skördade vi vindruvor. Det är dags för vindruvesaft nu. Jag hade inte tid för körsbären i år tyvärr och trodde inte heller det skulle bli någon skörd av vindruvor. Men ibland når man ens gräns för vad både kropp och själ kan prestera. När jag målat från åtta på morgonen till tio på kvällen varje dag de senaste veckorna så var det heeelt nödvändigt med en mikropaus. Det var det bästa vi gjort denna vecka, Samuel och jag, det var vi nog överens om.

 

Starka individer

Jag ser en konstnärssjäl i mitt barn. Inte helt överraskande!
För att göra det tydligt vilka problem som kan uppstå med en sådan individ vill jag göra en bildlig jämförelse.
Jag har lite erfarenhet av olika hundraser. Vissa kräver mer stimulans än andra.
Vi hade en Golden retriver en gång i tiden. Den var lättsam att ha med sig och följde våra regler och rutiner utan att vi behövde lägga så mycket tid på det. Rasen är känd för att vara ganska foglig. Jag tyckte mig kunna hundar ganska bra eftersom jag tidigare i livet haft ett par till. Därför testade vi senare en något annorlunda men vacker ras, Briardhund.
Används b.l.a. som polishund i vissa länder. Ingen knähund precis, eller jo det trodde hunden själv visserligen. Men vi insåg ganska snart att denna hund hade en enormt stark karaktär. Den var mycket stabil i psyket men krävde en stark ledare. Det var absolut inget fel på hunden men det var inte en Golden retriver. Vi hade inte rätt verktyg för denna ras. Det var våra brister inte hundens!
Jag känner mitt barns driv, han är uppslukad av sina kreativa tankar och idéer. Det är väldigt svårt bromsa honom när han är på gång med sitt, för han är en sån person. Lika svårt som att få en Briardhund att bli en Golden.
Hur ska vi göra när barn är så olika, och vi vill ha dom att gå i samma riktning. Bland hundar är olikheterna självklara, men resurserna att stärka ett barns personliga egenskaper är få.
Något att fundera på i dessa politiska tider.

Avgörande fas

En målning går in i sista fasen, en inte helt oviktig process. Allt ska förstärkas och detaljer studeras. Denna del i målningen är kanske den mest briljanta, pricken över i:t kan man nog säga.
Många gånger mot slutet kommer känslan att; nu sabbade jag alltihopa, för att i nästa stund upptäcka att det tagit ett stort avgörande steg fram.
Framgång och misslyckande ligger
många gånger nära varann. Kom ihåg det, alla som på något sätt undervisar.

Denna sista fas är faktiskt mer experimentell och ger utrymme för fritt tänkande och fritt måleri.
Dilemmat är att jag inte kan gå ifrån för att färgen måste hållas flytande.
Tobbe föreslog att jag skulle anställa någon för att jag inte hinner andas mellan varven. Vad skulle den stackarn göra?
Handla penslar och färg?
Eline tittade menande, detta som ibland blivit hennes uppgift, obetald!!! och uppgiften är nog inte helt enkel alla gånger.
Min obetalda ängel, du får iallafall mat och husrum 😉