Porträttmålandet

Hur resultatet av en porträttmålning blir är aldrig någon slump, ändå är varje målning helt ny.
När jag pratar med beställaren första gången får jag oftast direkt bilden i huvudet av hur den färdiga målningen ska vara. Dyker inte en föreställningsbild upp i huvudet är jag tvungen att arbeta på det. Det är aldrig bara att börja och se hur det blir, det är lätt att tro att det bara är att följa en mall efter att ha gjort så många målningar, så går det naturligtvis aldrig till. Varje målning kräver hundra procent koncentration.

Precis som för en idrottsman påverkar dagens humör och mående, resultatet. Man måste ha full fokus för att kunna prestera bra.

Jag har druckit för mycket kaffe i några dagar nu vilket inte är tipptopp, så idag får vi se hur koncentrationen blir 😉

Porträttmålningar




Han ska äta mat…

Samuel kämpar med sin andning för tillfället. Han får infektionsastma vid minsta lilla förkylning, det behöver inte ens visas symptom på infektion för att han ska få andningsbesvär.
Varje gång han drabbas blir jag så frustrerad och faktiskt arg. Nu ska jag häva ur mig riktigt ordentligt!

Att han har dessa besvär beror på att han som liten tvååring fick infektion i hela kroppen, som läkaren sa. Svår dubbelsidig öroninflammation och symtom på lungorna. Han var allmänt medtagen och läkaren skrev ut pencilin. Efter att försökt få i honom medicinen i ett par dagar sökte jag upp samma läkare igen då han vägrade äta och dricka, han tog bara bröstmjölk. Efter en outhärdlig väntan fick jag komma in med honom, hon hade visst glömt att vi satt där! Trots att jag satt alldeles utanför hennes öppna dörr med den ständigt gnällande lille.

Hon började med att skälla ut mig för att jag inte gav honom mat!! Konversationen gick till följande;

-Jag får inte honom att äta och ta sin penicillin, det är därför jag är här.
-Han måste äta mat!! Du kan inte amma.
-Men han vägrar, jag har verkligen gjort allt jag kan. Och han vägrar även pencilinet.
-Han ska inte ha penicillin, han ska äta mat!
-Men du skrev själv ut penicillin för tre dagar sedan, men han vägrar äta både det och mat och han är jättesjuk.
-Han ska inte äta penicillin, han ska äta mat, inte bröstmjölk.
-Fattar du inte? Jag får inte i honom mat det är därför jag är här, han är för sjuk och utan bröstmjölk hade han förmodligen inte levt, det är det enda han tar.
-Han ska äta mat inte penicillin och inte bröstmjölk.
-Men det är du som skrivit ut penicillin för han är sjuuk!!

Så här höll konversationen på i minst 20min. med en fruktansvärd tråkig attityd dessutom.
Tills hon frågade om han hade en tvillingbror, fast på engelska. Det gick inte att förstå vad hon sa på svenska och dessvärre förstod hon uppenbart heller ingenting.
Hon började känna igen honom nu men vägrade titta i några journaler, om hon ens hade några.
Jag gick utan att få någon som helst hjälp men fruktansvärt arg.

Som sagt, sedan dess har han haft astma som ett bestående men och jag blir lika arg varje gång jag blir påmind om det.

Denna barnläkare har varit här så länge jag haft barn, åtminstone sedan Abraham var liten och då pratade hon om både struma och vattenskalle!!!! Men den och många andra gånger har jag bara skrattat åt henne. Men ibland är man beroende av att få ha en bra läkare att vända sig till, någon som förstår språket och som man kan prata med och framförallt som kan sitt jobb.
Tack! Jag har fått avreagera mig lite och ska nu ta hand om min hostande pojke.

 

Vill veta hans åsikt

I dag, en ledig dag. Barnen har studiedag och jag förmår inte vara så tråkig att jag går upp i ateljén, även om Samuel har sällskap av sin kusin. Vi (rättare sagt jag) försöker komma på någon lämplig aktivitet utöver dator och tv-spel för de små liven 😉 Inte så lätt när det regnar till och från hela tiden.
Flera projekt väntar på att bli gjorda, men det är nyttigt sägs det, att ta paus ibland. Inte för att jag kan förstå och känna varför det skulle vara nyttigt! hjärnan går ju  på högvarv ändå och kan inte bara pausa sådär.

Aktuella händelser påminner mig hela tiden om hur mycket jag velat diskutera med min far. Jag vill veta hans åsikter. En stark motor slocknade och hur lång tid som än har gått, så är livet för alltid påverkat utan den där motorn. Mycket annat kompenserar, men inte helt. Vissa saker går inte att ersätta. Det blir aldrig detsamma.
De yngre barnen jag har omkring mig nu har aldrig träffat sin morfar/farfar…

Jag har just avbokat en synundersökning, SKRÄLL… utbrister Elisia. Det är liksom inte första gången jag avbokar något. Jag är nog den mest obeslutsamma människa på denna jord. Utan när det gäller vissa projekt.
När familjen för några år sedan hade semestrat på Öland och vi återvänt hem, kom jag på något!!! Min tålmodiga man gick med på att samma dag vända tillbaka till Öland för detta ändamål. Det lönade sig i slutändan, det är alltid mitt måtto 😉

Vissa platser…

Favorit i repris, denna gång med den blivande pappan. Det var tänkt som en seriös fotosession men hur många bilder jag tog vet jag inte, det blev i alla fall inte många seriösa….

Titta storken utbrister Jonathan plötsligt!!!När min svåger Tomas träffade Elisia i skolan och frågade om bilderna på henne i förra inlägget var tagna vid vättern i Borghamn, var vi naturligtvis tvungna att åka dit för att ta denna omgång bilder. Tyvärr hann mörkret falla på och kameran hade det lite kämpigt, inte bara med oseriösa modeller. Det var i alla fall en underbar eftermiddag/kväll som jag kommer att bära med in i vintermörkret. 

 

 

 

Hamnen i Borghamn är en plats där själen får verklig frid, det är något märkligt som händer med det inre jaget när man vistas på vissa platser.

Övergiven i skogen

Min bebis ska ha bebis!!!
Hur är det möjligt? Min lilla flicka ska bli mamma om två månader.
Hon har höga ambitioner och inga planer på att skjuta upp några studier bara för det.
Jag kan knappast tänka mig bättre och roligare föräldrar än dessa två, det kommer bli bra. Vi finns nära dom och lite extra barnpassning får jag betala med såklart, för att få en ny liten modell till familjen.

Elisia är ingen man gulligullar med, men visst är hon strålande med sin mage. Det får man inte säga till henne.

Mitt under vår fotosession ute i skogen intill det kalla vattnet, var jag plötsligt tvungen att rusa till bilen för att åka och hämta Samuel på basketen, och Elisia…med sin mage…som dessutom gjorde sig tillfälligt illa i foten, kunde ju inte rusa upp för dom branta stigarna precis! Jag fick lämna henne kvar på en sten ute i skogen och åka själv.

Jag hämtade som sagt upp Samuel och Abraham och körde till simskolan med Samuel, därefter kunde vi fortsätta vår fotografering innan mörkret och kylan blev för påtaglig. Fy för det!! Men visst har vi framkallat lite sommarvärme i bilderna.

 

 

 

 

Hon tyckte det fanns vissa likheter…

Självförsörjande

Någon lyhörd observerade mitt nödrop! Det blev ett besök på grännaberget dagen efter mitt inlägg och jag behövde inte ens åka dit ensam. Syster Kia hörde snabbt av sig och Tomas Jonatan och Alma var inte sena att ställa upp, mina barn likaså.
Även om notan för mig och mina barn fick mig att kallsvettas och räkmackan att slå volt i magen så var det ”fett värt det” som Abraham skulle uttryckt det.

Jag vet att jag är korkad men nu är ateljén återigen ett växthus, mitt i vint..höstkylan.
Jag ska testa att få sallad att växa i lådan. Jag blir på något sätt harmonisk när jag ser möjligheten att få grönsaker växa, årstiden till trots. Vi får väl se hur det går!
Att vara självförsörjande är en livsdröm jag haft så länge jag kan minnas. Var får vi våra specifika drifter och drömmar ifrån. Jag tror absolut att dom flesta har haft en inre dröm från riktig tidig ålder, att vilja något särskilt eller efter en livsstil. Man kan undra hur tidiga drömmar och egenskaper (som inte alltid går att uppfylla) uppstår.

 

 

Väntar forfarande….

Varje kväll när jag går ut för att plocka te… salvia kamomill och lavendel…supergott och supernyttigt (inbillar jag mig) inser jag hur otroligt snuvad på sommaren jag är, och dessutom ser salladslandet som jag fortfarande väntar på ska börja växa, inser jag plötsligt att det nog är försent, det blir ingen sommar i år!!! När odlarna på tv lyriskt pratar om hösten som skördens tid, då man ska frossa i allt gott som frodas i trädgårdslandet…hmmm, vilket hån!
T.o.m. Räk/laxmackan på grännaberget tycks utebli eftersom dom anser säsongen över. Hur kunde det bli så? Dom stänger redan på torsdag och jag funderar på att själv åka bara för att jag vet att det är en lång och mörk tid innan det underbara stället som förgyller sommaren, öppnar igen. Risken finns att vinterhalvåret blir alldeles outhärdligt annars.

Det finns en speciell vintersallad som går att så året om som jag beställt på nätet. Det ska bli spännande att se om jag lyckas odla i ateljén med ett bättre resultat än salladsodlingen ute. Hade tänkt omvandla detta rum till ett sommarlandskap.

Att arbeta med foto är ett komplement till måleriet, ger ett snabbare resultat på ett kreativt behov, och lite sommarstämning på det!

 

Bekämpa oro med bilder

Det finns så otroligt mycket att glädjas åt, ändå är orons kraft så stark att den lätt tar över. För mig är morgon och förmiddagen värst, ibland nästan outhärdlig.

Största lyckan i dag var att se på basketträning. Samuel fick träna en timme extra med Abrahams kompisar, killar som var flera huvuden högre och han var förstås yngst av alla. Abraham och Samuel synkar verkligen trots åtta års åldersskillnad, nästan magiskt att se. Han har också tränat lillebror länge, så det är ju ett stort intresse för de båda.
Jag hade förstås ingen kamera med på träningen så jag kan ju inte visa någon bild därifrån. Men jag inledde ju med min oro och det försöker jag bekämpa på mitt sätt, med bilder.

Två av bilderna är likadana förutom att jag var lite klyschig och la in en text i den ena, något jag normalt inte gillar att man gör i bilder, men i bland finns det ett annat värde något utöver det estetiska och texten är viktig att bära med sig dagligen.


 


Jätteroligt att börja skolan!!

Från den äldsta modellen till den yngsta. Nu har jag påbörjat ett barnporträtt. Det sprider en glädje i ateljén. Barnet jag ska måla har ett härligt smile och det smittar av sig. Han var inte stilla många sekunder när jag fotograferade honom och det känns viktigt att få fram och förmedla denna livfullhet. Skönt att ha denna glädje framför sig när hösten smyger på. Min ateljé är mitt terapirum, min borg.

Tänk att skolan börjar nu Samuel; ja det är bara två dagar kvar, vad tycker du om det undrade jag. Jätteroligt, svarar han med ett stort leende.

Jag har inga hokuspokus teorier angående barnuppfostran men vissa saker är grundläggande, b.l.a. att inte överföra negativa känslor. Tvärtom försöker jag påverkas av hans positiva inställning till situationer som jag har svårare för.

Han har några små kompisar och några stora. Dom stora finns runt honom nästan hela tiden och gör honom till en liten tonåring.

Skolans kämpar, modell eller fotografi

Mina barn behöver i alla fall inte oroa sig för skolstarten, för det gör jag så väldigt bra åt dom!
Jag trodde i min enfald att man la bekymren bakom sig den dag man som elev lämnade skolans värld, men jag hade fel. Nu flödar informationen från media om förändringar i stort och smått gällande skolan. Det är mycket och antalet elever per skola ökar visst enormt. I Göteborg ska det tydligen byggas 30 nya grundskolor inom två år!
Samuel klagar inte och min viktigaste uppgift är att inte överföra min oro på honom eller dom andra. Är det någon yrkesgrupp som jag skulle vilja kunna överföra superkrafter till så är det lärarna, men eftersom jag inga har så kan jag bara ge dom min beundran för att dom kämpar för mina och alla andras barn.

Jag hade min lilla fotogäst här igår, det blev lite skolprat då också eftersom familjen kom från Stockholm där trycket på skolorna är på bristningsgränsen.
Vi konstaterade att deras pojke och Samuel var lika gamla på dagen faktiskt, samma kille målade jag för tre år sedan och nu var det lillebrors tur att bli fotograferad och avporträtterad.
Jag hade, som jag nämnde i förra inlägget, laddat upp för att vara rolig och det brukar gå hem hos barn. Men vad hade jag för det, hur mycket jag än apade mig så tyckte han att jag var ganska trist! Hans egen humor däremot var överlägset bättre.
Efter gediget arbete fick vi fram den bild som kommer spegla honom.

Det är viktigare på en målning än på ett fotografi att fånga karaktären av en person. Ett bra porträttfoto kan vara intetsägande som målning, precis som en störande detalj på ett foto kan vara ett bidrag till en målning. Det är därför som en del porträttmålare anser att levande modell är nödvändigt. Men är man medveten och jobbar lite extra på att hitta dom typiska uttrycken i karaktären så är fotografiet ypperligt som underlag. Av den anledningen är det också en fördel om jag som ska måla porträttet också får fotografera personen.

 Vi grattade kusin Elias i dag, och utan att veta om min nya beställning kom han in på bild som han fastnat för, där Samuel leker tittut med ett barnporträtt, och det råkar vara den pojken jag målade för tre år sedan.