Vill måla ett syskonporträtt

Jag borde fortsätta med målningen jag påbörjat på mina barn. Jag vet att det är ett smycke för livet. Hela tiden prioriterar jag bort den för andra målningar.
När jag i morse gick med Samuel till skolan kände jag att vi var iakttagna. När jag kramat om honom och sagt det vanliga:
Ha en rolig dag men lyssna och lyd fröken, och han svarat med en lång bubblande ramsa, lyfte jag blicken och såg en fin äldre man som stått och tittat på oss. Han la huvudet på sned och log stort och sa: –Dom är så härliga!
Jag höll med honom och tänkte också att det är en underbar ålder då dom fortfarande vill ha sällskap av mamma till skolan, vill be aftonbön och aldrig någonsin tänker flytta hemifrån. Men med det spann på åldrar jag har på mina barn så vet jag att tiden går alldeles för fort och att detta aldrig kommer tillbaka. Jag vill ha en målning när Samuel fortfarande är liten och dom andra inte blivit pensionärer än.

Ett syskonporträtt i oljaoljeportratt-i-olja Barnporträtt, blyertsblyertsportratt

Från en porträttmålare

När jag målar ett porträtt vill jag kunna blåsa liv i det. En porträttmålning kan plötsligt kännas som ett sällskap i rummet, är det en större målning kan det t.o.m bli huvudföremålet för rummet. Det gäller att man tänker igenom var man hänger ett porträtt, placeringen är viktig. porträtt Jag lånade ett större porträtt en gång för att fota den. Ägaren sa när jag kom tillbaka med den att det kändes ensamt utan målningen, inte bara att det var tomt på väggen. Porträttet hade blivit ett sällskap, den mänskliga närvaron och blickarna hos de avporträtterade kan bli nästan fysiskt närvarande. Om blicken på den avporträtterade är riktad rakt in i linsen kan det dessutom kännas som att den följer efter dig när du rör dig i rummet. Jag är nu färdig med syskonporträttet, det ska bara ramas in. Får se om jag kan visa det här. Jag längtar efter att få måla mina egna barn på den stora duken som väntar i ateljén och de stora nyinköpta oljetuberna  (jag har en förkärlek till det stora) Jag hade tänkt en levande färgsprakande målning, och jag skulle vilja visa förloppet här med mycket bilder och beskrivning om måleriets gång i detalj för den som är nyfiken och kanske vill lära sig lite om upplägget. Det svåraste med projektet, förutom tiden, är att fota alla tillsammans, av mig deras egen mamma. Dom är de svåraste av modeller, jag har gjort flera försök. Dom är lite för spralliga tillsammans och larvar sig bara för fotografen.

Livskraft i min atelje

Solen överöser min ateljé, både för och nackdelar med det, mest fördelar förstås.
Jag jobbar med ett syskonporträtt, fyra bröder som jag har porträtterat tidigare. Jättefina pojkar.
Ibland kan solen i min ateljé bli så intensiv att den förblindar, men jag vill inte för en sekund gnälla. Jag kan inte ens med att skärma av de tre fönstren med en tunn gardin, för jag älskar solen. De övervintrande paprikaplantorna gör det också. Fyra utvecklade paprikor och fler på väg, så härligt. Med tanke på att paprika, en av de nyttigaste grönsakerna (ovan jord) anses vara en av de mest utsatta för bekämpningsmedel,  så sätter jag extra mycke utav denna goda grönsak.
paprikaJag hittade en liten lagom flaska att vattna sådden med i ateljén, den var ju perfekt tyckte jag, ända tills jag efter en stund såg att något konstigt vitt hade lösts upp i den. Jag luktade och förstod till min förfäran att det hade varit en skvätt lösningsmedel kvar i flaskan. Jag som ville odla giftfria grönsaker!