Livet i ateljén

När jag gick med Samuel till förskolan i morse så fantiserade han om leksaker som han ville ha.
– Men förresten så önskar jag mig det för då kostar det inte pengar.
Kostar det inte då upprepar jag?
Nej för tomten kan bara gå in och plocka på sig saker utan att betala!
Men är inte tomten en tjuv då?
Nej för han är tomte och dom får göra så!
Han vill gärna fortsätta tro att tomten finns trots att han tidigare deklarerat att tomten är en utklädd vanlig människa.
Detta går dessvärre inte över när barnen kommit upp i vuxen ålder, visserligen kostar det inte att önska men tomten måste faktiskt också betala.
Samma sak gällde en kvinnlig tiggare som hakade på mig in i affären i går och som plockade varor hon önskade sig och la i min korg i tro att det var en självklarhet hos mig att betala hennes varor, tills jag markerade och fick stopp på hennes önskemål varpå hon gav mig en djupt besviken blick då hon bara fick två bröd och ett köttpaket. Jag var tvungen att förklara att jag inte kunde tillfredsställa alla hennes önskemål.
Fast nu börjar jag misstänka att … det kanske är jag som ÄR tomten!!!

Min oas är nog den tryggaste plats i världen att befinna sig i just nu. Här blickar bara vänliga ögon mot mig, för närvarande fyra barn tre vuxna och som extra vakt en gepard en schäfer och papegojor. Det låter aningens galet och det är det också. Flera superstora och mindre målningar på gång som jag jobbar parallellt med.
Visst blir det rörigt och visst vill jag ha ordning men ibland får man bara släppa taget.
Jag visar sällan mina målningar hur som helst utan beställarens tillåtelse men en liten tjuvblick in i min röriga ateljé vill jag ändå bjuda på.

Söta barn under arbete.
barnporträttblyerts

Ops! Den optimala oordningen!!!
ateljeskrivbord

 


Ytterligare två fina barn under arbete, storlek 100*75 cm.
koltavla

Vad ska man göra, hur ska man tänka

 

Nu är det vansinnigt lätt att prata julbestyr, men det frestar inte mig nämnvärt.

Däremot behöver jag reda ut ett paradoxalt spörsmål.
I en butik härom dagen stod en frälsningssoldat och skramlade med sin bössa.
Alldeles utanför på trottoaren satt en kvinna med sin bössa och tiggde.
En man som var på väg ut ur affären stoppade lite pengar i frälsningssoldatens bössa men gick förbi kvinnan, varpå hon då blir rasande. Jag tigger och han tigger, varför går du förbi mig?
Avsikten var säkert inte att ignorera kvinnan. Kanske hade han inte fler mynt helt enkelt. Men knepigt kan man nog tycka att det blev. Frälsningssoldaten står inne i värmen i sin uniform och samlar in pengar till behövande, den fattiga kvinnan sitter ute i kylan och tigger. Undrar hur frälsningssoldaten upplevde situationen.

God jul! hörde jag en annan man säga till en kvinna som satt utanför ett varuhus och tiggde, jo! det kan man ju alltid önska sig, tänkte säkert den kvinnan och jag satte lite i halsen.
Hur ska man vara trevlig på för sätt och vad säger man egentligen.


Denna man har väntat hela året på den här stunden, att få sätta stjärnan på toppen.

stjärna

granen

I bland gör man rätt, ibland gör man fel

Jag var och handlade med min Samuel på hemköp igår igen, och som vanligt var han mycket hjälpvillig vilket ofta går hem hos andra kunder också.
En äldre dam bad honom därför om hjälp att lägga upp sin kanelkrans på bandet vid kassan, vilket han så gärna gjorde. Rätt, och som tack för hjälpen fick han en femkrona.
Där efter gav jag honom en tjugolapp att ge till mannen som satt utanför, men förstås blandar han ihop pengarna och ger femman till tiggaren. Nej tjugan skulle du ge! sa jag till honom varpå han reagerar snabbt och börjar gräva efter femman i mannens mugg.
Så kan du inte göra, säger jag lite generat, du får ju ge honom tjugan också nu. Jaha…utbrister han lite påkommen.
I bilen tänker jag att han nog känner sig lite förlägen, men så hör jag honom gnola för sig själv.. I bland gör man rätt ibland gör man fel, ibland fel ibland rätt…

Tänk om vi som har svårt att acceptera de små misstag vi gör varje dag och som ofta får oss att bli lite nedstämda, kunde ta det med samma jämnmod och självklara förlåtande resonemang. Kanske skulle det få oss att må lite bättre till vardags.
Jag ska i alla fall komma ihåg hans lilla ramsa och lära mig att ta det med lite mer ro.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel! Sånt är liksom livet.

rätt

 

 

Ge nu!

 

Ingen uppskattar väl detta råa, regniga och kyliga väder. Tänk då om vi inte kunde erbjuda våra egna barn värme. Ved kostar pengar, kläder, skor och filtar mm. Vi vet ju vad som krävs för att klara av kylan. Fundera inte om och varför, ge nu!
När jag skulle in på hemköp igår reste sig en tiggare hastigt upp och råkade tappa sin toffel han blottade då sina bara tår genom dom trasiga strumporna, ingen tvekan att den mannen frös.
Min femtonåring fick en lite större sedel av mig för att köpa lösgodis till sin pojkvän, men jag förmanade henne att inte köpa ens för hälften av pengarna. Nej, klart jag inte gjorde sa hon när hon kom ut ur affären, jag gav tiggaren det som blev över. Så fungerar det numera!
I samma stund som jag skriver det här får jag ett mail från vår pastor, om insamling till de behövande samt att våga ta kontakt med dom som vill det.
Det var ju lämpligt, jag som redan tidigare förberett kassar med vinterkläder för barn. Det ska jag åka ner med till kyrkan tillsammans med något av våra hjälpvilliga barn 😉

Jag blev lite mörkrädd när jag såg detta konstverk skapat av min femåring.
Men som med mina målningar får den tala för sig själv.

otäckt

 

Tiggarna, vårt dåliga samvete

Det var första skoldagen för våra barn. Alltså har höstterminen infunnit sig på riktigt, inte hösten!!
Plötsligt saknas det kläder, lika akut som när mjölken är slut får jag ta mig ner på stan för att komplettera mer än vad jag önskar. Tydligen har jag inte fattat att mina tonåringar absolut inte har någonting i sina garderober. Men att shoppa tillsammans förgyller faktiskt tillvaron, för dom är så positiva.

Mina funderingar kring tiggerit utanför våra butiker dyker ofta upp, framförallt när man kommer därifrån med fulla kassar och jag tror inte att jag är särskilt ensam om att känna dåligt samvete av att bara ignorera och passera dessa människor.
Att ge en slant hit och dit löser inget i längden varken för dom eller mitt samvete.
Det jag däremot gärna skulle vilja är att ge dom det vi har mycket utav, och som kostar betydligt mer än vad deras inskrapade slantar kan bidra till, nämligen skor och kläder. Vi med barn i blandad ålder lyckas samla på oss och dessutom spara på massor som jag känner att egentligen ingen av oss eller vår omgivning har behov av. Varför inte lämna överskottet till dessa som verkligen kan behöva det då. Eller fråga direkt vad det är dom har behov av och som vi kanske kan hjälpa till med.
Det hade inte varit speciellt svårt om det inte vore för språket. Förmodligen pratar dom inte ens engelska och jag vill gärna veta om det är möjligt att ge annat än pengar eller om det då kan komma att bli till en björntjänst på ett eller annat sätt.
Spekulationen om att bli lurad eller ej, bryr jag mig inte alls om och dessutom skulle det förmodligen uppdagas om man erbjuder annat än pengar.
Det är så enkelt att stilla sitt samvete med att ringa in bidrag till hjälporganisationer (något man självklart också ska göra) men att hjälpa dom utsatta runt hörnet är betydligt svårare.
Tänk om man aktivt kunde hjälpa dom med det man kan istället för att gå och bli irriterad, då irritationen för det mesta beror på dåligt samvete.
Jag instämmer med vad en intervjuvad sa, hur kan vi hålla vårt lilla barn i handen, gå förbi och ignorera en tiggares blick som om den inte existerade.
Så skänker vi sedan pengar till dom fattiga som vi ser på tv galan. Vad förmedlar vi då till våra barn? Eller finns dom fattiga bara på tv?
Så länge man inte kan göra så mycket annat får man väl åtminstone se dom, bekräfta deras närvaro, säga hej på dig och kanske skänka en slant.

min elisia 12