Skolans kämpar, modell eller fotografi

Mina barn behöver i alla fall inte oroa sig för skolstarten, för det gör jag så väldigt bra åt dom!
Jag trodde i min enfald att man la bekymren bakom sig den dag man som elev lämnade skolans värld, men jag hade fel. Nu flödar informationen från media om förändringar i stort och smått gällande skolan. Det är mycket och antalet elever per skola ökar visst enormt. I Göteborg ska det tydligen byggas 30 nya grundskolor inom två år!
Samuel klagar inte och min viktigaste uppgift är att inte överföra min oro på honom eller dom andra. Är det någon yrkesgrupp som jag skulle vilja kunna överföra superkrafter till så är det lärarna, men eftersom jag inga har så kan jag bara ge dom min beundran för att dom kämpar för mina och alla andras barn.

Jag hade min lilla fotogäst här igår, det blev lite skolprat då också eftersom familjen kom från Stockholm där trycket på skolorna är på bristningsgränsen.
Vi konstaterade att deras pojke och Samuel var lika gamla på dagen faktiskt, samma kille målade jag för tre år sedan och nu var det lillebrors tur att bli fotograferad och avporträtterad.
Jag hade, som jag nämnde i förra inlägget, laddat upp för att vara rolig och det brukar gå hem hos barn. Men vad hade jag för det, hur mycket jag än apade mig så tyckte han att jag var ganska trist! Hans egen humor däremot var överlägset bättre.
Efter gediget arbete fick vi fram den bild som kommer spegla honom.

Det är viktigare på en målning än på ett fotografi att fånga karaktären av en person. Ett bra porträttfoto kan vara intetsägande som målning, precis som en störande detalj på ett foto kan vara ett bidrag till en målning. Det är därför som en del porträttmålare anser att levande modell är nödvändigt. Men är man medveten och jobbar lite extra på att hitta dom typiska uttrycken i karaktären så är fotografiet ypperligt som underlag. Av den anledningen är det också en fördel om jag som ska måla porträttet också får fotografera personen.

 Vi grattade kusin Elias i dag, och utan att veta om min nya beställning kom han in på bild som han fastnat för, där Samuel leker tittut med ett barnporträtt, och det råkar vara den pojken jag målade för tre år sedan.

Spela basket i klassrummet? Öppet hus

Större delen av dagen har varit ägnad åt Abraham ( även om fokus gärna hamnar på Samuel) Vi var på öppet hus i hans skola och hans klass, åk.9. Jag valde att vara med på dom två lektioner som kunde lämpa sig för en sjuåring, nämligen musik och idrott. Tobbe fick vara med på resten. Det skulle kunna ha blivit tortyr för Samuel om inte idrottsläraren förstod att det var hans hemmaarena. Läraren hissade fram basketkorgen till Samuel och så var stunden räddad. Ingen av våra barn har som små varit så intresserad av fysisk aktivitet som han, det är roligt och han behöver det så väl.
Efter skoldagen invigde Samuel med kompisen Nils, skateparken för säsongen. Då är det vår anser jag även om kylan var bitande för oss mammor som inte fick åka kickbike.

Parkens träd! kanske i brist på vårfåglar.
Efter en stund var vi åter på plats som publik i samma idrottshall, då Abrahams lag hade en basketmatch mot Nässjö, hur det gick behöver jag inte gå in närmare på 😉
Dom är såna kämpar dessa killar.


I sällskap fick jag tranås stora f.d. basketspelare och lärare/tränare, Vic Knight.
Mycket tekniksnack försökte han sig på att prata med mig om!!!??
Men jag hävdade att det väsentliga är att man har så stort intresse av sitt barn att man kan sitta med och heja på utan att känna detsamma för basket, dessutom kan man faktiskt bli intresserad ju mer man tittar och bara är där.
Han undrade just var alla föräldrar var? -Ingen coach kan ersätta en förälders plats på läktaren. Viktigt att ta till sig! Och sagt av en långt erfaren och rutinerad lärare och tränare.
Jag berättade för honom om att en lärare igår ringt hem och haft synpunkter på att Samuel kastar boll mot väggen inne i klassrummet!
Fullständigt naturligt! utbrast Vic, han måste ju få spela basket grabben.
Han ville ringa och ta ett snack med läraren, vilket jag ansåg var lite onödigt överdrivet och visst är det väl inte helt ok. att spela basket i klassrummet, även om jag faktiskt för en tid sedan varnat för just det att; om ni har bollar i klassrummet så är det stor risk att Samuel börjar spela basket!

Inget barn är ett problem!

Jag träffade en driftig företagsledare i går. Med ett företag som växer och utvecklas på flera områden. Efter en stunds intensivt samtal om hans lika intensiva projekt säger han,
– Jag har alla bokstavskombinationer man kan ha!
och sen med en allvarligare ton,
-tänk bara om mina lärare hade förstått mig, jag kunde helt enkelt inte sitta still på lektionerna och kan fortfarande inte sitta still!
Han är barn från en tid då det ansågs vara ett stort problem att inte kunna sitta still vara tyst och ständigt ha fantasier och tankar någon annanstans, studsande hit och dit så att omgivningen inte riktigt kunde veta vart det skulle landa.
Jag önskar ber och hoppas att liknande barn i dag aldrig aldrig aldrig behöver höra att dom är ett problem, för det är just i den stunden dom blir det! 
Visst kan aktiva barn vara jobbiga som få, men inte ett problem!
Med goda förebilder och en kärleksfull stadig hand finns där ofta stora potentialer.

Jag kom just att tänka på en hund vi hade för några år sedan, en stor riktigt bångstyrig och barnslig Briardhund. Rasen är en bra brukshund vall/vakt och polishund från Frankrike.
Om den inte tas på rätt sätt blir det outhärdligt jobbigt för omgivningen, men med rätt hand en fantastisk hund, helt perfekt för sitt uppdrag.
Det hänger så mycket på omgivningen att förstå och hantera den med en trygg fast kärleksfull hand och goda förebilder.
Att jämföra barn med hundar….men det finns slående likheter.

Vår hund Sacke år 2008.
sacke

Tänk efter före!

Vi hade fest i helgen med släkten för vår sjuttonåring, men min kamera hade batteritorsk förstås och jag tycker inte om att berätta utan bilder så det hoppar jag. Trevligt var det i alla fall😉

I vår släkt är det många lärare vilket innebär att jag förstås ofta sympatiserar med dom. Men eftersom jag inte är lärare själv kan jag bara betrakta och framföra min åsikt utifrån vad jag ser. Men så har jag ju och har haft skolbarn så länge jag kan minnas och kan se från det perspektivet också.
Det finns nästan lika många åsikter om lärare som det finns människor i Sverige eftersom alla har gått i skola.
Att föräldrar och elever har fått mer inflytande och mer att säga till om i skolans värld kan tyckas vara enbart positivt.
Men om en kaxig förälder och en lika kaxig tonåring kan ödmjuka sig lite och föreställa sig att 25 stycken lika viljestarka barn och minst lika många föräldrar kräver att få sin röst hörd och sin personliga vilja igenom i mötet med en kanske två ansvariga personer, snacka om kackel i hönsgården, då borde det inte vara så svårt att förstå hur omöjligt det kan vara. Det räcker att vara förälder och känna sig otillräcklig!
Alla vill förstås få det bästa för just sitt barn, men då måste det fungera för hela gruppen och alltså inte bara för en. Man kan också försöka vara en medarbetare i stället för att motarbeta, och tänka efter några gånger extra innan man lägger fram egoistiska lösningar.
Hur skulle det se ut om jag målade ett familjeporträtt där alla skulle vara med och bestämma sin egen komposition, vad jag skulle använda för verktyg och hur jag genomförde mitt arbete. Familjen måste lita på att jag vet hur jag arbetar och att jag gör allt för att var och en ska bli på allra bästa sätt, samtidigt som jag förstås också måste lyssna på önskemål och är lika angelägen som dom att få det bästa slutresultatet. Men om jag inte tror på det jag gör så blir det aldrig bra.
Vi måste utgå ifrån att dom som jobbar med våra barn vet vad dom gör och respektera deras tillvägagångssätt.

Tänk bara vad lätt det är nu att häva ur sig sin vrede via mail eller ett sms utan att tänka efter vad det får för konsekvenser, av impulsivitet eller bara för att man tycker sig veta bäst. Så överför man också sitt respektlösa beteende till barnet som i sin tur gör på samma sätt, helt oacceptabelt enligt mig.

Att antalet sökande till lärarutbildningar minskar är kanske inte så konstigt.
Om höjda löner kunde locka fler så vore problemet lättlöst, men om det inte är där felet sitter så spelar det nog dessvärre ingen roll.
Vi föräldrar måste nog faktiskt göra en omvärdering och börja visa respekt för dom viktigaste personer våra barn rör sig med på dagarna och se till att vi får behålla dom!

Jag menar förstås inte att vi ska underlägsna oss och heller inte att alla lärare alltid är bra men man måste kunna se i ett större perspektiv och vrida och vända på sitt önskemål för att få det att passa in i skolans stora pussel och för att det ska funka bra för alla små pusselbitar.
Sen kan man ibland faktiskt framföra lite positiv respons, det behöver vi alla få för att göra ett bra jobb, för det är väl just det vi vill att dom ska göra?

Oj det blev ett långt inlägg och ändå finns det mycket mer att säga😉

skolanvardagsbild

Varningstecken!!

Detta är fredagsmys.
Genrep med ungdomsblås och storband inför tävling på söndag. Succé som vanligt!
”Duktiga barn ni har”, avslutar storbandets ledare Roger med att säga. Vilka duktiga lärare dom har, säger jag.

1

Mina tjejer och jag var i Linköping i går och shoppade.
När man är tjej går väldigt mycket tid åt till att fascineras av allt som överhuvudtaget går att titta på. Vilken marknad man kan göra på det.
Själv är jag ganska enkelspårig, men jag försöker så gott jag kan. Fram till klockan sex var allt relativt ok, men då började jag känna energin rinna ut.
Trodde nästan ett tag att jag blivit smittad av en influenssjuk Samuel, men när jag räknat efter, insåg jag att det var nio timmar sedan som jag åt och drack något. Lustigt att man bara kan glömma bort.
(Tjejerna åt på McDonalds)

I dag tog dr. Phil upp ett ämne som jag många gånger reflekterat över.
Att vara ”populär” behöver inte betyda att man är snäll och god.

Många av dessa som sägs vara ”populär” har en så överlägsen attityd att man måste ställa sig in hos denne för att inte hamna utanför och rentav bli mobbad.
”Populär” är ett uttryck som ofta används i skolans värld och man kan nästan höra på barnens tonläge när dom pratar med varandra om ”de populära”, att det handlar om en ganska osympatisk ”ledare” många gånger, (inte alltid, men ofta).
Jag tror att vad som saknas kan vara vuxna som lär dom (om de nu inte har det medfött) empati, och vägleder till att se och finna sig själv i sin situation.
Det är många barn som inte får empatin med modersmjölken och som därför måste lära sig.
Att vara ”populär” kan alltså vara ett varningstecken.
Kanske även de som är i  personsens omgivning skulle bli uppmuntrade till att inte alltid ”hylla” denne i alla lägen,  kunna på ett schyst sätt säga ifrån.
Det finns mobbinggrupper på skolorna, de har en viktig funktion. Där skulle en lämplig vuxen kunna analysera och göra detta beteende tydligt för alla elever.
Detta är inte så svårt att se, men man måste vilja se och våga.

hjätrat
Har lämnat in en målning för inramning idag, spännande!
För den som vill, brukar jag fotografera några lämpliga ramar hos galleristen här, för att sedan maila exempel till de som beställt tavlan. På så vis kan denne vara med och bestämma utseendet på ramen, även om man vill låta mig ta hand om det.
En bra lösning.

 

Självförtroende

Du måste göra dig hörd, räcka upp handen och ta mera plats.
Det är komentarer som mina barn många gånger har fått höra vid utvecklingssamtal. Jag var vid senaste tillfället tvungen att ta upp med läraren, ett exempel från TV4 idol, där juryn efter varje uppträdande uppmanade en av de unga flickorna, du måste jobba mer med ditt självförtroende till nästa gång. Med den kritiken gick flickan och satte sig. Jag måste ha mer självförtroende annars är jag inte tillräckligt bra. Ganska paradoxalt.

Min grabb och jag var på utveckligssamtal i går där faktiskt hans nya lärare själv kom in på ämnet. Han sa, jag kan inte bara uppmana eleverna att räcka upp handen och ta för sig, det är min uppgift som lärare att ge dom möjligheten och uppmuntran så att dom vågar. Det är mitt jobb att hjälpa dom. Jag ser i ett barns ögon om det kan och verkligen känner sig säker på sin sak, då först riktar jag mig till den eleven som i sin tur med tillräcklig säkerhet kan svara utan att känna sig uthängd.
Tillvägagångsättet och att vara så lyhörd och inkännande kräver erfarenhet där läraren vet om, och när tillfället att lyfta fram en elev i rampljuset är rätt.
Att uppmana och beordra någon att ta plats och göra sig hörd leder aldrig någon vart.

Jag måste ta ett annat exempel, för det är angeläget tycker jag.
Min dotters allra första och för henne så viktiga betyg i ett ämne, kom med en stor chock. Godkänt! (lägsta betygsnivå). Hon blev oerhört ledsen och tappade lusten. Den stora besvikelsen fick hon bära på tills jag tog upp det en tid senare med hennes lärare på utvecklingssamtalet. Hon förklarade då att alla elever hade fått samma betyg och fler hade reagerat på samma sätt som vi. Hon hade inte haft underlag att sätta några betyg.
Ni har inte reflekterat över vad det gör med elevens självkänsla i den stunden, när den i sin egentliga vetskap om att den är begåvad och värd ett bra betyg för att sedan bara får ett godkänt.
Det var en intressant tanke, vi har inte tänkt på det viset svarade hon.
Året därpå hade läraren bedömt dotterns kunnighet, hon fick då ett starkt B. (Näst högsta betyg) Barnen tar sina betyg på så stort allvar, det gäller även där att man visar  respekt. Självförtroendet är så oerhört viktigt för att ett barn ska kunna utvecklas. Det får vi aldrig glömma bort.