Jag kallar den Lars…!

 

Vår viktigaste uppgift är väl att vara goda föredömen.

När jag drev runt i Göteborg i väntan på att mina kära skulle genomföra sin löprunda, hade jag inte så mycket annat för mig än att sitta på en restaurang och iaktta människor som kom och gick och sprang förstås. Bevittnade bl.a. fuskare som tog sig över kravallstaket för att gena ett par kilometer, kände dom sig som vinnare tro?
Sedan var det alla dessa mobiltelefoner förstås. Sms, instagram, facebook mm.
Har man någon i sitt sällskap vare sig det är ett barn eller en vuxen, men ändå föredrar att umgås med någon på facebook så tycker jag att det näst intill kan betraktas som mobbing, kanske inte då alls medvetet. Men man föredrar faktiskt att engagera sig och umgås med någon som den fysiskt närvarande personen inte kan ta del av.
Efter Göteborgsbesöket kom vi sent hem, fick då se en ung flicka och pojke sittande ensamma och barfota på en trottoarkant med var och ens hand, inte i den andres utan i varsin mobiltelefon och med en Pinocchionäsa fastborrad i skärmen.
Jag undrade då för mig själv hur många förhållanden som splittras pga. denna mentala frånvaro, när man väljer att hålla sig uppdaterad med omgivningen istället för att vara närvarande med sin partner eller sina barn. Man borde heller inte skylla på, vi har ju ändå inget särskilt att prata om! Det finns en risk att det alltid blir en avvägning, vem är mest populär? för det är väl just de det handlar om, eller? Vem som är mest intressant!
Jag påminner ofta mig själv om detta också.


Samuel har tagit intryck av vuxenvärlden.
Han sparkade hårt på en hink i sandlådan och jag undrade, varför?
– Jag kallar den Lars…! Han har lärt mig göra tårtor och nu kan jag det, så nu måste han få sparken!!!?

huset

Dessa två har arbetat hårt här hemma i två timmar mot belöning, på uppdrag av skolan för insamling till ett barnhem i Kenya som drivs av en ung tjej som heter Julia Snive. Bra initiativ!

Eller vem jobbade??
jobbareelisia. A

Alla kan göra något

lillenSom ung, tillsammans med mina föräldrar och genom deras yrke, under flera år, var jag ibland delaktig att ingripa när det rådde oro hos fam. med småbarn. Barnen kunde bo växelvis hos oss och i sin egen familj, med vår jour dygnet runt.
Senare hände det att jag själv fick gå in i tunga situationer då jag hade tillstånd till det och mina föräldrar var bortresta eller hade förhinder.
Den starka och ibland omtumlande insynen man fick under dessa år kommer jag ofta tillbaka till och det har fått mig att se igenom och känna igen situationer som många inte ser, inte tror finns på riktigt eller helst förtränger.
Det finns ju tyvärr inget man kan göra… känner många. Men absolut kan vi göra något.
Små barn behöver föredömen. Vi kan inte byta föräldrar åt dom men du kan tillföra något.
För barn betyder stunden, just nu väldigt mycket.
Det kan vara en tillfällig kontakt, en lekkamrat till ditt barn, eller någon du spontant träffar.
Ett barn behöver också möten med andra vuxna. Bli bekräftade, någon som ser deras behov.
Ofta är utsatta barn skygga mot vuxna, med stor och utvecklad intigritet, men du som vuxen kan inte kräva respons från ett barn. Du måste villkorslöst kunna ge den kärlek och uppmärksamhet ändå.
Fragment från barndomen kan betyda…
Jag träffade en gång en mamma… en sån mamma vill jag också bli!
Eller, en gång fick jag höra… det har betytt mycket för mig.
Just du kan göra avtryck på något barn. Gör vad du kan för att se, ge bekräftelse, ömhet, prata med barnet. Visa uppskattning men räkna inte att få något i gengäld för då är du fel ute. Förmodligen visar det ingenting tillbaka, men fortsätt ändå att fylla på.
Jag vet att det påverkar och att det kommer att ta till sig av din bekräftelse.