Måla barn

Ikväll blev min ateljé en fotoatelje, för i morgon kommer en liten kille som jag ska fotografera. Att fota barn kan vara en utmaning, men just det är så roligt. Dessutom är det tillåtet att spela lite apa och få vara sig själv ha ha!
Det är viktigt att vara lyhörd och känna in vad man har för person framför sig.
Så småningom blir det en målning på honom.

Det är bra att ibland växla karaktär på ateljén även om förändringen inte blir så stor, det blir i alla fall lite mer ordning där då. Det är ett rum som har en förmåga att bli stökigt.

Lite roligare om det suttit ett barn på stolen.

Nu har jag också en tanke att försöka klämma in lite målartid till det stora syskonporträttet på mina egna barn som jag påbörjade för länge sedan. Det har nog gått mer än ett år, kanske två, sedan jag påbörjade den. Det är inte för att jag inte vill, jag drömmer om att göra en riktigt häftig målning på barnen, det handlar bara tid och prioritering.

Jag har otroligt svårt att göra något till mig själv och jag har faktiskt inte gjort något oljeporträtt till oss själva som blivit kvar i vårt hem.

Dom ständigt ansiktslösa barnen.

Jag har ju just avslutat ett par målningar och ska börja på nya.
Glappet som blir när man avslutat en målning kan ibland vara något mentalt jobbig. Samma känsla som när ett barn vuxit upp och lämnar hemmet och mitt vakande öga.
Båda delarna har nu inträffat samtidigt, det är verkligen jobbigt. Jag vet dock att känslan går över och nya händelser tar vid.

Min ”lilla” Elisia har flyttat några hus längre ner på vår gata. Dom två närmaste husen är lite stökiga och oroliga men nedanför dom fick vi nys om en lugnt och fint hus där bekanta till oss skulle flytta ut och hon med pojkvän kunde överta deras lägenhet. Hon är så ung och det känns väldigt konstigt för mammahjärtat att redan släppa henne, tur att vi nästan är grannar.

Nu ska jag röja lite till inför fotogästen i morgon.

Kunde blivit bra om inte..

GLAD MIDSOMMAR!
Vad är det vi firar, att det vänder och går mot mörkare tider? Kan erkänna att jag inte riktigt förstår varför, men alla är så lättsamma och glada så bara det är värt att fira.
Alla barn i huset, stora som små, har fått en krans och njuter av att det äntligen är sommar på riktigt med moln och plötsligt störtregn, precis som midsommarafton ska vara.

Elisia band flera fina kransar, en till sig själv och resten till tre pojkar.
Ni har väl inte skövlat hela vår fina rosbuske? Nej då, vi plockade inte så mycket, vi tog bara allt som fanns!

 

Abrahams strumpor matchade så bra.

 

 

 

Firandet ägde rum på sommarhemmet Strandliden, Torpa Equmenia.
Kunde ha blivit ett bättre foto om det inte regnat, om jag inte glömt min kamera och om inte alla hade frusit och bara ville hem…

Nu är det lov

Nu är det sommarlov för samtliga barn i huset, stora som små.
Samuel tillåter inte mig att gå upp i ateljén när han är hemma, så nu kommer det bli svårt. Jag kanske får flytta ner. Annars står han i trappen och ropar; Jag är ensam här nere!

Det var ett perfekt skolavslutningsväder här igår. Idag slutade Elisia tvåan på natur och fick  något sämre väder. Men som traditionen kräver så åkte vi ut till Mårdsmålens handelsträdgård och cafe´ något som vi gjort sedan Eline gick ut förskolan, alltså i mer än tjugo år, oj vad länge jag har bott i denna stad. Hon och jag flyttade till Tranås då ungefär.

Vi firade Abraham i går kväll tillsammans med dom vi så mycket tycker om! Han hade bestämt att bjuda gästerna på våfflor, en helt ny avslutningsrätt, men inte så dumt alls.


Abraham fick paket, vissa såg särskilt spännande ut tyckte han, för det var lekis inslagspapper 🙂Bästa Abraham, och våra andra kämpar, Grattis till ett långt härligt sommarlov.

Jag hittade Olvon och plockade för att pynta med inne när vi skulle ha avslutning eftersom syrener som annars brukar vara en klassiker har hunnit blomma över.
Så otroligt fin Olvon är, ”Jag binder av Olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår…

Vilken gammal klassisk blomma. Jag har inte ens tänkt på den tidigare. Men nu tänker jag se till att vi får några Olvonbuskar i trädgården, det kommer bli en riktig favorit.
Visst är den otroligt fin.


Abraham fick en lightbox av morbror Daniel, Harley davidson är Abrahams egen text för dagen, vet inte riktigt vad det är för tankar du har Abraham?

Nu har jag lämnat Abraham vid statt där alla nior ska äta och ha det gott långt in på natten. Han hade lite beslutångest om det var bäst med slips eller inte. Så han valde först att ingen ha. Men när jag skjutsade ner honom ändrade han sig plötsligt och vi fick vända om.

Det fanns ett par hjälpvilliga stylister som snabbt fixade till honom.

vårt gemensamma ansvar

Jag har en tonåring som går ut nian. Känslan är kluven. Jag gläds åt hans lättnad över ett långt lov. Samtidigt som jag vet att det som varit bara är en början av det som kommer. Mitt skydd över barnet blir mindre och mindre, trots att jag kan känna att behovet av skydd växer. Jag får hålla mig i periferin som en kattmamma på språng redo att gripa in och lyfta ungen tillbaka i det trygga boet.

För någon dag sedan var jag i lekparken med Samuel och hans kompis Nils. Många barn var där för att leka. Plötsligt plockar ett barn fram en cigarett ur fickan, helt öppet och med vant grepp tänder han och röker på ett sätt som visar att det minsann inte var första gången. Jag satt en stund nära dessa barn och funderade intensiv på hur jag skulle agera. Jag gillar inte att göra problemet till någon annans, jag vill verkligen göra något om jag kan. Barn är vårt gemensamma ansvar.
Men att prata förstånd med rebellerna kändes inte som ett framgångsrikt koncept just då, det var väldigt svårt. Jag kallade till mig mina små som med stora ögon stod och tittade på, och försökte förklara allvaret i pojkarnas farliga beteende.
Veckan innan hade jag tillsammans med Samuel varit i skateparken som ligger alldeles intill den ovannämnda lekparken. Jag var glad över att ha fått Samuel att lämna datorn där hemma. Skateparken i stan är så fin, välskött och häftig med bästa läget intill ån.
Ett för många uppskattat ställe som ger inspiration till fysisk aktivitet.
Men denna eftermiddag när vi kom dit satt där ett större gäng mindreåriga, uppradade med ölflaskor i handen mitt på banan där alla yngre småttingar också rörde sig. En fältassistent hade fått vittring och dök upp, utan något egentligt resultat just då. Jag klammrar definitivt inte hans agerande utan ställer mig frågande, lika mycket ansvarig jag; hur ingriper man? Många skulle förmodligen tänka, hur svårt kan det vara, sätt ner foten och ta dom i nackskinnet. Den typen av ingripande passar inte mig, då jag inte tror på det. Och tror man inte själv på sitt agerande så tror jag inte heller att det fungerar.
Hade vi lyckats röja undan dom från platsen så hade vi löst problemet där och då, för alla andra! Men det stora problemet kvarstår. Vi måste se helheten och att barnen är vårt gemensamma ansvar.
Nu går min tonåring vidare mot nya utmaningar och det är inte utan vånda. Jag önskar att vi kan se varandras barn och hjälpas åt, att inte ha skygglappar för situationer som inte bara drabbar oss själva och våra egna barn utan även andras.

 

Han kan vara väldigt effektiv, när det passar honom!

Viktigt budskap

Jag citerar några textrader av Björn Afzelius. (jag har gjort det förut men tycker den har ett  viktigt budskap) En text som angår alla föräldrar. Man blir bekymrad av den press många unga utsätts för från alla håll.

Om du vill lyssna på sången i sin helhet så hittar du den här,
Björn Afzelius Ikaros.

Som barn tar man kärleken för given;

Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt

Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

På scenen stod…

Vi kommer just från våra stora barns gamla hemmaarena och den vackraste byggnaden jag vet, Tranås kulturskola. Denna gång var däremot syskonen publik och Samuel stod framme på scenen och sjöng, tillsammans med sin klass. En passande trollmusical. Bra gjort med så många barn, och lillblåset förstås.

Tänk om alla skulle anpassa sig efter honom och inte tvärtom, vad roligt vi skulle ha det. (citat Elisia) 😉



Svår balansgång

Jag vill så gärna skona mina barn från tuffa och smärtsamma situationer!
Men ger jag dom då rätt rustning för eventuella motgångar och svårigheter?
Tänk om jag inte kommer kunna skydda dom från plötsliga förändringar i ett turbulent samhälle, någon oväntad händelse som sätter tillvaron i gungning.
Jag inser nu kanske för sent, att jag har gjort allt för att breda ut ett bommulstäcke, att linda in livet så att verkligheten inte ska se så farlig ut!
Vilken björntjänst!

Vem är överlevare? Är det inte den som lärt sig vad med och motgångar är på riktigt!
Det är en svår balansgång.
Man vill att dom ska klara allt, samtidigt som mamman i mig också vill skydda från just allt, och man kan inte förbereda sig på överraskande händelser har vi just lärt oss. Katastroftänkande och beredskap är ganska främmande och avlägset för många av oss som lever i ett tryggt land.

Jag tror att var och en fumlar i sin egen teori hur man på bästa sätt driver upp sina plantor,  det finns nog ingen universallösning.

 

Samuel ville att jag skulle visa favoritbilden då han flyger över världens byggnader.

 

Spela basket i klassrummet? Öppet hus

Större delen av dagen har varit ägnad åt Abraham ( även om fokus gärna hamnar på Samuel) Vi var på öppet hus i hans skola och hans klass, åk.9. Jag valde att vara med på dom två lektioner som kunde lämpa sig för en sjuåring, nämligen musik och idrott. Tobbe fick vara med på resten. Det skulle kunna ha blivit tortyr för Samuel om inte idrottsläraren förstod att det var hans hemmaarena. Läraren hissade fram basketkorgen till Samuel och så var stunden räddad. Ingen av våra barn har som små varit så intresserad av fysisk aktivitet som han, det är roligt och han behöver det så väl.
Efter skoldagen invigde Samuel med kompisen Nils, skateparken för säsongen. Då är det vår anser jag även om kylan var bitande för oss mammor som inte fick åka kickbike.

Parkens träd! kanske i brist på vårfåglar.
Efter en stund var vi åter på plats som publik i samma idrottshall, då Abrahams lag hade en basketmatch mot Nässjö, hur det gick behöver jag inte gå in närmare på 😉
Dom är såna kämpar dessa killar.


I sällskap fick jag tranås stora f.d. basketspelare och lärare/tränare, Vic Knight.
Mycket tekniksnack försökte han sig på att prata med mig om!!!??
Men jag hävdade att det väsentliga är att man har så stort intresse av sitt barn att man kan sitta med och heja på utan att känna detsamma för basket, dessutom kan man faktiskt bli intresserad ju mer man tittar och bara är där.
Han undrade just var alla föräldrar var? -Ingen coach kan ersätta en förälders plats på läktaren. Viktigt att ta till sig! Och sagt av en långt erfaren och rutinerad lärare och tränare.
Jag berättade för honom om att en lärare igår ringt hem och haft synpunkter på att Samuel kastar boll mot väggen inne i klassrummet!
Fullständigt naturligt! utbrast Vic, han måste ju få spela basket grabben.
Han ville ringa och ta ett snack med läraren, vilket jag ansåg var lite onödigt överdrivet och visst är det väl inte helt ok. att spela basket i klassrummet, även om jag faktiskt för en tid sedan varnat för just det att; om ni har bollar i klassrummet så är det stor risk att Samuel börjar spela basket!

En plats att må bra

Nu börjar tiden för alla utflykter. Det är vad som behövs för att stärka kropp och själ.
Det är en sån där känsla som är svår att beskriva. Vilan i naturen är nog väldigt viktiga byggstenar för att reparera en trött själ. Jag skulle råda dom flesta att ta en enkel tur till tåkern, det behöver vi alla. Skulle någon backa över rädslan att möta bara fågelentusiaster så är det helt fel, naturen där är så påtagligt nära och fridfull och faktiskt väldigt underhållande. nitton
I dag var vi där med både Abraham Elisia och Samuel, ingen av våra stadsungar hade tråkigt en sekund, alla njöt! Nu har dom visserligen nästan alltid roligt tillsammans som tur är.
En fågelnörd hade vi visserligen med oss. Men han stod där han stod, Tobbe fick se två blå kärrhökar, hona och hane och tre havsörnar! mer info än så har inte jag om det, annars är det väldigt roligt att fota fåglar men nu hade jag fullt upp med annat.
Vi var i Glänås där det stora naturrummet har sin plats och där mycket spännande överraskningar finns runtom i området. nio
Hon tror inte vi ser att pussen är fejk, ingen groda blir prins utav en låtsas puss!
tjugonio
tjugofem

Barn får en spännande vandring längs prinsessan Estelles stig.sexton
femton

Mys Elisia!elva
Håll med om att det ser väldigt mysigt, roligt och fridfullt ut. En plats som har allt man behöver för att må bra.tio
tjugosex

tjugotju

Viktigaste tiden i livet

Jag trodde inte att jag skulle kunna ta skidbilder, med mobilkamera dessutom. Jag tycker det kan bli lite tröttsamt med alla bilder på påbylsade skidåkare i knivskarp bländande vit snö och alla ser likadana ut.
Men idag var jag bara tvungen för Samuel stod på skidor för första gången och åkte utför med bravur, om och om igen, även om kanske liften var det mest spännande, men vilken lycka!
Tack Kia och Tomas för er tålmodiga insatts.

lycka skidor

När barnen lyckas och har roligt i det dom gör så blir jag nog gladare än dom själva blir, är jag ensam om att känna så?
Vi har kanske tjugo år på oss i vårt hundraåriga liv att skapa tillfällen som utvecklar, utmanar, roar och rustar dom. Det är den viktigaste tid i mitt liv i alla fall och jag ångrar inte en sekund jag har spenderat tillsammans med dom.
Jag kan däremot ha dåligt samvete för allt jag inte har gjort och förmått göra med dom.