Starka individer

Jag ser en konstnärssjäl i mitt barn. Inte helt överraskande!
För att göra det tydligt vilka problem som kan uppstå med en sådan individ vill jag göra en bildlig jämförelse.
Jag har lite erfarenhet av olika hundraser. Vissa kräver mer stimulans än andra.
Vi hade en Golden retriver en gång i tiden. Den var lättsam att ha med sig och följde våra regler och rutiner utan att vi behövde lägga så mycket tid på det. Rasen är känd för att vara ganska foglig. Jag tyckte mig kunna hundar ganska bra eftersom jag tidigare i livet haft ett par till. Därför testade vi senare en något annorlunda men vacker ras, Briardhund.
Används b.l.a. som polishund i vissa länder. Ingen knähund precis, eller jo det trodde hunden själv visserligen. Men vi insåg ganska snart att denna hund hade en enormt stark karaktär. Den var mycket stabil i psyket men krävde en stark ledare. Det var absolut inget fel på hunden men det var inte en Golden retriver. Vi hade inte rätt verktyg för denna ras. Det var våra brister inte hundens!
Jag känner mitt barns driv, han är uppslukad av sina kreativa tankar och idéer. Det är väldigt svårt bromsa honom när han är på gång med sitt, för han är en sån person. Lika svårt som att få en Briardhund att bli en Golden.
Hur ska vi göra när barn är så olika, och vi vill ha dom att gå i samma riktning. Bland hundar är olikheterna självklara, men resurserna att stärka ett barns personliga egenskaper är få.
Något att fundera på i dessa politiska tider.

Hoppas på i morgon!

Vem inbillade sig att det skulle vara en varm och strålande dag i dag. Min bror och jag planerade en utflykt till Tåkern för första gången i år med alla barn. Jag stod hela kvällen och lagade utflyktsmat, men vaknade tidigt av att det stormade utanför fönstret. Inte perfekt tåkernväder! Fåglarna gömmer sig och bara deras skit virvlar omkring på Östgötaslätten. Hoppas på morgondagen! Jag har jobbat intensiv hela veckan för att kunna bjuda mina barn på en dagsutflykt, så det vore väl attans om jag svek dom på det lilla!

En sommarbild på Samuel vid Tåkern. Han älskar fortfarande denna plats, för upptäcktsfärder.

Små coola grejer

När ett barn plötsligt vill ha något väldigt mycket, kan det bero på avundsjuka, att kompisen har fått något fint och dyrt som inte vem som helst kan köpa.
Men i dag finns ytterligare en aspekt.
Samuel kom hem en dag i förra veckan och var beklämd, då fröken inte lät honom få klistermärken hon hade i sin kateder och som han så väldigt gärna ville ha.
Skolan har ju så coola grejer, förklarade han -suddgummi och klistermärken.
Jag kände mitt eget tillkortakommande. Jag har aldrig gillat och nog aldrig köpt -i mina ögon- sånt krafs.
Förr, när jag var liten, gav man ju bort småpyssel i present när man gick på kalas till en kompis.
I dag får presenter knappast ha ett värde under 150 kr, och då köper man inte klistermärken eller doftsuddisar. Vilket fått till följd att Samuel och säkert många andra, nästan aldrig får det.
Mobiler och paddor i all ära, men det han skulle bli så själaglad över att få är ett coolt suddgummi. Tandläkaren är kanske paradoxalt nog den enda som förser Samuel med dessa värdefulla små ting.

En hund står förstås högst upp på önskelistan. Denna lånehund kom Eline hem med en kväll. Samuel släppte den inte för en sekund.

Finns det något finare än mor och barn fotografier.

En viktig gåva

God fortsättning!
Nätshopping har nog aldrig varit så het som i år, av någon anledning. Så överbelastad att vissa butiker inte rott hem det.
När det drabbade mig någon dag innan julafton och jag insåg att den efterlängtade julklappen skulle utebli, visste jag först inte hur jag skulle kompensera julpklappshålet! Plötsligt kände jag starkt obehag,
Vad sysslar jag med!
Barnet som paket var ämnat till är en månad gammal…katastrof, vad besviken han skulle bli?!
Istället för den lyxiga klappen till ett välmående spädbarn, riktade vi insatsen till något betydligt viktigare och något som borde vara självklart för alla som känner shoppingen upp i halsen, helt självklart. Var med och rädda ett annat barns liv.

 

 

Det borde vara det första vi tänker på, prioriterat!
Bara tanken på mitt eget överdådiga beteende fick mig att må skit, så det fick även bli en sån julklapp till varandra, Tobbes och min. Inte för att stilla mitt eget samvete utan för att det borde vara en självklarhet.
Någon kanske fnyser och tycker att det är ett uttjatat, patetiskt naivt och nästan ett klyschigt tänk, misstankar om felriktade insatser mm. då skakar jag på huvudet och tar gärna den naivstämpeln, det är värt det!

Vi är inga stora välgörenhetskämpar men försöker efter vår förmåga och framförallt visa våra barn på det viktiga, att tänka i ett vidare perspektiv än att bara driva på vårt eget begär.
Jag är uppvuxen i en miljö av missionärer och organisationer och vet hur vissa människor viger sina liv för att rädda andra. Alla har vi inte denna drivkraft men alla kan göra lite och tillsammans blir det mycket.

Unicef blev vårt val i jul med sitt julrebjudande -dubblad gåva i december-

Sakarias du är en gåva till världen, den ska du dela med dig av.

 

 

En liten tjej som medverkade i musikhjälpen med sin egen stora bössa var lilla Elvira. Bra start på livet, hon vill också föra livets gåva vidare.

Sliter mitt hår

Så gick luften ur mig… när Samuel dyker upp så här precis innan läggdags, och det bara är att börja om i duschen. Inte första gången han kommer på att vara rolig när jag är som tröttast.
Vissa dagar är han som fem.. eller en hel skolklass föresten. Det är lika bra att visa hur det kan se ut, för det är mycket roligare att se det på bild än att uppleva det efter en nog så intensiv dag.
Ibland sliter jag mitt hår!

Mamma älskar du mig?
-Grrrrrr ja, hmm!

Nykter jul en kluven högtid

När ens barn får barn och jag blivit mormor för första gången måste man nog vara lite mormorledig. Inte för att dom hindrar mig, men det är onekligen lite svårt att fokusera på något som skulle vara viktigare. Jag försöker disciplinera mig några timmar om dagen i ateljén, men när HAN kommer och knackar på, släpper jag allt.

Julen närmar sig, för oss är en nykter jul en självklarhet eftersom ingen av oss i släkten dricker vid någon annan tid på året heller.

Men det måste vara en kluven högtid för många barn som dels längtar efter deras drömmars jul, samtidigt som erfarenheter säger dom att det kan spåra ur närsomhelst och bli en katastrof.

Jag och Torbjörn besökte ett varuhus i Mantorp häromdagen, min uppmärksam drogs ofrånkommligt till en man som tappat alla hämningar och skrek alldeles ursinnigt på sin kvinna. Lunkande efter gick deras barn, stackars barn! Dess uppgivna blick vittnade om att det inte var första gången hennes pappa betedde sig hotfull, nära på fysiskt.

Min omedelbara tanke var; kan man i nyktert tillstånd och inför allmän åskådning bete sig så mot sin familj, hur är det då innanför hemmets väggar. Och hur beter han sig under en högtid med lite alkohol i kroppen?
Är han tomten i huset?
Framåt småtimmarna, hur blir han då?


Måla barn

Ikväll blev min ateljé en fotoatelje, för i morgon kommer en liten kille som jag ska fotografera. Att fota barn kan vara en utmaning, men just det är så roligt. Dessutom är det tillåtet att spela lite apa och få vara sig själv ha ha!
Det är viktigt att vara lyhörd och känna in vad man har för person framför sig.
Så småningom blir det en målning på honom.

Det är bra att ibland växla karaktär på ateljén även om förändringen inte blir så stor, det blir i alla fall lite mer ordning där då. Det är ett rum som har en förmåga att bli stökigt.

Lite roligare om det suttit ett barn på stolen.

Nu har jag också en tanke att försöka klämma in lite målartid till det stora syskonporträttet på mina egna barn som jag påbörjade för länge sedan. Det har nog gått mer än ett år, kanske två, sedan jag påbörjade den. Det är inte för att jag inte vill, jag drömmer om att göra en riktigt häftig målning på barnen, det handlar bara tid och prioritering.

Jag har otroligt svårt att göra något till mig själv och jag har faktiskt inte gjort något oljeporträtt till oss själva som blivit kvar i vårt hem.

Dom ständigt ansiktslösa barnen.

Jag har ju just avslutat ett par målningar och ska börja på nya.
Glappet som blir när man avslutat en målning kan ibland vara något mentalt jobbig. Samma känsla som när ett barn vuxit upp och lämnar hemmet och mitt vakande öga.
Båda delarna har nu inträffat samtidigt, det är verkligen jobbigt. Jag vet dock att känslan går över och nya händelser tar vid.

Min ”lilla” Elisia har flyttat några hus längre ner på vår gata. Dom två närmaste husen är lite stökiga och oroliga men nedanför dom fick vi nys om en lugnt och fint hus där bekanta till oss skulle flytta ut och hon med pojkvän kunde överta deras lägenhet. Hon är så ung och det känns väldigt konstigt för mammahjärtat att redan släppa henne, tur att vi nästan är grannar.

Nu ska jag röja lite till inför fotogästen i morgon.

Kunde blivit bra om inte..

GLAD MIDSOMMAR!
Vad är det vi firar, att det vänder och går mot mörkare tider? Kan erkänna att jag inte riktigt förstår varför, men alla är så lättsamma och glada så bara det är värt att fira.
Alla barn i huset, stora som små, har fått en krans och njuter av att det äntligen är sommar på riktigt med moln och plötsligt störtregn, precis som midsommarafton ska vara.

Elisia band flera fina kransar, en till sig själv och resten till tre pojkar.
Ni har väl inte skövlat hela vår fina rosbuske? Nej då, vi plockade inte så mycket, vi tog bara allt som fanns!

 

Abrahams strumpor matchade så bra.

 

 

 

Firandet ägde rum på sommarhemmet Strandliden, Torpa Equmenia.
Kunde ha blivit ett bättre foto om det inte regnat, om jag inte glömt min kamera och om inte alla hade frusit och bara ville hem…

Nu är det lov

Nu är det sommarlov för samtliga barn i huset, stora som små.
Samuel tillåter inte mig att gå upp i ateljén när han är hemma, så nu kommer det bli svårt. Jag kanske får flytta ner. Annars står han i trappen och ropar; Jag är ensam här nere!

Det var ett perfekt skolavslutningsväder här igår. Idag slutade Elisia tvåan på natur och fick  något sämre väder. Men som traditionen kräver så åkte vi ut till Mårdsmålens handelsträdgård och cafe´ något som vi gjort sedan Eline gick ut förskolan, alltså i mer än tjugo år, oj vad länge jag har bott i denna stad. Hon och jag flyttade till Tranås då ungefär.

Vi firade Abraham i går kväll tillsammans med dom vi så mycket tycker om! Han hade bestämt att bjuda gästerna på våfflor, en helt ny avslutningsrätt, men inte så dumt alls.


Abraham fick paket, vissa såg särskilt spännande ut tyckte han, för det var lekis inslagspapper 🙂Bästa Abraham, och våra andra kämpar, Grattis till ett långt härligt sommarlov.

Jag hittade Olvon och plockade för att pynta med inne när vi skulle ha avslutning eftersom syrener som annars brukar vara en klassiker har hunnit blomma över.
Så otroligt fin Olvon är, ”Jag binder av Olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår…

Vilken gammal klassisk blomma. Jag har inte ens tänkt på den tidigare. Men nu tänker jag se till att vi får några Olvonbuskar i trädgården, det kommer bli en riktig favorit.
Visst är den otroligt fin.


Abraham fick en lightbox av morbror Daniel, Harley davidson är Abrahams egen text för dagen, vet inte riktigt vad det är för tankar du har Abraham?

Nu har jag lämnat Abraham vid statt där alla nior ska äta och ha det gott långt in på natten. Han hade lite beslutångest om det var bäst med slips eller inte. Så han valde först att ingen ha. Men när jag skjutsade ner honom ändrade han sig plötsligt och vi fick vända om.

Det fanns ett par hjälpvilliga stylister som snabbt fixade till honom.

vårt gemensamma ansvar

Jag har en tonåring som går ut nian. Känslan är kluven. Jag gläds åt hans lättnad över ett långt lov. Samtidigt som jag vet att det som varit bara är en början av det som kommer. Mitt skydd över barnet blir mindre och mindre, trots att jag kan känna att behovet av skydd växer. Jag får hålla mig i periferin som en kattmamma på språng redo att gripa in och lyfta ungen tillbaka i det trygga boet.

För någon dag sedan var jag i lekparken med Samuel och hans kompis Nils. Många barn var där för att leka. Plötsligt plockar ett barn fram en cigarett ur fickan, helt öppet och med vant grepp tänder han och röker på ett sätt som visar att det minsann inte var första gången. Jag satt en stund nära dessa barn och funderade intensiv på hur jag skulle agera. Jag gillar inte att göra problemet till någon annans, jag vill verkligen göra något om jag kan. Barn är vårt gemensamma ansvar.
Men att prata förstånd med rebellerna kändes inte som ett framgångsrikt koncept just då, det var väldigt svårt. Jag kallade till mig mina små som med stora ögon stod och tittade på, och försökte förklara allvaret i pojkarnas farliga beteende.
Veckan innan hade jag tillsammans med Samuel varit i skateparken som ligger alldeles intill den ovannämnda lekparken. Jag var glad över att ha fått Samuel att lämna datorn där hemma. Skateparken i stan är så fin, välskött och häftig med bästa läget intill ån.
Ett för många uppskattat ställe som ger inspiration till fysisk aktivitet.
Men denna eftermiddag när vi kom dit satt där ett större gäng mindreåriga, uppradade med ölflaskor i handen mitt på banan där alla yngre småttingar också rörde sig. En fältassistent hade fått vittring och dök upp, utan något egentligt resultat just då. Jag klammrar definitivt inte hans agerande utan ställer mig frågande, lika mycket ansvarig jag; hur ingriper man? Många skulle förmodligen tänka, hur svårt kan det vara, sätt ner foten och ta dom i nackskinnet. Den typen av ingripande passar inte mig, då jag inte tror på det. Och tror man inte själv på sitt agerande så tror jag inte heller att det fungerar.
Hade vi lyckats röja undan dom från platsen så hade vi löst problemet där och då, för alla andra! Men det stora problemet kvarstår. Vi måste se helheten och att barnen är vårt gemensamma ansvar.
Nu går min tonåring vidare mot nya utmaningar och det är inte utan vånda. Jag önskar att vi kan se varandras barn och hjälpas åt, att inte ha skygglappar för situationer som inte bara drabbar oss själva och våra egna barn utan även andras.

 

Han kan vara väldigt effektiv, när det passar honom!