Ateljè för själen

Jag gillar inte vintern, men det tycks inte den bry sig om. Kom och ta mig långt härifrån… sjunger jag med uppriktig mening. Om klimatförändringar  bara bestod av lite mer värme så hade jag med glädje tagit emot det. Det värker i ben och märg för den som är ett benrangel. Men man får väl glädjas åt att barnen älskar snön.
Kan någon dessutom förklara för mig varför vintern också alltid för med sig en dos ångest. Ateljén  är min enda medicin mot det, tack och lov för den. Alla som lider av ångest skulle få möjligheten om den fanns, att inreda en ljus ateljé till sig. Vad man sedan använder den till är av mindre vikt. Ett tillåtande rum där du kan vara kreativ, tänka fritt och vara helt avslappnad, inrett med allt som du tycker om och med harmoni.

En bild med lite hopp om skönare tider 🙂

blogg

Att ge fel hjälp

Något som förföljt mig sedan jag var ett barn, med ohanterbar ångest, är orden ”vad  jag fruktade kom över mig”, alltså ännu mer ångest.
Det må vara sant eller ej, jag förbannar faktiskt dessa ord. Har man ångest som kräver lindring i form av måhända en förälder (för ett barn) eller annan samtalsperson oavsett ålder så är nog citatet taget ur Bibeln, de mest opedagogiska för en person med ångest. Hur resonerar man då? Hur kan man tro att dom orden skulle hjälpa, ”Vad jag fruktade kom över mig” Det är farligt att använda och utnyttja Bibeln till fel ändamål och i fel sammanhang.

Konstnärskap och ångest

Jag dämpar min ångest på ett enda säkert sätt, genom att måla. Nu i influensa tider då mina barn drabbats, får jag inte chansen att vistas i min ateljen. Ångesten är obeskrivlig. Vad är det för begär. Tanken på att själv bli sjuk eller om en sjukhusvistelse någon gång skulle bli aktuell, är en tanke som inte finns,skulle helt enkelt inte vara möjlig. Vad har måleriet för kraft, att den kan  vara lika nödvändig som en människas andra grundläggande behov.
Om man inte tillåts att acceptera sin ångest kan man tvingas in i en neuros. Det är det samma som att inte acceptera de starkaste  behov man har. Ångest är en signal som inte går att förtränga utan måste hanteras på något sätt. Jag tror att många konstnärer genom tiderna har känt att konstnärsskap är en psykisk sjukdom. Snarare bearbetning av ett psykiskt tillstånd skulle jag nog tänka då. God natt.

Pappa

Pappas bibel

Pappas bibel

Jag får börja med att be min pappa om ursäkt för detta inlägg.
Att bli hyllad eller ännu värre glorifierad var det värsta som kunde drabba honom. Men det här handlar om mitt behov av att minnas pappa, Hans-Ivar Jonsson avliden sedan några år tillbaka.
Denne pappa delade jag med många. Absolut den  mest närvarande var han i dom svåraste situationer, de som andra helst skulle fly ifrån. Många har inflikat att, han var speciell för mig också, just det gläder mig. Jag delar så gärna min pappa med många. Denna egenskap, att han fanns till för så många gjorde inte honom till en sämre pappa.

 Det är Gud som all ära ska ha. Men det är du som har fått mig att inse det.  Jag hoppas att det finns  en mening där du är, för att hålla dig härifrån, att du har skäl till varför du inte finns här nu.

 Som barn var jag fylld av ångest. Jag minns då hur pappa med olika pedagogiska knep kunde möta mig på ett sätt som var så genomtänkt men ändå så enkelt att ett barn kunde ta det till sig direkt. När ångesten når toppen måste man kunna angripa direkt och ta udden av den. Minns speciellt när han satt hos mig på sängkanten och gav mig en tankebild. ”Samla ihop det tunga och jobbiga till en boll, packa ihop det riktigt ordentligt. Ta sedan denna boll och kasta den långt, långt  bortom skogen och förbi bergen. Så långt bort att den inte kan komma tillbaka”.
Det kanske inte var någon långsiktig behandling. Men för en åttaåring som behövde omedelbar hjälp var det  mycket bra.

Senare, ungefär tjugofem år, i slutet av hans sjukdomstid fick jag ta med honom på dagliga bilturer ( ibland flera gånger om dagen) för att lindra hans ångest som ibland var så svår att den övergick hans förstånd. Med stor tacksamhet och glädje över att få hjälpa honom, att på något sätt lindra den ångesten, for vi runt i den vackra naturen i bergen och skogen på omberg, långt så långt att ångesten inte skulle hitta honom. Jag var så tacksam över att jag också fick sitta vid hans sida, han som alltid hade varit den urstarka som hjälpt alla andra i deras svåra situationer. Nu fick jag med så enkla medel hjälpa honom till lindring av sin ångest.
Jag  lider fortfarande av ångest, men jag minns pappas klokhet och bär alltid hans trygghet djupt inom mig.