Varningstecken!!

Detta är fredagsmys.
Genrep med ungdomsblås och storband inför tävling på söndag. Succé som vanligt!
”Duktiga barn ni har”, avslutar storbandets ledare Roger med att säga. Vilka duktiga lärare dom har, säger jag.

1

Mina tjejer och jag var i Linköping i går och shoppade.
När man är tjej går väldigt mycket tid åt till att fascineras av allt som överhuvudtaget går att titta på. Vilken marknad man kan göra på det.
Själv är jag ganska enkelspårig, men jag försöker så gott jag kan. Fram till klockan sex var allt relativt ok, men då började jag känna energin rinna ut.
Trodde nästan ett tag att jag blivit smittad av en influenssjuk Samuel, men när jag räknat efter, insåg jag att det var nio timmar sedan som jag åt och drack något. Lustigt att man bara kan glömma bort.
(Tjejerna åt på McDonalds)

I dag tog dr. Phil upp ett ämne som jag många gånger reflekterat över.
Att vara ”populär” behöver inte betyda att man är snäll och god.

Många av dessa som sägs vara ”populär” har en så överlägsen attityd att man måste ställa sig in hos denne för att inte hamna utanför och rentav bli mobbad.
”Populär” är ett uttryck som ofta används i skolans värld och man kan nästan höra på barnens tonläge när dom pratar med varandra om ”de populära”, att det handlar om en ganska osympatisk ”ledare” många gånger, (inte alltid, men ofta).
Jag tror att vad som saknas kan vara vuxna som lär dom (om de nu inte har det medfött) empati, och vägleder till att se och finna sig själv i sin situation.
Det är många barn som inte får empatin med modersmjölken och som därför måste lära sig.
Att vara ”populär” kan alltså vara ett varningstecken.
Kanske även de som är i  personsens omgivning skulle bli uppmuntrade till att inte alltid ”hylla” denne i alla lägen,  kunna på ett schyst sätt säga ifrån.
Det finns mobbinggrupper på skolorna, de har en viktig funktion. Där skulle en lämplig vuxen kunna analysera och göra detta beteende tydligt för alla elever.
Detta är inte så svårt att se, men man måste vilja se och våga.

hjätrat
Har lämnat in en målning för inramning idag, spännande!
För den som vill, brukar jag fotografera några lämpliga ramar hos galleristen här, för att sedan maila exempel till de som beställt tavlan. På så vis kan denne vara med och bestämma utseendet på ramen, även om man vill låta mig ta hand om det.
En bra lösning.

 

Vem är Gud?

 

Hoppet är det sista som överger oss men det kan se lite olika ut.
För min del står Gud för hoppet.
Jag diskuterar ibland med mina döttrar om att ingenting är så svårt som att förstå Gud. Just därför är han också Gud, för att vi inte kan förstå allt. Det går kanske att acceptera, men vissa saker vill man ändå likväl förstå, det går inte att välja det man vill förstå. Kan man bara förlika sig med att det är på det viset och inte alltid försöka ha svar på allt så är det lättare att se och känna hans storhet.
Kanske kan det vara barnsligt enkelt också, nästan så man inte kan se det för den skull.
För mig är inte bevis eller hans uppenbarelser det viktiga, men i den enkla vardagen kan man nog ibland skönja hans närvaro som en liten påminnelse.

Jag skulle köra genom Köpenhamn en gång och hamnade i valet av många vägfiler, och utan vägskyltar (skyltar måste vara osynliga där) är man rätt så vilsen i en främmande stad.
Vi körde runt,runt och kom tillbaka till samma plats flera gånger. Tillslut höll jag på att bli helt tokig så jag sa högt och något sarkastiskt, inte helt seriöst
Gud om jag så ska krocka, låt mig hamna i rätt fil någon gång!!
Det tog inte mer än ett par sekunder, som från ingenstans dyker plötsligt en gul sportbil av något slag upp i häcken på mig med tjutande däck och tutar vansinnigt.
Men var kom han ifrån? skriker jag, och manövrerar hastigt över i en annan fil…rätt förstås! och jag kunde lugnt köra ut ur Köpenhamn. Haha!!!
Jag frågar mig om Gud var ironisk tillbaka och tvungen att ta mig så på orden.

Det finns alldeles för många uppfattningar och teorier om vem Gud är.
Ingen människa, kyrka eller samfund har i alla fall patent på honom.

ljus

Lyft i vardagen

Här i huset har vi firat och haft fest för en sjutiofemåring! En pigg sådan.
I dag är det ingen ålder, för några år sedan tyckte man att åttio var att leva på övertid.
Hennes bror ringde för att gratulera, han var påtagligt ivrig att få berätta att han precis köpt ett hus.. bara åttiotvå år gammal!

sjutiofem
Vad skönt det ändå måste vara att veta att döden inte längre är en katastrof om den skulle dyka upp. Veta, att om jag dör nu så lämnar jag inte någon som är beroende av mig. Att bara få leva för att man själv vill och kan, inte vara rädd för vad som skulle hända om man plötsligt var tvungen att lämna allt.

ros

Kylan är ett faktum varnar metrologerna. Det är stora varningsklockor av många skäl.
Hela kroppen värker pga. kylan, bilens rutor måste skrapas, massor av bökiga kläder och inte minst så ökar risken för v.kräksjuka! det är lika med döden för mig, i alla fall  i tanken. Absolut det värsta som finns. Att denna skräck faktiskt är ganska vanlig, gör kanske inte situationen lättare men en tröst är ändå att jag inte är ensam att vara skräckslagen och knäpp pga. detta hemska fenomen.
Jag önskar så i djupet av mitt hjärta att det vore sommar året om, allt blir så mycket lättare då.

Nu lättar jag i alla fall upp dagen med en färgglad porträttmålning på en liten pojke.
Det hör inte till det vanligaste att jag får måla små barn, så det är roligt… dom är ju så goa. Den fyller ateljén med sol när det är kallt och ruggigt ute.
Jag målade ett härligt syskonporträtt i somras, men när målningen var färdig gick datorn sönder och jag kunde inte fixa ett fotografi på målningen för att lägga ut.
Den här gången ska jag nog med föräldrarnas tillstånd kunna visa upp ett barnporträtt.
Att låta måla av sitt barns porträtt är att konservera tiden lite, barnet förändras hela tiden vilket man får ta med i beräkningen, snart ser den där lilla söta inte längre ut som den gjorde när den målades, men vilken härlig tid att minnas och bevara, så fin.

 

Drömskolan

Abraham fick just veta att kulturskolan ska starta en kvartett där meningen är att han ska medverka. Han spelar redan samma instrument hyfsat många timmar, tre gånger i veckan och detta skulle bli den fjärde.
Jag beundrar kulturskolan mycket men ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Han har dessutom sportaktivitet, som ibland får bli bortprioriterad.
Så är det läxor, fler svårare och viktigare ju äldre han blir.
Hur ska man då förhålla sig, när en och samma aktivitet tar för mycket av barnens liv.
Musiken är viktig för honom, men det tycks kunna bli nästan hur mycket som helst.
Hade det inte varit för annat också måste få utrymme, skolan exempelvis, så vore detta inget problem alls för det är ett fantastiskt erbjudande och lovande för unga musikers utveckling. Det är det som är svårt, för dom är ju så duktiga på kulturskolan och barnen får verkligen utvecklas.

a
Det vore kanske en ide för Tranås kulturskola att starta en grundskola, likt Adolf Fredriks, det skulle vara helt perfekt.
I den bästa av världar, anser jag just det att alla grundskolor skulle kunna plocka upp de barn som visar på betydelsefulla intressen.
Jag själv hade mått väldigt bra som barn om det konstnärliga hade fått en mer central plats i undervisningen. Ett sådant anpassande hade känts mycket tryggare och naturligare för en sån som mig. Kulturskola/grundskola, perfekt.
Är man född med en själ som starkt och tydligt drar i väg i en specifik riktning så är det inte lätt som barn att lägga det åt sidan för att ägna en stor del av dagen till annat, det kan jag lova.
Nu får jag äntligen vara den jag alltid har varit och det önskar jag att dom kan få från första början, de som är på väg ut i livet, våra fina unga.
Jag vågar tro och påstå att mycket sjukdom och psykisk ohälsa nog kunde förhindras om inriktningen under livets första år vore mer anpassat och tolerant med barns olika egenskaper och intressen. Det handlar om det viktiga med att bli accepterad och uppmuntrad för den man är redan som barn.

spela

Jag bjuder på en smickrande första selfies, med en lika fin omgivnig.
(föredrar nog oljeporträtt)

Min äldsta dotter skrev just och frågade om jag ville ha en död padda av henne.
Kanske något att ha med i en tavla?
Nja! vet inte, jag brukar föredra döda fåglar.

selfies

Se porträtt

Ofta går det i snigelfart när en målning i stort sett är färdig.
Jag brukar fota tavlan för att maila över till beställaren att betrakta resultatet.
Det är bara det att jag så gärna vill att presentationen av porträttet ska vara så nära överensstämmande med originalet som möjligt, vilket gör att det går mycket tid åt till inställningar som vitbalans, bländare, exponeringstider blixtarnas inställningar mm. och slutligen efter många timmar när resultatet är acceptabelt så känner jag att målningen behöver nog korrigeras lite till!! sedan får jag göra hela fotoproceduren igen, vet inte för vems skull, det är bara jag som alltid lyckas snöa in mig lite mot slutet.

Konkurrensen bland oss porträttmålare är inte så stor och vi som ägnar oss åt det som yrke är väldigt få.
Det är kanske inte alltid så lätt för den oerfarne att avgöra vad som är hållbart och bra målarkonst men om du som betraktare ser kritiskt på en porträttmålning som ska vara föreställande så är din känsla av hur du upplever ansiktet och kroppen avgörande.
Din erfarenhet av att se en hand eller arm och formen på en kroppsdel är inte ny, med andra ord är ofta din känsla av hur något ska se ut helt riktig även om du inte har någon erfarenhet av just måleri. Du ska inte blygsamt ursäkta dig med att, det ska nog se ut så för jag vet ju inte.

Han fick ett annat ansikte!

bara jag

 

Alla kan göra något

lillenSom ung, tillsammans med mina föräldrar och genom deras yrke, under flera år, var jag ibland delaktig att ingripa när det rådde oro hos fam. med småbarn. Barnen kunde bo växelvis hos oss och i sin egen familj, med vår jour dygnet runt.
Senare hände det att jag själv fick gå in i tunga situationer då jag hade tillstånd till det och mina föräldrar var bortresta eller hade förhinder.
Den starka och ibland omtumlande insynen man fick under dessa år kommer jag ofta tillbaka till och det har fått mig att se igenom och känna igen situationer som många inte ser, inte tror finns på riktigt eller helst förtränger.
Det finns ju tyvärr inget man kan göra… känner många. Men absolut kan vi göra något.
Små barn behöver föredömen. Vi kan inte byta föräldrar åt dom men du kan tillföra något.
För barn betyder stunden, just nu väldigt mycket.
Det kan vara en tillfällig kontakt, en lekkamrat till ditt barn, eller någon du spontant träffar.
Ett barn behöver också möten med andra vuxna. Bli bekräftade, någon som ser deras behov.
Ofta är utsatta barn skygga mot vuxna, med stor och utvecklad intigritet, men du som vuxen kan inte kräva respons från ett barn. Du måste villkorslöst kunna ge den kärlek och uppmärksamhet ändå.
Fragment från barndomen kan betyda…
Jag träffade en gång en mamma… en sån mamma vill jag också bli!
Eller, en gång fick jag höra… det har betytt mycket för mig.
Just du kan göra avtryck på något barn. Gör vad du kan för att se, ge bekräftelse, ömhet, prata med barnet. Visa uppskattning men räkna inte att få något i gengäld för då är du fel ute. Förmodligen visar det ingenting tillbaka, men fortsätt ändå att fylla på.
Jag vet att det påverkar och att det kommer att ta till sig av din bekräftelse.

Första veckan

Tack och lov har inte julen varit lika död som denna gran.
Från dag ett har den barrat och nu får det räcka. Aldrig har jag varit med om sämre gran. Fin form, men stendöd!
Samuel pyntade den suveränt och för att vara säker så tog han då och då något steg bakåt för att konstatera, jo man ser fortfarande granen.
Men nu är det alltså slutet för den.

gran
Som sig bör på nyårsafton, gjorde Elisia sig extra fin denna afton för att sedan stråla inför de sovande fåglarna i den becksvarta natten på Tåkern.
Hon var fin innanför allt, och det kände hon vilket ju var viktigast.
I dag var det mer liv på Tåkern, minst femtiosju havsörnar har man räknat till och Tobbe var där, euforisk!

tåkernTillbaka till nyårsafton, och den uppklädde hade sedan på sig lite mer…
bild

Nu avslutar jag en porträttmålning.
Jag gör förstås ingen skillnad på helg och vardag men är flexibel, så när det finns tid och alla gör sitt så gör även jag mitt. Så brukar det funka.
Jag blir ganska rastlös av att gå och pyssla nere i huset.
Det är ibland svårt att växla om för att plötsligt uppleva bestyren i hemmet med matlagning och annat, lika motiverande som målandet.
Vet inte hur man frammanar och håller kvar den där äkta husmorskänslan.
Men ett litet matlagningstips.
Denna creme fraiche räddar all tänkbar mat, den är fantastisk god och dessutom i en fin liten bytta.

mat

Härom dagen var vi i Jönköping för att köpa in en del konstmaterial hos den för oss närmaste och dessutom konstkunnige handlaren.
Jag har i många år varit trogen denna butik och han har alltid varit tillmötesgående och bra på alla sätt. Nu berättade han till min stora förtvivlan att han pga. höjd hyra blivit tvungen att säga upp sin lokal efter att ha drivit försäljning av konstmaterial där i väldigt många år. Vi hade alla möjliga förslag på lösningar, men inget han själv inte redan tänkt på.
Det var med sorg vi återvände hem till Tranås. Det finns numera väldigt ont om sådana butiker och i småstäderna är dom snart helt borta. Internet försäljning är inte samma sak då man ibland vill kunna känna på det man ska ha.

En liten sammanfattning av den första veckan på det nya året.
Denna gång har jag hållit mig till världsliga bekymmer, i morgon tänkte jag ta upp ett något alvarligare ämne.